Hommage till den göteborgske kulturarbetaren

(Publicerad i GP onsdag 9 mars)

Jag har sett så många begåvade, hårt arbetande konstnärer brytas ner under årens lopp, sett dem krossas, försvinna, förlora hoppet. Jag har sett dem bli galna, rasande, hatiska … sett dem tappa kraften och bli en parodi på sig själva.

Ja, jag talar om den här stans kulturarbetare. Om Göteborgs skådespelare, musiker, författare, bildkonstnärer.

Jag har sett dem i så många år … sett dem vanka mellan Järntorget och Masthuggstorget i sina luggslitna kläder … sett dem sitta vid en öl på Karl Johansgatan på jakt efter nya idéer.

Jag har sett dem försöka ta betalt för sitt arbete … begära tusen spänn för något som är värt tiotusen, och sedan nöja sig med en femhundring.

Jag har sett dem knäckas av extraknäck, sett dem kvävas av sina egna drömmar, sett dem till slut desperat hoppa på en yrkesutbildning, vilken som helst, bara den ger dem ett riktigt jobb med månadslön och avtalspension och ett minimum av trygghet.

Jag har sett dem lösas upp i diset. Jag har sett dem flytta ut på landet och skaffa getter.

Jag har sett dem spela likgiltiga, hört dem intyga hur nöjda de är med att ha bytt bana. Och jag har inte trott dem för ett ögonblick.

Men trots allt detta så lever den göteborgske kulturarbetaren vidare, på något mystiskt och egentligen omöjligt sätt. Det är kanske den segaste art världen har sett.

För några fortsätter. Några ger sig faktiskt inte.

I en källare i höstas såg jag Lina Ekdahl läsa sina dikter.

Ja, jag nämner henne som ett exempel. Det finns förstås andra också.

Hör du hört Lina Ekdahl läsa någon gång? Ärligt talat, om du inte har gjort det, då bor du inte riktigt i Göteborg. Det är som att aldrig ha hört Sonya Hedenbratt sjunga eller sett Tomas von Brömssen spela teater.

Jag minns inte de exakta orden där i källaren – det var något om den tid vi har kvar, att ta vara på den. Det jag minns är Linas melodiska röst, slipad till fulländning genom hundratals uppläsningar från 80-talet och framåt. Den där undrande, liksom naiva  tonen som hon är så skicklig på.

I den här stan är det hårda saker som räknas. Bilar, arenor, gigantiska vägbyggen. Det är sånt som är viktigt här.

Men förstår ni vilken tur det är för oss att sådana som Lina Ekdahl inte ger sig? Att de fortsätter att insistera på något annat, mänskligare.

Förstår ni vilken tillgång hon är för den här regniga staden vid älven?

Förstår ni vilken tur det är att några inte ger sig, att de försöker, att de fortsätter att försöka?