Vi som överlevde

(Publicerad i GP 1 juni)

Min fru och jag såg filmen Överlevarna. Det var en specialvisning på Bio Roy där filmens huvudpersoner fanns på plats för ett samtal efteråt.

Överlevarna är en dokumentär av Folke Rydén som också har gått som TV-serie. Rydén har i många år följt två kvinnor och en man som överlevde tsunamin i Thailand julen 2004. Båda kvinnorna förlorade man och två barn i vågen – de blev ensamma kvar. I mannens fall var han och en liten dotter de enda överlevande i familjen.

Det är en film om sorg och nytt liv, och min fru och jag reagerade delvis olika på den.

Vi var överens om att det var värdefullt att se andra berätta om en situation som på många sätt liknar vår egen. Katastrofen tog visserligen bara några sekunder eller minuter för personerna i filmen medan vår son levde i två och ett halvt år efter cancerbeskedet – en långsam tsunami. Men resultatet var detsamma: plötsligt stod vi där och var tvungna att leva vidare med en omöjlig förlust.

Min fru kände sig mindre ensam av filmen, hon fick en sorts tröst. De tre hade utan tvivel drabbats ännu hårdare än vi, och de hade själva undgått döden med en hårsmån. De hade inte känt varandra före vågen, men nu var kvinnorna själsfränder och den ena av dem hade ett barn med mannen.

Själv kände jag mig nästan mer ensam än vanligt. Varför ska jag behöva vara en av dem som vet hur det känns att förlora ett barn? Det är en värdelös klubb att vara medlem i. Jag önskade att jag kunde ha varit en helt vanlig åskådare, någon som bara såg filmen, blev blank i ögonen en stund och sedan bara, inte vet jag, gick och köpte en glass kanske.

Jag minns ett slagord från när jag var ung: Jag vill leva, inte överleva. Jag älskade sånt. Suga ut precis allt ur livet.

Och nu? Jag håller mig på benen. Jag njuter av att se liljekonvaljerna i vårsolen. Men leva på riktigt vågar jag inte försöka. Kommer jag någonsin att våga det igen?

Efter filmen studerar jag de tre huvudpersonerna när de kommer upp på scenen. Jo, även de står på benen. Elva år efter vågen har de bevisligen en ny vardag. Barn och allt. De talar om hemska minnen, men också om framtiden.

De verkar väldigt tajta, men vad betyder det? Kanske bara att de inte klarar av att ha nära relationer med människor som inte delar deras speciella erfarenhet?

Lever de? Känner de att de lever på riktigt? Eller har de fått nöja sig med det som filmens titel tycks antyda: att bara överleva?

Och är det i så fall kanske gott nog?