En ytligare människa

(Publicerad i GP onsdag 14 december)

Min fru frågade en morgon när vi låg i sängen: Vaknar du och bara känner dig glad någon gång?

Jag svarade som det var: Nej, det gör jag inte. Du då?

Det var samma sak med henne.

Att en mörk decembermorgon inse att man inte har varit riktigt glad på fyra och ett halvt år är rätt omskakande. Så länge sedan är det som det upptäcktes att vår son hade två tumörer i ryggraden. I jul är det två år sedan han dog.

Det betyder inte att varje dag har varit kolsvart. Vi har skrattat även i svåra stunder, och vi har varandra och vår dotter. Livet saknar inte mening.

Men den där rena livsglädjen? De fladdrande vingarna i bröstet, känslan av att livet är stort och underbart? Kort sagt: lyckan. Nej, inget av det har synts till på länge.

En av de konstigaste förändringarna under de här åren är att jag har blivit en ytligare människa.

Tidigare när jag pratade med folk, vare sig jag kände dem eller inte, gillade jag att röra mig fritt mellan skämt och allvar. Det fanns få saker jag avskydde mer än innehållslösa samtal. Det har hänt att jag provocerat folk i sådana lägen, försökt sticka hål på dem lite grand. Ibland har det gått bra, ibland inte, men det har åtminstone hänt något.

Numera är allvarliga samtal det sista jag vill ha, av det enkla skälet att mitt eget allvar har blivit för djupt och svårt. Jag vill inte förstöra dagen vare sig för mig själv eller någon annan genom att släppa fram mina verkliga känslor. Så jag glider undan, håller mig på ytan.

Ni vet den där killen på en fest som pratar i en timme om att han funderar på att byta bil, och sedan övergår till en episk utläggning om när han förhandlade ner sin ränta hos banken med en tiondels procent? Numera är jag den som står bredvid honom hela kvällen, tacksam över att slippa yttra annat än instämmande hummanden.

Men kan man verkligen leva så utan att bli galen? Nej, det kan man inte.

Några gånger om året är vi ett par familjer som träffas, där alla har förlorat ett barn i cancer. Det är det som räddar mig. Här har alla upplevt det svåraste och alla lever med outhärdliga minnen. Här kan jag tryggt släppa fram mina mörkaste känslor.

Jag behöver inte skämmas för något. Jag behöver inte försöka hålla ihop mig själv.

Och just därför blir det också möjligt att även släppa fram den livsglädje som någonstans inom mig fortfarande kämpar för att överleva.

Och så har jag Världens gång, förstås. Jag försöker vara ärlig här också. Tack, kära läsare, för att du orkat kämpa dig igenom ännu en av mina dystra texter.