Vänta nu, är de på väg mot oss?

(Publicerad i GP 16 december 2015)

Sverige lär inte glömma den här hösten.

Först var allt som vanligt: flyktingar, det var sånt vi såg på TV. De reste i fallfärdiga båtar över Medelhavet, de samlades i läger på grekiska öar. Stackare.

Men vad var nu detta? De började gå genom Europa! Plötsligt var de i Budapest, de trängdes på en överfylld järnvägsstation. Och sedan kom de iväg därifrån och nu var de visst på väg mot … vänta nu, mot oss? Ska de hit?

Ja, bara några dagar efter bilderna från Budapest befann sig en del av dessa människor på en innergård precis intill mitt jobb. Där improviserades en privat hjälpverksamhet: engagerade människor såg till att flyktingar som kom till Göteborgs Central fick någonstans att vila ut innan de reste vidare.

Barn lekte på den där innergården, män med hopplöshet i blicken stod och rökte. Det var overkligt att tänka sig att de här människorna för några veckor sedan hade börjat gå från Syrien, eller från ett flyktingläger i Turkiet. Och nu var de här. Vid mitt jobb.

Och sedan var det bron. Öresundsbron.

Jag minns debatten när den skulle byggas. Miljövänner hävdade att livet i sundet skulle slås ut. Broförespråkare talade om öppenhet mot Europa och världen.

Vad jag förstår har miljön klarat sig bra. För öppenheten har det gått sämre.

Min fru och jag reste över bron en novemberdag för att se en konsert med electronicaartisten Laurel Halo. Vi hade en egen liten bubbla där i Köpenhamn: bodde i Vesterbro, gick på konsert, såg några fotoutställningar.

Vi reste hem med buss. Dagen före hade Sverige skärpt gränskontrollerna. Vid brofästet på den svenska sidan kom polisen ombord.

På bussen visade det sig finnas en irakisk yngling som skulle till sina föräldrar i Finland och en syrisk man som ville till släktingar i Norge. Men Sverige tillät inte längre transitresor. De två togs av under lugna former. De hade nästan inget bagage.

När bussen for iväg stod de kvar i blåsten vid Öresundsbrons fäste. Jag försökte föreställa mig vidden av deras vilsenhet och rädsla, men kunde inte. Jag ringde hem till vår dotter och sa att vi skulle bli försenade till Göteborg.

När vi kom hem såg vi ett avsnitt av Bron, TV-serien. För det är uppenbarligen så det fungerar: att mitt i denna brutala verklighet behöver vi svenskar en serie späckad med extra sadistiska mord för att kunna sova gott om natten.

Nej, Sverige glömmer inte den här hösten. Och av allt som sades, sa Theodor Kallifatides det klokaste: ”Jag förstår inte riktigt hur den flyktingtragedi vi bevittnar debatteras som ett större problem för oss än för dem som genomlever den.”

Intelligenta kantareller

(Publicerad i GP onsdag 11 november)

Idag levererar den här spalten några nyheter som du kanske har missat:

*** Kantarellen ansågs tidigare som en måttligt begåvad svamp. Men efter de senaste rönen har forskarna ändrat uppfattning.

Det har nämligen visat sig att kantarellen odlar björk, ett arbete som ställer stora krav på samarbete och planering. Först söker så kallade pionjärkantareller efter nya marker och sätter frön. Sedan gallras beståndet i flera år. När träden blivit lagom stora flyttar en ny koloni till platsen.

Men varför gör kantarellen så? Ja, alla vi svampplockare vet förstås svaret. Hur många gånger har vi inte gått i skogen och utropat: Där! En kantarell! Och så är det bara ett gulnat björklöv.

Löven fungerar alltså som kamouflage. Medan vi vänder på ännu ett björklöv sitter kantarellerna i lugn och ro bakom en sten och spelar backgammon.

*** I år är det 40 år sedan den sista svenska digikrossaren gick i pension i Kungälv. Digikrossare är ett anrikt yrke med rötter i Hansatidens Tyskland.

Förr var det digikrossaren som såg till att de två översta och understa kexen i ett paket digestivekex var söndersmulade redan när man öppnar paketet. Men det var bara den enkla delen av jobbet.

Arbetet med det tredje till femte kexet var betydligt svårare. De här kexen ska som bekant se hela ut, men ändå ha en osynlig spricka. När man sätter en smörkniv mot kexet ska det genast brytas itu. Om sprickan är rätt konstruerad – här krävs verkligen en mästare! – ska resultatet bli kladdiga händer och kexbitar som ramlar på golvet med smörsidan ner.

Numera utförs det här fina gamla hantverket av maskiner.

*** Svenska spel har bestämt sig för att bli tuffare mot sina kunder.Företaget har ledsnat på alla gamla slöa stryktippare som lämnar in samma stående rad år efter år.

Från och med vecka 48 kommer tipparna att få betala om de har för många fel på tipset.

- Är man en kass tippare ska det svida, säger Putte Krock på Svenska spel.

Med 10 eller 11 fel kommer man normalt att bli skyldig alltifrån några tior till några hundringar. Men om man är ensam om 13 fel åker man dit på 10 miljoner.

- Ärligt talat, det har varit ett jäkla daltande med tipparna, säger Putte Krock. Nu är det slut med det.

*** Ett forskarlag i Ulan Bator bekräftar att de har hittat ett verksamt vaccin mot alla former av främlingsfientlighet, inskränkthet och rasism. FN planerar nu ett globalt vaccinationsprogram. Någon gång i slutet av 2018 räknar man med att världen ska vara helt fri från diskriminering och rasism.

Tro, hopp och kärlek III

(Publicerad i GP 21 oktober 2015)

Till slut kom kylan även i år: ett vitt fras i gräset tidigt på morgonen. På Västra kyrkogården brinner lövträden i gult och orange.

Aposteln Paulus skrev: ”Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.”

Det är vackra ord, men man ska minnas att Paulus kärlek var hårt villkorad. I samma text, Första Korinthierbrevet, förklarar han att homosexuella inte ska få ärva Guds rike. Det är också här han meddelar att kvinnan ska tiga ”vid sammankomsterna”, som det heter i den nya översättningen. Hon är ju trots allt bara ”en avglans av mannen”.

Är kärleken verkligen störst av allt?

Några celler felkopierades i min sons kropp. De började mångfaldigas och vips hade de växt till en tumör. Inte hjälpte en kärleksfull uppväxt mot det.

Läkarna prövade mediciner, den ena efter den andra. Ändå uppstod nya tumörer och till slut fanns inget hopp kvar. Inte hjälpte det att vi runt omkring överöste honom med en alltmer förtvivlad kärlek.

Och låt mig lyfta blicken från vårt privata elände en stund. Kärleken hindrar inte bomberna från att falla i Syrien. Kärleken hindrade inte tsunamin från att slå in över land. Kärleken hjälpte inte offren som leddes in i gaskamrarna.

Kärleken är faktiskt helt maktlös mot sådant.

Om man vill förstå kärlekens kraft – och det är trots allt den jag vill skriva om – måste man nog tänka tvärtom.

Hur skulle det ha varit annars? Om allt annat varit lika, men det inte funnits någon kärlek?

Det är en skräckbild. En tom mörk värld, en omänsklig tillvaro.

Även på vår sons dödsbädd kunde vi faktiskt hålla hans hand. Även i gaskamrarna kunde människor trösta varandra.

Kärleken är vansklig. Kärleken tar slut. Kärleken slår över i svartsjuka och blir ful. Kärleken är svårbemästrad och lättsårad och verkligen ingen garanti för ett lyckligt liv.

Men den är det vi har. En människa är till slut bara sina relationer. Kärleken är den maktlösa människans enda skydd och hopp.

Så tänker jag när jag står där jag aldrig hade trott att jag skulle stå: vid mitt eget barns grav.

Det här har handlat om kärlek. De två tidigare artiklarna handlade om tro och hopp.

Tro, hopp och kärlek II

(Publicerad i GP 7 oktober 2015)

Jag går till min sons grav och lägger dit några musselskal från Orust. Ett minne från stranden vid Husgärdet där vi brukade bada.

Runt gravstenen annat som hans och våra vänner lagt dit: små stenar, minnessaker, hälsningar.

Det sägs att hoppet är det sista som överger människan.

Kanske är det sant. Det jag vet med säkerhet är att detta att hålla hoppet uppe är det mest ansträngande en människa kan göra.

Hoppet kan göra en människa hård. Skoningslös rentav.

Inom cancervården är det till exempel så att döende unga människor, mycket oftare än äldre, utsätts för hårda behandlingar in i det allra sista. Varken läkare eller anhöriga klarar av att sluta hoppas. Det sjuka barnet förvägras därmed en värdig sista tid i livet.

De allra flesta som dör i Sverige är dock väldigt gamla. Det är förstås bra på alla sätt. Inte minst för att både den sjuka och de anhöriga slipper hoppets tyranni.

Jo, det är klart man önskar att ens gamla släkting ska klara även den senaste stroken, precis som hon klarade de två tidigare. Kanske kan hon få en hygglig period till, kanske kan hon dricka kaffe på altanen igen nästa sommar.

Men på ett större plan behöver man inte slösa kraft på att hoppas. Ett långt liv går mot sitt slut. Det är som det ska.

Kanske är det därför som hospice ofta fungerar bra. Där kan alla inblandade fokusera på det nödvändigaste. När ingen behöver låtsas längre kanske man kanske till och med mötas på ett nytt sätt.

Inget av detta är enkelt. För mig var det nästan omöjligt. När min son var sjuk var det länge som att mitt hopp krävde en helt omänsklig motprestation av honom. Men bli bättre då! Bli frisk!

Naturligtvis var det inte så jag ville att det skulle vara. Men i perioder var det så det blev.

När jag till slut förlorade hoppet fann jag, längst där nere på bottnen, en sorts saklig solidaritet. Nästan en frid. Äntligen kunde jag ge enkel, nödvändig omvårdnad som bara fick vara vad den var.

Sedan hoppas man förstås ändå. Även när man har slutat hoppas. Det är en annan sak. Man hoppas trots att man vet.

Den här artikeln handlade om hopp. Nästa gång handlar det om kärlek.

Tro, hopp och kärlek I

(Publicerad i GP onsdag 23 september)

Jag går till min sons grav en varm dag i september. Det är fortfarande mer sommar än höst. Blommorna som vi planterade i våras är ännu friska och fina.

Som om blommor spelade någon roll.

Att se hans älskade namn i granit. Att se hans levnadsår. Den jag såg födas, nedlagd i jorden.

En gång för många år sedan träffade jag en man som sa att han inte trodde på Gud utan på människan. Ändå betedde han sig som ett svin.

Jag tyckte det var – ja, jag vet inte. Komiskt på något slags kolsvart sätt. Sedan dess har jag lärt mig att inte lyssna på vad folk säger utan titta på vad de gör.

Vissa känner världens magi och ryser av välbehag och tänker att det måste finnas något bortom.

Andra känner världens magi och ryser av välbehag och tänker att det är världens magi.

Kanske kan de två grupperna aldrig riktigt mötas.

Om du söker ett jobb och inte får det kan du vara övertygad om att det snart dyker upp någon som med ett milt leende förklarar att det ”inte var meningen” att du skulle få det. Om du sedan söker ett annat jobb och får det kommer du att få höra att det var meningen. Det är så Gud jobbar – eller ödet eller skyddsänglarna eller vad just den personen tror på.

Någon eller något styr allt till det bästa – det är vad de där människorna påstår. Det är deras sätt att härda ut i en svår värld.

Men inför ett barns död håller de faktiskt tyst. Inte ens de kan med att påstå att det finns en högre mening med något så vidrigt.

I en sådan situation blir även den starkast troende tvungen att släppa sina formler och för ett ögonblick blicka in i tillvarons tomhet.

Samtidigt måste även den minst troende famla efter något att hålla fast vid.

Vi måste själva förse livet med den mening det förvägrar oss.

Det sover en älskad människa i min säng, och en annan i rummet intill. Det är vad jag tror på nu. Min dotters framtid och ett rimligt liv för min fru och mig.

Vi har bara varandra. Vi har allt.

I övrigt vaknar jag på morgonen och sätter på gott kaffe. Jag vistas i naturen så ofta jag kan och jag omger mig med fantastiska böcker. Jag umgås med folk när jag orkar.

Den här artikeln handlade om tro. Nästa gång handlar det om hopp.

En gång var skolan ett palats

(Publicerad i GP 26 augusti 2015)

Om man står på Järntorget och blickar upp längs Linnégatan ser man att en byggnad reser sig högre än alla andra. Det är Nordhemsskolan som ligger där uppe på berget som en mäktig borg.

Gör man sig sedan mödan att gå ända dit upp finner man en nationalromantisk pärla. Rött tegel, harmoniska valv, dramatiskt branta tak.

Att skolan är så vacker och gedigen är ingen slump. Den ritades av en av Göteborgs stjärnarkitekter, Arvid Bjerke, som också har ritat Carlanderska, Bräutigamhuset, Göteborgs konstmuseum och mycket mer.

Kåken, som stod färdig 1916, kostade nästan på öret en miljon att bygga, vilket var dubbelt så mycket som någon annan skola i stan hade kostat. En källa på nätet påstår till och med att det var Göteborgs stads första miljonbygge. Jag vet inte om det stämmer men det kan kvitta – det här är inte menat som en faktaartikel om Nordhemsskolan.

Det jag tänker på är barnen som gick där för nästan exakt hundra år sedan.

Så stolta de måste ha känt sig när de steg in i sin pampiga, toppmoderna skola!

Liknande skolpalats byggdes även på andra håll i stan vid ungefär samma tid. Rambergsskolan (också den ritad av Arvid Bjerke) och Bagaregårdsskolan är två exempel. I Kungsladugård placerades den herrgårdsliknande skolan på en höjd med strålande utsikt över landshövdingehusen.

Idag går det inte ens att föreställa sig sådana storsatsningar på barnens arbetsmiljö.

Att Göteborg skulle anlita stjärnarkitekter för att bygga nya, fina skolor? Otänkbart. På sin höjd kan ett par baracker ställas fram om det är trångt i klassrummen.

Visst rasar skoldebatten år efter år, men den handlar mest om hur vi ska kunna pressa ungarna att prestera bättre på Pisa-testet.

Vad känner dagens barn när de kommer tillbaka till sina skolor nu i augusti?

Om ungarna går på kommunala skolor är de vana vid slitna miljöer och snabbt beslutade nedskärningar och omflyttningar. Om de går på friskolor undervisas de ofta i billigast tänkbara kontorslokaler utan vare sig bamba, bibliotek eller uppehållsrum, medan vinsten från skolpengen i värsta fall försvinner till rika ägare.

Förhoppningsvis trivs barnen med sina lärare och klasskamrater, det är förstås det viktigaste. Men tro aldrig annat än att den fysiska miljön också spelar roll.

Precis som skolbarnen för hundra år sedan förstod att de var högt prioriterade av samhället förstår dagens skolbarn att de inte är det.

En regnig morgon i Gdynia

(Publicerad i GP 29 juli)

Pär Rådström skrev en gång: ”Semestern är den tid på året då man kan låtsas vara någon annan eller åtminstone den man innerst inne är.”

Citerat ur minnet, är bäst att tillägga.

En regnig morgon i juni räddade jag mig in på ett kafé i Gdynia i norra Polen. Jag hade kommit med färjan från Karlskrona och beställde en kaffe och någon sorts bulle till frukost.

Det där med att man är någon ”innerst inne” är jag för min del rätt tveksam till. Om det finns en kärna i mig så är den kärnan flytande. Den skiftar med åren och omständigheterna. Det finns många jag.

Men visst förblir vissa saker konstanta. Att sitta på ett kafé en regnig morgon i en främmande stad kommer jag alltid att älska.

Förr låtsades jag mycket när jag reste. Mest inför mig själv, som alltid. Men också inför andra. Livet blir inte större än man gör det, och det som är en usel lögn på treans spårvagn kan bli en charmig sanning på ett nattåg i Sydeuropa.

Vad gäller Pär Rådström så låtsades jag faktiskt en gång att jag var hans son. Det är ärligt talat en rätt konstig sak att göra, och kanske olämplig. Men det finns en förklaring.

Jag befann mig i Kalabrien, på Italiens tå, och hade bestämt mig för att försöka hitta en skola som Rådström var med och byggde som hjälparbete efter andra världskriget, tillsammans med författarkollegan Stig Claesson. Claesson har skrivit om detta i romanen Att resa sig upp och gå.

Jag hittade skolan och började prata med några gubbar utanför. Jag antar att den där lögnen slank ur mig för att jag hoppades att den skulle kunna få dem att dra några bra stories från tiden för skolbygget.

Några år senare ledde denna lögn faktiskt till att Stig Claesson bjöd mig på lunch i Stockholm, men det är en annan historia.

Mitt mål den här morgonen i Gdynia var att när regnet lättade ta pendeltåget till Gdansk för att besöka Solidaritetsmuseet. Där skildras det polska motståndet mot den kommunistiska diktaturen, särskilt den fria fackföreningen Solidaritets strejk på Leninvarvet 1980.

Man säger ofta att den strejken var början på hela östblockets fall. Men det kunde arbetarna inte veta när de lade ner verktygen i protest mot att en kranförare blivit felaktigt avskedad.

De var helt vanliga människor som i den stunden riskerade allt. För dem var det för sent att låtsas.

Vem vet, kanske finns det ändå en sorts kärna i människan? En instinkt som får oss att till slut alltid resa oss mot förtryck. Vi vill leva i frihet.

Det är något att hoppas på över en kaffe i Gdynia.

En glass med chefen

(Publicerad i GP onsdag 1 juli)

Så här års tänker jag ofta på ett sommarjobb jag hade när jag var drygt tjugo, på en firma nära Redbergsplatsen. Det var ett så kallat okvalificerat arbete: jag hämtade posten, sorterade fakturor, röjde på lagret och liknande.

Varje onsdag var det veckomöte med fika. En dag kom jag för tidigt till konferensrummet. Bara chefen var på plats.

Han var somrigt avslappnad på det där pinsamma sättet som bara medelålders män kan vara: Glenn Hysén-stubb, solbränna, ett par knappar uppknäppta i den kortärmade skjortan. Man förstod att han bara längtade ut till sommarstugan där han skulle komplettera sin look med ett par avklippta jeansshorts, sandaler utan strumpor och kanske till och med – hemska tanke − en halmhatt.

Det är en av livets stora orättvisor, att vi män ser så löjliga ut när vi kopplar av.

Nå. Chefen berättade att han nyligen hade varit i Frankrike.

- Jag har varit där många gånger, sa han, men det var först på den här resan som jag fick snits på franskan. Jag började snacka med en person på ett kafé och plötsligt flöt det bara på. Vilken känsla! Tänk att man kan få ett genombrott efter så många år.

Jag hummade instämmande och sedan dök lyckligtvis resten av personalen upp och mötet kunde börja.

Efter jobbet gick jag upp till Lejonet och Björnen på Danska vägen för att köpa en glass.

Medan jag funderade på om italiensk choklad och citronsorbet kunde vara en bra kombination, upptäckte jag att chefen från jobbet stod framför mig i kön. Han såg mig också och vi blev tvungna att växla några ord. Chefen rev sig i Glennstubben och sa att han nyligen hade varit i Frankrike.

- Jag har aldrig riktigt fått till det med franskan, sa han, men nu började jag snacka med en person på ett kafé och plötsligt flöt det bara på. Vilken känsla! Tänk att man kan få ett genombrott efter så många år.

Drev han med mig? Nej, uppenbarligen inte. Han mindes inte att han hade berättat exakt samma sak bara några timmar tidigare.

En stund senare satt jag i solen med min glass och funderade.

Den där chefen hade anställt mig i våras och under några veckor nu i sommar hade vi suttit i samma fikarum varje dag. Ändå betydde jag ingenting för honom.

Men än sen? Han och hans firma betydde ingenting för mig.

Hemtjänsten, posten, enkla kontorsjobb. Strökurser på universitetet. Skulle jag hålla på så hela livet? Det måste finnas ett sätt för mig att komma bort från det. Att komma vidare.

Det var så jag tänkte medan jag åt min glass.

Det måste finnas något annat.

Och vet ni vad? Det fanns det.

Riktig hockey och riktiga bibliotek

(Publicerad i Göteborgs-Posten 3 juni 2015)

Sedan Stadsbiblioteket nyinvigdes för ett drygt år sedan har utlåningen sjunkit med 30 procent, meddelades det nyligen.

Det är tyvärr lätt att förstå varför: nybygget är riktigt dåligt genomtänkt.

Jag skriver detta med sorg i hjärtat, för Stadsbibblan har i perioder varit mitt andra hem. Tänk så många gånger jag har klivit in genom den gamla entrén, där man kom in i en öppen, härlig ljusgård och såg raderna av böcker på våningarna ovanför.

I den nya entrén är det mörkt och lågt i tak. En stor trappa leder ner i källaren och den äldre biblioteksdelen till höger tycks vara avspärrad.

Böcker? Nej, inga. Eller vänta, till vänster finns några hyllor med pocketböcker, ungefär som när bokhandlare ställer ut lite billiga titlar på trottoaren.

Efter en stund ser man att avspärrningen till höger egentligen är en pelarrad – det går att komma igenom. Efter pelarna kommer dock nästa hinder: vägen blockeras av en informationsdisk, ofta med lång kö. När man trängt sig förbi den är man äntligen inne i det egentliga biblioteket.

Om Stadsbiblioteket var en sajt skulle jag redan ha klickat bort den vid det laget. Förvirrad design, usel användarvänlighet. Orka!

Sedan kommer nästa besvikelse: så få böcker det finns! Hyllorna är numera låga och glesa. Man får intryck av att böcker har blivit en bristvara i världen.

Det är feltänkt i grunden. Som om Frölunda skulle meddela att deras matcher i fortsättningen ska spelas i 3*5 minuter i stället för 3*20, för ishockey är ju ändå rätt tråkigt och gammalmodigt. Publiksiffrorna i Scandinavium skulle sjunka på samma sätt som utlåningssiffrorna på biblioteket har gjort. Hockeyfansen vill ha riktig hockey. Vi bokälskare vill ha ett riktigt bibliotek. Ett boktempel.

Det är faktiskt huvudbiblioteket i landets näst största stad vi talar om.

Så mycket har blivit fel att jag inte kan räkna upp allt här. De nya yttergångarna runt den gamla byggnaden är uselt utnyttjade. Och är det någon som har lyckats hitta från A till Ö på den skönlitterära sektionen? (Tips: efter I måste man ta vägen genom avdelningarna för konst och arkitektur, och efter M ska man gå bort till andra sidan ljusgården.)

Vi trogna fans lär väl trotsa krånglet och fortsätta låna böcker. Men att det ska tillkomma nya låntagare när biblioteket aktivt tonar ner sin kärnverksamhet? Glöm det.

Jag lutar mig över räcket och tittar ner i ljusgården mot bottenvåningen, där det tidigare alltid vimlade av folk. Nu står där några läsfåtöljer utplacerade. I två av dem sitter folk och sover.

Den försvunna Milanmössan

Publicerad i Göteborgs-Posten 6 maj 2015

En eftermiddag i mars kom jag hem från en löptur i Änggårdsbergen och upptäckte att jag hade tappat min Milanmössa.

Den hade suttit på huvudet när jag gav mig ut på min runda, men efter en stund blev jag varm och knölade ner den i fickan. Och sedan måste den ha fallit ur.

Ibland när man kämpar med stora motgångar i livet kan det vara de små som knäcker en. Så var det nu. Jag behövde en känsla av kontinuitet i mitt liv, och Milanmössan stod för just det.

Jag köpte den våren 1986 när jag reste runt i Italien en månad och bland annat tittade på fotboll. Milan hade ett blekt lag det året och hamnade i mitten av tabellen, men de hade Nils Liedholm som tränare och de snyggaste dräkterna i Serie A. Den stickade Milanmössan blev min souvenir från resan.

En supporterpryl från ett sydeuropeiskt storlag var något nästan unikt på den tiden. Jag kände ingen annan som hade varit på fotboll i Italien.

De närmaste vintrarna bar jag alltid Milanmössan. Den var gjord för det kalla Milanoklimatet så den dög även i Sverige. Jag hade den faktiskt när Blåvitt spelade mot Inter på Ullevi i mars 1987 – jag tänkte att Interspelarna skulle bli psykade av att se lokalkonkurrenten Milans färger på läktaren.

På senare år har den fått hänga med som springmössa, vilket verkligen inte är det sämsta.

Nu var den alltså borta, och jag sörjde den på ett sätt som man kanske bara gör när man egentligen är ledsen för något annat.

Några veckor senare var jag och handlade på Hemköp på Frölunda Torg, och när jag plockade upp varorna ur korgen hittade jag något längst ner. En liten lapp skriven för hand med röd tusch. Texten löd:

”När snön har smält, vill någon fortfarande värma sig vid ditt hjärta. Det är ju ditt.”

Jag tänkte på hur någon, en främling, hade lagt ner den där lappen i korgen. För att någon annan skulle hitta den och få tröst av de vackra orden.

Nästa gång jag var ute och sprang fick jag syn på något bredvid stigen. Det var min rödsvarta Milanmössa, upphängd på en gren av någon vänlig främling.

Om det här var Facebook skulle jag lägga in en hel rad med hjärtan och glada smileys här.

Jag har haft lappen uppsatt på mitt jobb ett tag, men den måste förstås få vandra vidare. Någon av de närmaste dagarna tänker jag lämna den i en varukorg någonstans i Göteborg

Jag vet att det finns fler än jag som behöver ett värmande ord, en god gärning från en främling.

Mejl från Jeanette Winterson

Publicerad i Göteborgs-Posten onsdag 8 april

För ett tag sedan översatte jag en roman av Jeanette Winterson som på svenska fick titeln Skymningsporten. Det är en skräckromantisk liten historia som utspelar sig på 1600-talet, med viss verklighetsbakgrund i den tidens engelska häxprocesser.

I boken tillverkar en kvinna en speciell färg till klänningstyger, en nyans av magenta som förtrollar alla, till och med drottningen. Winterson skriver att färgen har ett särskilt djup – ”som att blicka in i en spegel av kvicksilver”.

Magenta är inte ett färgord som vi använder till vardags i svenskan – de flesta skulle nog säga lila eller purpur. Men ordet finns förstås i svenska språket, så det är inte svårt att översätta. Trodde jag.

En googling visade att magenta är en syntetisk färg som upptäcktes 1859 och ... Men vänta nu? Boken utspelas ju på 1600-talet. Hade Winterson gjort en dundertabbe här?

Som översättare hamnar man ibland i just sådana lägen, där varken lexikon, internet eller personliga kontakter räcker till. Då har man två alternativ: antingen chansa på något som känns hyfsat sannolikt och hoppas att ingen ska avslöja en. Eller också fråga författaren.

Det sistnämnda kan vara knivigt eftersom man ofta måste forcera en mur av agenter och förlagsmänniskor för att nå fram till författaren. Dessutom kan man känna sig osäker – man vill inte framstå som en dumbom som kommer med korkade frågor.

I det här fallet skickade jag ändå iväg ett mejl. Efter någon vecka fick jag svar.

Givetvis hade inte Winterson gjort någon tabbe. Hon hade valt magenta just för att den färgen inte fanns på 1600-talet. Det ”felaktiga” ordet bidrog till färgens magiska skimmer.

Fast, skrev hon, om jag hellre ville använda purpur i min översättning så gick det också bra. Och i den planerade filmversionen skulle färgen vara smaragdgrön.

Jag blev nästan orimligt lycklig av det svaret.

Tyget har en viss färg – men färgen kan också vara en annan. Det finns ett visst ord som är det rätta – men det går också att välja ett annat. I den paradoxen ryms på något sätt allt som är underbart med litteratur. En överväldigande frihet.

Det finns romanförfattare vars läsare klagar på att de har angett fel tillverkningsår för en sovjetisk ubåt eller liknande. Suck.

Sanningen i en skönlitterär text ligger på ett helt annat plan än i den sortens faktadetaljer. Det var det som Jeanette Winterson påminde mig om.

Jag valde att behålla magenta.

Winterson avslutade sitt mejl till mig med här orden: Love is not a thought-experiment. Kärleken är inget tankeexperiment.

Läs gärna Skymningsporten. Men om du bara ska läsa en bok av Jeanette Winterson, välj Varför vara lycklig när du kan vara normal? En bok lika enastående som sin titel.

Marsvin och människor

Publicerad i GP 11 mars 2015

Fyra dagar efter att Elon dog, innan vi ens hunnit börja planera hans begravning, skrek min dotter till från sitt rum. Det var Dumle, ett av marsvinen, som låg stel och död i buren.

Hon fick marsvinen den sommaren hon var nio år. Det var två virvelmarsvin, kullsystrar. Båda var vita med bruna och svarta inslag. Hon döpte dem till Hallon och Dumle.

Marsvin blir ofta omkring fem år, och våra var fyra och ett halvt, så jag antar att Dumle dog en naturlig död. Jag vill nog påstå att hon hade ett bra liv, även om jag inser att det är problematiskt att säga så om djur som lever i fångenskap. Vår dotter har skött dem bra och på somrarna har de fått springa ute och äta sig feta på klöver och maskrosblad i sommarstugan.

Marsvin är sociala djur som behöver dela bur med minst en kompis. Det är till och med reglerat i Djurskyddslagen, så man bryter faktiskt mot lagen om man håller ett ensamt marsvin.

Dumle dog på nyårsdagen. Vi höll fortfarande på och underrättade folk om att Elon inte fanns längre. Vi försökte klara av att över huvud taget stå på  benen. Visst hade vi varit förberedda när det gällde Elon, men det hjälper inte mycket. Det går inte att förbereda sig på sådant.

Samtidigt insåg vi att det brådskade för Hallons del.  Hon verkade apatisk, stannade inne i sitt hus, åt och drack minimalt.

Lyckligtvis finns det fantastiska människor överallt här i världen, och Göteborgs marsvin har ett särskilt skyddshelgon i Kvillebäcken. Där finns en kvinna som föder upp och omplacerar marsvin, ger råd och på alla sätt värnar om de små djuren.

Vi lämnade Hallon där. Hon skulle sättas ut i en flock, och efter ett tag skulle man se om hon tydde sig till någon särskild. Det marsvinet skulle sedan få flytta hem till oss och bli hennes nya burkompis.

Januari försvann i en dimma. Vi bestämde en gravplats åt Elon på Västra kyrkogården. Det fanns ingen gravsten än, och han var heller inte urnsatt. Men kransarna  och blommorna från begravningen lades där. Det föll ett tunt lager snö över dem.

Hallon kom hem. Hennes nya kompis hette Bettan. Hon var också ett virvelmarsvin med samma färger, fast det svarta och bruna dominerade mer. Först bråkade de en del, men snart blev det lugnt i buren och båda verkade trivas.

Vid gravplatsen såg blommorna ut att vara frusna, men när vi lyfte upp dem och skakade av snön började de dofta igen.

Och vi stod där och försökte förstå, en mamma, en pappa och en syster. Kunde ingen ta hand om oss också, ordna allt för oss som om vi var små marsvin?

Han hade ett namn

Publicerad i Göteborgs-Posten 11 februari 2015

När min son drabbades av hjärntumör sommaren 2012 avsade jag mig alla uppdrag, bröt alla kontrakt och slutade jobba helt. All kraft behövde läggas på att hantera den situation familjen hade hamnat i.

Efter ett halvår började det ändå klia i mig och jag saknade inte minst det här, att skriva på Världens gång. Men jag insåg att om jag skulle återuppta det så kunde jag inte låtsas som ingenting. Jag måste skriva om den verklighet vi levde i.

Mina barn hade tidigare förbjudit mig att skriva om dem i tidningen, men nu frågade jag min son om han, på grund av de speciella omständigheterna, kunde tänka sig ett undantag. Det kunde han. Han var nog rentav lite smickrad. Han var säker på att han skulle överleva och hade inget emot att få sin väg tillbaka dokumenterad.

Från våren 2013 har jag därför skrivit om min son och vår familj här på Världens gång.

Givetvis har han haft vetorätt på alla texter. Allt som handlat om honom har han godkänt.

Jag har fått mycket respons och uppmuntran från er läsare. Många har berättat om egna erfarenheter som liknar min familjs. Det är jag väldigt tacksam för.

Om jag har skrivit för någon under de här åren så är det just för er som vårdar sjuka barn eller andra anhöriga i hemmet. Ni som vet hur det är att ha hemsjukvården som vanligaste gäst. Att ha köksskåp och garderober fulla av medicin och sjukvårdsutrustning. Att knappt komma utomhus på dagarna och att slitas ner av ansvaret och oron.

 Om en enda av er har känt något slags igenkänning eller tröst, så har det nog varit värt det.

Ändå önskar jag just idag att jag aldrig hade börjat skriva de här texterna.

Många överlever numera cancer. Men långtifrån alla. Min son gjorde det inte. Eftersom jag vet att många läsare har följt honom känner jag att jag måste meddela det här. Därav denna knaggliga och konstiga text, som jag medvetet försöker hålla så torr som möjligt.

Det var inte så här det skulle bli. Han skulle bli frisk igen. Det var det jag skulle skriva om.

Jag har i nästan två år kallat honom för ”min son” för att han skulle ha ett visst mått av anonymitet. Men han hade förstås ett namn. Han hette Elon. Det var hans namn. Elon.

Elon dog hemma i sitt eget rum mellan jul och nyår, två veckor innan han skulle ha fyllt sjutton år.  Vi satt hos honom till slutet, vi som var hans familj – hans syster, hans mamma och jag.

Den som vill läsa alla texter om Elons sjukdom kan gå tillbaka till mars 2013 här i bloggen och läsa därifrån.

Den som vill bidra till insamlingen till Elons minne kan gå hit: http://www.barncancerfonden.se/1309375215

 Pengarna går till Barncancerfonden.

Vad gör jag här

(Publicerad i GP onsdag 14 januari 2015)

En mycket varm dag i Bolgatanga förlorade jag först synen och fick sedan veta att det fanns ett okänt botemedel mot aids.

Men vi måste börja med malarian. Någon gång under mitt kringflackande i Västafrika den där vintern i mitten av nittiotalet måste jag ha fått ett ödesdigert myggbett, och just i Bolgatanga i norra Ghana bröt frossan ut. På stadens sjukhus fick jag en spruta med kinin och blev ombedd att komma tillbaka igen samma kväll.

Efter sjukhusbesöket kände jag mig yr och tyckte att jag såg lite suddigt. Jag gick in på en restaurang och beställde stekt pärlhöna med friterad jams. Det var trettioåtta grader i skuggan och medan jag väntade på maten blev synen allt sämre. Till slut såg jag ingenting. Noll.

Jaha, tänkte jag, här sitter jag i en liten stad i Ghana. Jag har malaria och har blivit blind. Ingen vet var jag finns och utan syn hittar jag inte ens tillbaka till mitt hotell.

Vad gör jag här, tänkte jag.

Och det kunde man ju fråga sig. Men faktum var att jag hade kommit till Bolgatanga – eller ”Bolga”, som ortsborna sa – för att leta efter Simon, en god vän från förra gången jag var i de här krokarna. Vi hade tappat kontakten under de åtta år som gått sedan dess och nu ville jag försöka hitta honom igen. Han tillhörde kusasifolket och hade sitt föräldrahem i en liten by här i närheten.

Efter en stund kom synen sakta tillbaka.

På kvällen fick jag en ny spruta. Jag frågade den manliga sjuksköterskan om synbortfallet. Javisst, sa han obekymrat, det är en biverkning man kan få av kininet.

Och sedan berättade han om botemedlet mot aids. Det hade upptäckts av en ghanansk medicinman och byggde på traditionella kurer och magi. Ghanas regering hade tystat ner alltihop av rädsla för internationella läkemedelsbolag. Men folket visste sanningen, försäkrade sjuksköterskan, och många hade botats.

Den här gången tog jag taxi från sjukhuset ifall synrubbningarna skulle komma tillbaka, men det gjorde de inte.

Dagen därpå frågade jag runt efter Simon på stan och hittade honom till slut på en pitobar. Pito är det lokala ölet, bryggt på hirts. Det visade sig tyvärr att det var vad Simon gjorde mest numera – satt på olika barer. Han hade gått ner sig ganska rejält.

Själv hade jag ägnat många år åt att resa runt i världen, helst till riktigt avlägsna platser – ju svårare strapatser desto bättre. När jag nu satt med en kalebass pito i handen, darrig av malarian och med en försupen gammal kompis som enda sällskap, kände jag något som jag först inte kunde identifiera. Sedan förstod jag vad det var: hemlängtan.