Mejl från Jeanette Winterson

Publicerad i Göteborgs-Posten onsdag 8 april

För ett tag sedan översatte jag en roman av Jeanette Winterson som på svenska fick titeln Skymningsporten. Det är en skräckromantisk liten historia som utspelar sig på 1600-talet, med viss verklighetsbakgrund i den tidens engelska häxprocesser.

I boken tillverkar en kvinna en speciell färg till klänningstyger, en nyans av magenta som förtrollar alla, till och med drottningen. Winterson skriver att färgen har ett särskilt djup – ”som att blicka in i en spegel av kvicksilver”.

Magenta är inte ett färgord som vi använder till vardags i svenskan – de flesta skulle nog säga lila eller purpur. Men ordet finns förstås i svenska språket, så det är inte svårt att översätta. Trodde jag.

En googling visade att magenta är en syntetisk färg som upptäcktes 1859 och ... Men vänta nu? Boken utspelas ju på 1600-talet. Hade Winterson gjort en dundertabbe här?

Som översättare hamnar man ibland i just sådana lägen, där varken lexikon, internet eller personliga kontakter räcker till. Då har man två alternativ: antingen chansa på något som känns hyfsat sannolikt och hoppas att ingen ska avslöja en. Eller också fråga författaren.

Det sistnämnda kan vara knivigt eftersom man ofta måste forcera en mur av agenter och förlagsmänniskor för att nå fram till författaren. Dessutom kan man känna sig osäker – man vill inte framstå som en dumbom som kommer med korkade frågor.

I det här fallet skickade jag ändå iväg ett mejl. Efter någon vecka fick jag svar.

Givetvis hade inte Winterson gjort någon tabbe. Hon hade valt magenta just för att den färgen inte fanns på 1600-talet. Det ”felaktiga” ordet bidrog till färgens magiska skimmer.

Fast, skrev hon, om jag hellre ville använda purpur i min översättning så gick det också bra. Och i den planerade filmversionen skulle färgen vara smaragdgrön.

Jag blev nästan orimligt lycklig av det svaret.

Tyget har en viss färg – men färgen kan också vara en annan. Det finns ett visst ord som är det rätta – men det går också att välja ett annat. I den paradoxen ryms på något sätt allt som är underbart med litteratur. En överväldigande frihet.

Det finns romanförfattare vars läsare klagar på att de har angett fel tillverkningsår för en sovjetisk ubåt eller liknande. Suck.

Sanningen i en skönlitterär text ligger på ett helt annat plan än i den sortens faktadetaljer. Det var det som Jeanette Winterson påminde mig om.

Jag valde att behålla magenta.

Winterson avslutade sitt mejl till mig med här orden: Love is not a thought-experiment. Kärleken är inget tankeexperiment.

Läs gärna Skymningsporten. Men om du bara ska läsa en bok av Jeanette Winterson, välj Varför vara lycklig när du kan vara normal? En bok lika enastående som sin titel.