(Publicerad i GP onsdag 1 juli)
Så här års tänker jag ofta på ett sommarjobb jag hade när
jag var drygt tjugo, på en firma nära Redbergsplatsen. Det var ett så kallat
okvalificerat arbete: jag hämtade posten, sorterade fakturor, röjde på lagret
och liknande.
Varje onsdag var det veckomöte med fika. En dag kom jag för tidigt
till konferensrummet. Bara chefen var på plats.
Han var somrigt avslappnad på det där pinsamma sättet som bara
medelålders män kan vara: Glenn Hysén-stubb, solbränna, ett par knappar
uppknäppta i den kortärmade skjortan. Man förstod att han bara längtade ut till
sommarstugan där han skulle komplettera sin look med ett par avklippta
jeansshorts, sandaler utan strumpor och kanske till och med – hemska
tanke − en halmhatt.
Det är en av livets stora orättvisor, att vi män ser så
löjliga ut när vi kopplar av.
Nå. Chefen berättade att han nyligen hade varit i Frankrike.
- Jag har varit där många gånger, sa han, men det var först på
den här resan som jag fick snits på franskan. Jag började snacka med en person
på ett kafé och plötsligt flöt det bara på. Vilken känsla! Tänk att man kan få
ett genombrott efter så många år.
Jag hummade instämmande och sedan dök lyckligtvis resten av
personalen upp och mötet kunde börja.
Efter jobbet gick jag upp till Lejonet och Björnen på Danska
vägen för att köpa en glass.
Medan jag funderade på om italiensk choklad och citronsorbet
kunde vara en bra kombination, upptäckte jag att chefen från jobbet stod
framför mig i kön. Han såg mig också och vi blev tvungna att växla några ord.
Chefen rev sig i Glennstubben och sa att han nyligen hade varit i Frankrike.
- Jag har aldrig riktigt fått till det med franskan, sa han,
men nu började jag snacka med en person på ett kafé och plötsligt flöt det bara
på. Vilken känsla! Tänk att man kan få ett genombrott efter så många år.
Drev han med mig? Nej, uppenbarligen inte. Han mindes inte
att han hade berättat exakt samma sak bara några timmar tidigare.
En stund senare satt jag i solen med min glass och
funderade.
Den där chefen hade anställt mig i våras och under några
veckor nu i sommar hade vi suttit i samma fikarum varje dag. Ändå betydde jag
ingenting för honom.
Men än sen? Han och hans firma betydde ingenting för mig.
Hemtjänsten, posten, enkla kontorsjobb. Strökurser på universitetet.
Skulle jag hålla på så hela livet? Det måste finnas ett sätt för mig att komma bort
från det. Att komma vidare.
Det var så jag tänkte medan jag åt min glass.
Det måste finnas något annat.
Och vet ni vad? Det fanns det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar