En regnig morgon i Gdynia

(Publicerad i GP 29 juli)

Pär Rådström skrev en gång: ”Semestern är den tid på året då man kan låtsas vara någon annan eller åtminstone den man innerst inne är.”

Citerat ur minnet, är bäst att tillägga.

En regnig morgon i juni räddade jag mig in på ett kafé i Gdynia i norra Polen. Jag hade kommit med färjan från Karlskrona och beställde en kaffe och någon sorts bulle till frukost.

Det där med att man är någon ”innerst inne” är jag för min del rätt tveksam till. Om det finns en kärna i mig så är den kärnan flytande. Den skiftar med åren och omständigheterna. Det finns många jag.

Men visst förblir vissa saker konstanta. Att sitta på ett kafé en regnig morgon i en främmande stad kommer jag alltid att älska.

Förr låtsades jag mycket när jag reste. Mest inför mig själv, som alltid. Men också inför andra. Livet blir inte större än man gör det, och det som är en usel lögn på treans spårvagn kan bli en charmig sanning på ett nattåg i Sydeuropa.

Vad gäller Pär Rådström så låtsades jag faktiskt en gång att jag var hans son. Det är ärligt talat en rätt konstig sak att göra, och kanske olämplig. Men det finns en förklaring.

Jag befann mig i Kalabrien, på Italiens tå, och hade bestämt mig för att försöka hitta en skola som Rådström var med och byggde som hjälparbete efter andra världskriget, tillsammans med författarkollegan Stig Claesson. Claesson har skrivit om detta i romanen Att resa sig upp och gå.

Jag hittade skolan och började prata med några gubbar utanför. Jag antar att den där lögnen slank ur mig för att jag hoppades att den skulle kunna få dem att dra några bra stories från tiden för skolbygget.

Några år senare ledde denna lögn faktiskt till att Stig Claesson bjöd mig på lunch i Stockholm, men det är en annan historia.

Mitt mål den här morgonen i Gdynia var att när regnet lättade ta pendeltåget till Gdansk för att besöka Solidaritetsmuseet. Där skildras det polska motståndet mot den kommunistiska diktaturen, särskilt den fria fackföreningen Solidaritets strejk på Leninvarvet 1980.

Man säger ofta att den strejken var början på hela östblockets fall. Men det kunde arbetarna inte veta när de lade ner verktygen i protest mot att en kranförare blivit felaktigt avskedad.

De var helt vanliga människor som i den stunden riskerade allt. För dem var det för sent att låtsas.

Vem vet, kanske finns det ändå en sorts kärna i människan? En instinkt som får oss att till slut alltid resa oss mot förtryck. Vi vill leva i frihet.

Det är något att hoppas på över en kaffe i Gdynia.