Tro, hopp och kärlek II

(Publicerad i GP 7 oktober 2015)

Jag går till min sons grav och lägger dit några musselskal från Orust. Ett minne från stranden vid Husgärdet där vi brukade bada.

Runt gravstenen annat som hans och våra vänner lagt dit: små stenar, minnessaker, hälsningar.

Det sägs att hoppet är det sista som överger människan.

Kanske är det sant. Det jag vet med säkerhet är att detta att hålla hoppet uppe är det mest ansträngande en människa kan göra.

Hoppet kan göra en människa hård. Skoningslös rentav.

Inom cancervården är det till exempel så att döende unga människor, mycket oftare än äldre, utsätts för hårda behandlingar in i det allra sista. Varken läkare eller anhöriga klarar av att sluta hoppas. Det sjuka barnet förvägras därmed en värdig sista tid i livet.

De allra flesta som dör i Sverige är dock väldigt gamla. Det är förstås bra på alla sätt. Inte minst för att både den sjuka och de anhöriga slipper hoppets tyranni.

Jo, det är klart man önskar att ens gamla släkting ska klara även den senaste stroken, precis som hon klarade de två tidigare. Kanske kan hon få en hygglig period till, kanske kan hon dricka kaffe på altanen igen nästa sommar.

Men på ett större plan behöver man inte slösa kraft på att hoppas. Ett långt liv går mot sitt slut. Det är som det ska.

Kanske är det därför som hospice ofta fungerar bra. Där kan alla inblandade fokusera på det nödvändigaste. När ingen behöver låtsas längre kanske man kanske till och med mötas på ett nytt sätt.

Inget av detta är enkelt. För mig var det nästan omöjligt. När min son var sjuk var det länge som att mitt hopp krävde en helt omänsklig motprestation av honom. Men bli bättre då! Bli frisk!

Naturligtvis var det inte så jag ville att det skulle vara. Men i perioder var det så det blev.

När jag till slut förlorade hoppet fann jag, längst där nere på bottnen, en sorts saklig solidaritet. Nästan en frid. Äntligen kunde jag ge enkel, nödvändig omvårdnad som bara fick vara vad den var.

Sedan hoppas man förstås ändå. Även när man har slutat hoppas. Det är en annan sak. Man hoppas trots att man vet.

Den här artikeln handlade om hopp. Nästa gång handlar det om kärlek.