Vem är värd vårt medlidande?

(Publicerad i Göteborgs-Posten 18 december 2013)

På barncanceravdelningen står en buffé framdukad med kallskuret, bröd och sallader. Det är en mörk novemberkväll. Få barn orkar äta, men för föräldrarna blir det ett välkommet avbrott från sjukhusmaten.

Det är Barncancerfonden som bjuder. Vem vet, kanske har du som läser det här bidragit genom att skänka en slant dit någon gång.

Det är du inte ensam om i så fall. År 2012 samlade Barncancerfonden in 185 miljoner kronor. Det är mycket pengar till en sjukdom som drabbar färre än 300 barn om året i Sverige. Det mesta slussas vidare till forskning, vilket förstås är utmärkt.

Ändå skulle jag vilja använda dagens spalt till att diskutera en knepig fråga: vilka barn och familjer är egentligen värda vårt medlidande?

Jag tror att det finns två huvudskäl till att det är så pass lätt att samla in pengar till cancersjuka barn. För det första är de drabbade hundra procent oskyldiga, och oskuld är något mycket sällsynt i vår värld. Barnen har inte rökt sig till sin sjukdom, de har inte frossat i rött kött eller hälsofarliga fetter. Tumörer uppstår heller inte för att pappan varit frånvarande eller för att mamman drack ett glas vin i tredje månaden. Alla är oskyldiga.

För det andra gör sig de här barnen bra i TV och andra medier. Det är tacksamt att berätta om barncancer, särskilt som historien ofta kan få ett hyfsat lyckligt slut numera. Hur många reportage har du inte sett med charmiga flintskalliga barn som säger kloka saker om livet och döden?

Men jag undrar: vem samlar in pengar till barn med adhd? Vem ordnar stjärnspäckade stödgalor till förmån för anorektiker? Vilka kändisar vill posera med ungar som lider av tvångssyndrom eller andra psykiska besvär?

Här talar vi om svårhanterliga, kanske störiga barn med oglamorösa sjukdomar. Det finns inget upphöjt över deras lidande, inget storslaget. Det är bara ett malande, nedbrytande elände som pågår dag efter dag.

Här finns inget av den kittling och det drama som kan få oss att göra en överföring till ett insamlingskonto. Och vilket konto skulle det vara, förresten? De här barnen har inga starka företrädare i stil med Barncancerfonden.

Och så kommer ju skuldfrågan in. Det gör den alltid. För någonstans måste det väl ändå vara föräldrarnas fel? Nog skulle väl de här ungarna kunna skärpa sig om man bara ställde lite hårdare krav på dem?

Som cancerförälder behöver man aldrig motivera sig. Vårt lidande är godkänt. Och jodå, vi behöver all avlastning vi kan få, och gärna en buffé ibland. Men det finns fler än vi som behöver det.

Vad tumören vill

(Publicerad i Göteborgs-Posten 23 oktober 2013)

Man tror man fattar vad en tumör är. Hur den verkar, vad den vill. Att få beskedet är en chock, men man tror sig ändå förstå förutsättningarna.

Tumören vill ta ett liv, i det här fallet min sons. Den ska bekämpas med strålning och cellgifter.

Det är ingen enkel kamp och sannerligen ingen given seger. Men ändå någonstans okomplicerat: läkarvetenskapen mot tumören.

Okej, tänker man när man hämtat sig lite, då kör vi, vi ska nog fixa det här. Man har frysen full av matpaket och kanelbullar från kompisar, och man har hela Facebook fullt av hälsningar och kramar.

Men tumören är slugare än så. Den bidar sin tid, väntar tills den där adrenalinstinna kampviljan har runnit av en och utmattningen tar vid. Att ta ett liv är bara ett av tumörens mål. När sjukdomen går in på sitt andra år börjar den visa sitt verkliga ansikte.

Tumören vill krossa familjens minnen. Alla dessa bilder från när barnen var små, alla sommardagar och födelsedagar. Tumören vill ha oss att tänka: det ledde bara fram till cancer.

Tumören vill ta ifrån oss vår framtid. Den vill traumatisera en lillasyster och få oss föräldrar att bli bittra och uppgivna och oförmögna att planera framåt.

Och i nuet: där vill tumören ha precis allt. Varje millimeter av lägenheten, varje sekund av dygnet, varje tanke i huvudet. Den vill åt vår ekonomi, våra jobb, vår fritid, våra drömmar, våra relationer. Ja, framför allt relationerna.

Balansen i en familj. Två vuxna, två barn. Alla trådar, alla år, allt detta skavande mot varandra i kärlek och glädje och bråk, allt trassel, allt tjat, allt fredagsmys, allt detta som med tiden blir en familjs liv, dess hemlighet. Sådant tål inte tumören. Den vill se skilsmässor och frätande skuldkänslor, den vill se anklagelser, sammanbrott och igensmällda dörrar.

Att mobilisera krafter i ett akut krisläge är en sak. Men tumören jobbar genom att sätta långvarig, oavbruten och skoningslös press månad efter månad. Till slut brister det någonstans. Du står framför spegeln och undrar vem du är, vad var det du sa, vad var det du gjorde? Då njuter tumören.

Jag skriver det här på ett undangömt kafé i Majorna. Jag kan inte säga dess namn och jag kan inte stanna länge, för det här är ett av få ställen som tumören ännu inte känner till. Här kan jag vara fri en stund.

Vilket byte tumören får med sig från oss vet vi inte än. Men på detta gömställe kan jag andas djupt och minnas oss som vi var, som jag vill att vi ska vara: världens bästa familj.

Det var bättre och sämre förr

(Publicerad i GP onsdag 25 september)
 

Det finns sånt som var bättre förr och sånt som är bättre nu. Och sedan finns det saker som helt enkelt bara är annorlunda. Det enda man kan vara säker på är att allt förändras, hela tiden.

Jag är till exempel så svindlande gammal att jag minns …

… när internet inte fanns.

… när det var originellt att vara tatuerad.

… när man fortfarande trodde att samhällsproblem kunde lösas med ”mer information”.

… när homosexuella i Sverige inte fick gifta sig.

… när Västtrafiks biljettsystem gick att förstå.

… när det var hur lätt som helst att köpa glödlampor. (Det enda man behövde hålla reda på var om man skulle ha 40 eller 60 Watt, man slapp välja mellan femton olika lågenergivarianter.)

… när tv-serier var något man såg en gång i veckan på en bestämd tid.

 … och man såg programmen på tv:n! Alltså fattar ni: man såg tv-program på tv, inte på datorn eller surfplattan!

... när Apoteket sålde läkemedel i stället för choklad, smink, bantningsmedel och märkliga hälsokostprodukter. (En allvarlig varning: om du behöver receptbelagd medicin, räkna inte med att ditt apotek kan skaffa fram den inom den lagstadgade tiden, 24 timmar. Folk som är sjuka på riktigt är kolossalt olönsamma och det sista dagens apotek vill befatta sig med.)

… när man skickade en hälsning till en kompis på fredagen och visste att den inte skulle nå honom eller henne förrän på måndagen, för det var först då som posten delades ut nästa gång. Ett svar kunde man i bästa fall hoppas på ytterligare en dag senare.

... när Kalle och Hobbe dök upp första gången i GP. Vilken rolig serie! När den slutade tecknas på 90-talet började den vevas i repris. En gång gick väl an, på sin höjd två. Vad är vi inne på nu, sjunde varvet? Ursäkta, men det räcker nu!

… när över halva Europa var diktaturer.(Det är svårt att fatta, men fascistdiktaturerna försvann först på 70-talet och kommunistdiktaturerna inte förrän på 90-talet.)

… när folk förstod skillnaden mellan födelsenummer och personnummer.

… när unga människor kunde få en enkel lägenhet i den här stan. Och ett jobb. När samhället över huvud taget gav de unga en chans att komma igång med sina liv.

... när bilister i Göteborg som skulle svänga eller byta fil använde en mojäng vid namn ”blinkers”. (Eller vänta, det där sista måste jag väl ha drömt? Kan det verkligen ha funnits en sådan tid?)

Oho för att satsa det sista på mirakel

(Publicerad i GP 28 augusti 2013)

På eftermiddagen drog ett regn in. Efteråt klarnade det upp och jag bestämde mig för att sticka ut och springa. Jag tog cykeln bort till Lilla Änggården och därifrån, via ett litet koloniområde som ligger idylliskt i en lummig sänka, stack jag iväg på min runda.

Ut på de vindlande stigarna! Upp mot Änggårdsbergens toppar!

Luften var kall efter regnet. Dropparna som föll från träden kändes som istappar. Men benen var pigga och jag njöt av att känna stigens skiftande underlag genom de mockasintunna sulorna. Jag springer sedan några år i så kallade barfotaskor, vilket ger en intensiv och sensuell löpkänsla.

Samtidigt måste man vara extra uppmärksam med var man sätter fötterna. Att trampa på en vass sten eller uppstickande rot kan göra fruktansvärt ont.

Jag hittade rytmen, bet ihop i de långa stigningarna och nådde toppen till slut. Låren värkte, hjärtat bankade, men utsikten bort mot havet var belöning nog. Genom glipor i molnen silade ett blekt ljus ner. Bergssidorna var klädda med blommande ljung och bortom Vinga glittrade horisonten.

Oho för Frölundas höghus, oho för Styrsö och Donsö där ute i havet.

Sedan släppte jag på vaksamheten trots allt. Det jag trodde var en grund vattenpöl var egentligen djup lera, och när jag fick upp foten ur sumpen igen hade jag ett rivsår på skenbenet. Men ingenting var skadat och jag sprang vidare. Jag kom in i andra andningen, löpningen kändes lätt. Jag ökade tempot utan problem.

Oho för min dotter, som jag körde ut till Landvetter häromdan. Hon flög ensam till England, hennes liv börjar nu.

Oho för min son, som kämpar så hårt mot tumören.

När jag kom i mål ställde jag mig under en ungbjörk och ruskade den. Nu var de kalla dropparna välkomna – det blev en ljuvlig, klorofylldoftande dusch. Sedan hoppade jag upp på cykeln igen, med euforin strömmande genom kroppen.

Vid överfarten över Dag Hammarskjöldsleden satt en ung tjej mitt ute i vägbanan. Hon höll sig om knät. Bredvid henne låg en vält skoter.

Flera personer var redan framme och hjälpte henne, så jag stannade inte. Hon såg fruktansvärt förvånad ut. Och hon grät hela tiden, hjälplöst.

Jag trampade vidare, förbi Slottsskogsvallen och in på Kungsladugårdsgatan.

Min lycka är full av smärta. Så har det alltid varit för mig. Men min smärta är också full av lycka.

Oho för att satsa det sista på travets tröttaste krake.

Oho för att satsa det sista på mirakel.

 

 

 

Jag hatar både barnen och deras föräldrar

(Publicerad i GP onsdag 31 juli)

Från barnakuten på Östra sjukhuset kommer ungar ut hand i hand med sina föräldrar. Jag ser barn med förband eller gips, andra som verkar febriga och hängiga. En pojke håller sig om magen och ser ut att ha väldigt ont.

Jag hatar de barnen. Jag hatar deras föräldrar också.

Här kommer en flicka med gipsad arm, hon är kanske sju eller åtta år. Hennes mamma ställer upp henne framför akutintaget och tar en bild. Mamman jobbar snabbt med fingrarna, man förstår att bilden langas direkt ut på Facebook. ”Vilken dag för vår tappra älskling. Så kan det gå när man ska hjula på gräsmattan! Tack alla fina som stöttat oss under dagen!”

De går och köper glass och medan tjejen äter sin håller mamma koll på mobilen, hon har redan fått tio likes på sin gipsbild.

Ett äventyr. En spännande historia att berätta i familjen. Flickan kommer att minnas den här dagen så länge hon lever.

Jag hatar alltihop.

En bil bromsar mjukt in, pappan stiger ur, kramar försiktigt om sin dotter. De kör snabbt iväg sedan. Föräldrarna vill komma ut till sommarstugan igen, sätta på gasolgrillen och ta ett glas vin på altanen.

De där självbelåtna satans altanerna. Jag tror jag hatar dem mer än allt annat.

Tro inte att jag inte förstår. Jag har också kommit ut från sjukhus på det viset. När min dotter fick ett gruskorn i ögat som inte gick att blinka ut; en läkare fick ordna det till slut. När min son ramlade och blödde kraftigt från bakhuvudet; det såg dramatiskt ut men såret visade sig vara pyttelitet.

Om Facebook hade funnits på den tiden hade jag garanterat lagt ut en bild på hans nedblodade tröja. Jag är precis som alla andra.

Men nu. Vi bor ju nästan här på Östra. Sedan förra sommaren har min son legat över sju månader här uppe på tredje våningen. Ett års skoningslös cancerbehandling, sedan besked om att den ändå inte har hjälpt. En annan medicin som ska testas. En framtid som är osäkrare än någonsin.

Varje dag samma kräkningar, samma sondvälling, samma tabletter, samma brutala kamp med hans plågade, undernärda kropp som slagfält.

Om jag vore en god människa skulle jag lyckönska er som glatt kan styra hemåt med era barn, en fin historia rikare. Men jag är ingen god människa. Jag hatar er. Jag hatar alla som kan åka härifrån.

Ibland skriver jag texter som jag är genuint stolt över.

Det här är ingen sådan text. Men den är sann.

 

 

45 extra år

(Publicerat i Göteborgs-Posten onsdag 3 juli)

 

Hur gammal hoppas du att bli? Åtminstone åttio, va? Kanske åttiofem eller ännu äldre? Det påstås att hälften av de barn som föds idag kommer att bli hundra. För mig låter det ofattbart, men vem vet, kanske blir det så.

 

Men vad krävs för att man ska bli riktigt gammal? Troligtvis att man inte gravt missköter sin kropp. Och sedan förstås att man slipper allvarliga ärftliga sjukdomar och har bra gener för åldrande. Kort sagt: att man har tur i det genetiska lotteriet.

 

Eller är det verkligen så enkelt?

 

I slutet av 1700-talet var medellivslängden i Sverige 34 år för män och 37 år för kvinnor. Idag är den 80 för män och 84 för kvinnor, och den fortsätter hela tiden att stiga. Du som lever idag kan alltså räkna med att bli mer än dubbelt så gammal som 1700-talssvensken.

 

Generna har inte förändrats på de här 250 åren. Hela skillnaden – de 45 extra år som du har fått att leva – ligger i miljön, i samhällets utveckling. Bättre hygien, säkrare arbetsplatser, effektivare jordbruk. Demokrati. Och kanske mest av allt: nästan ofattbara medicinska framsteg.

 

Det handlar alltså inte alls om de individuella val som vi är så upptagna av idag. Ta för all del gärna lite extra broccoli, och cykla gärna till jobbet. Det mår både du och samhället bra av. Men förvänta dig inte någon markant ökad livslängd av det, för på det individuella planet bestämmer i huvudsak generna. Om du låter bli att röka, är försiktig med andra droger och motionerar regelbundet, finns inte så hemskt mycket mer du kan göra.

 

Det som gör verklig skillnad är samhällets kollektiva utveckling. I den finns även inslag av tvång: skolplikt, vaccinationsprogram, tvagning av skolbarn. Skatter är inte heller frivilliga. Vi har de senaste hundra åren tagit stora summor från individer och företag och lagt dem på exempelvis medicinsk forskning och utrotande av fattigdom.

 

Den cancerform som min son har drabbats av har varit obotlig i hela mänsklighetens historia, fram till för bara några decennier sedan. Miljöfaktorer och livsstil tros inte spela någon roll för sjukdomens utveckling. Av okänd anledning vänder sig kroppen mot sig själv och börjar producera tumörceller. Utan behandling är dödligheten hundra procent.

 

Men om man råkar leva i vår tid, och bo i ett rikt land, har man goda chanser att överleva. Då kan kulturen vinna över naturen.

 

Arv och miljö flätas samman i varje ögonblick. Hur vi gemensamt bygger vårt samhälle påverkar ett så grundläggande biologiskt faktum som vår livslängd. Du har fått 45 extra år. Min son har fått en chans att överleva sin cancer.

 

 

När texten bär, bär också min tilltro till livet

(Publicerad i Göteborgs-Posten 12 juni 2013)

När livet slås i bitar finns bara en sak som hjälper: epik. Stora, tjocka romaner, helst klassiker.

Hela vintern och våren har jag suttit vid min sons sjuksäng med sådana böcker. Av flödande, mäktiga textmassor har min sorgsna själ fått tröst.

Att epik hjälper vid livskriser upptäckte jag redan som ung. I svåra stunder rensar jag nattduksbordet från biografier, reportageböcker och annat. Ju mer det känns som att allt faller isär, och ju mer likgiltigt och grymt universum ter sig, desto viktigare är det att välja böcker som ger en känsla av mening och sammanhang.

Epiken har de långa vyerna. Skörd följer på sådd, generation på generation. En blick som växlas på en bal leder till en romans 200 sidor senare. Det ger mig som läsare en trygghetskänsla: livet är långt, pålitligt, evigt.

Men en boks förmåga till tröst ligger bara delvis på handlingens nivå. För mig behöver handlingen inte alls vara positiv eller upplyftande − bra historier slutar som bekant ofta olyckligt.

Nej, det avgörande är själva textkvaliteten. Här är mina krav extremt stränga. Det måste vara texter av yppersta klass. Ju djupare kris, desto bättre böcker måste jag ha.

Det jag menar med kvalitet i det här sammanhanget är att man i varje ögonblick genom hela boken måste kunna lita på författarens röst. Jag talar här om litteraturens kärna: själva stilen. En annan människa som talar inne i min hjärna. Författaren, och i förekommande fall översättaren, får inte träffa fel ton en enda gång, då är allt förstört.

Vi pratar ju här om böcker som man läser när man har det som svårast. För mig är det då så här: att i de stunderna behöver jag känna tillit. Tänk dig att det står en person på Älvsborgsbron och hotar att hoppa. Och tänk dig att någon står bredvid och försöker tala personen tillrätta. I det läget är varje ord och tonfall en direkt fråga om liv eller död.

Just så har det känts för mig vid sjuksängen den här vintern och våren. Inte så att jag har varit självmordsbenägen, men varje ord jag har läst har känts livsavgörande. Och då blir plötsligt allt utom det bästa ett hån. När en text inte håller ihop, känns det som om livet inte heller gör det. Och omvänt: när texten bär, bär också min tilltro till livet och framtiden.

Rent allmänt skulle jag inte säga att läsning är en mer uppbygglig verksamhet än låt oss säga stickning eller cementgjutning. Men det finns tillfällen i livet då ett konstverk, en roman, kan ge en tröst som jag inte vet hur man skulle få annars.

Här är några tips på böcker som har fungerat för mig: Stolthet och fördom av Jane Austen, Jane Eyre av Charlotte Brontë, Anna Karenina av Lev Tolstoj, Den hemliga historien av Donna Tartt, 2666 av Roberto Bolaño. Alla de här titlarna finns i förstklassiga svenska översättningar. Svenska författare? Pröva Den högsta kasten av Carina Rydberg, eller någon av Klas Östergrens eller Vilhelm Mobergs stora romaner.

Till Kungsgatans krön

(Publicerad i GP onsdag 8 maj)

På ett ställe nere i stan som höll öppet när de andra hade stängt dansade jag med en flicka i kavaj. Mina tänder var svarta av rödvin. Hennes hår var blont, men mörkare vid rötterna.

Vi stod  ute på Kungsgatan sedan i en svart oktobernatt, svettiga, och hon skulle västerut och jag österut. Men hon frågade om jag ville följa henne hem. 

Det här är så prosaiskt, men jag var väldigt, väldigt sömnig. Jag kände henne lite grand sedan förut och jag visste faktiskt inte vad jag ville. Jag tänkte: mja. Men så kan man ju inte svara. Så jag sa:

- Jag följer dig till Kungsgatans krön.

Det blev en liten bit till.

När jag vaknade bredvid henne i en kolossalt obekväm tältsäng på Fjärde Långgatan nästa morgon kände jag något nytt. Lycka hade jag upplevt förut, kärlek också. Det här var mer komplicerat: jag kände att jag hade kommit hem. Att jag ville stanna.

Tjugo år har gått sedan dess, och jag vaknar fortfarande vid hennes sida varje dag, fast lyckligtvis i en bättre och bredare säng.

Vad visste vi den gången? Ingenting. Bara att vi ville träffas nästa dag också, och nästa. Och det räckte.

Vi visste ännu inget om en lägenhet på Nordhemsgatan och en annan på Älvsborgsgatan. Vi visste inget om en stuga vid Landvettersjön, inget om vandringar i Picos de Europa eller om ett indiskt hotell på Brick Lane i London.

Vi visste inte att man först kunde få ett helt underbart barn och sedan ett precis lika underbart till.

Och åtminstone för min del: jag visste inte att det kunde finnas så mycket lycka.

Men givetvis: svarta stunder också. Som ung man på jakt efter kärlek trodde jag att alla personliga problem skulle försvinna bara jag blev ihop med rätt kvinna. Riktigt så enkelt var det inte. All svartbränd sot som fanns i min själ bar jag förstås med mig in i förhållandet.

Tjugo år av att lära känna varandras sot. Förstå varandras fixeringar. Acceptera varandras dumheter.

Vi visste inget om den processen heller. Men vi levde oss igenom den.

Det senaste året har det varit så fasansfullt mycket elände omkring oss. På något sätt måste vi leva oss igenom det också.

Den där känslan av att ha kommit hem. Det kunde ha varit något som gick över. Men det var det inte. Du är mitt hem.

Tjugo år av kärlek och samarbete.

Jag vet inte vart vi ska. Jag vet inte var det slutar Men jag fortsätter att följa dig så länge du vill.

Till Kungsgatans krön, och en liten bit till.

Lova att du klarar det

(Publicerad i GP onsdag 10 april 2013)

Min son, jag tänker på allt som mamma och jag kan göra för dig, trots att du är så sjuk.

Vi kan laga minestronesoppa när du är sugen på det. Vi kan steka raggmunk. Vi kan göra varma mackor med ost och oregano. Vi kan koka upp vatten och göra svartvinbärste.

Vi kan hålla spypåsarna när cellgifterna trasar sönder din kropp. När smärtorna sätter in kan vi låta dig krama våra händer tills de vitnar. Vi kan byta din svettiga tröja, vi kan bädda rent i din säng.

Vi kan hjälpa dig att fatta vad det är de säger och menar allihop: onkologerna, neurologerna, urologerna, smärtläkarna, strålningsläkarna, infektionsläkarna, kirurgerna och alla de andra.

När du är hemma kan vi se till att du tar din medicin i rätt tid. Att du får i dig vätska och något att äta. Att du kommer upp ur sängen en stund, även om det bara är till soffan.

Vi kan se till att du gör din sjukgymnastik även när du helst inte vill, för den hjälper dig och är viktig för dig. Du behöver en stark kropp för att orka med din sjukdom.

Vi kan skaffa den nya Batmanfilmen åt dig. Vi kan kolla hur länge Palmedokumentärerna ligger kvar på SVT Play. Vi kan söka på illegala sajter så att du kan se alla avsnitt i Game of Thrones

När du själv inte orkar kan vi hålla kontakt med alla som tänker på dig. Alla kompisar och släktingar. Vi kan berätta för dem vad som händer.

Vi kan viska till dig att detta helvete ska ha ett slut. Cancer går att bota, vi lever i en fantastisk tid. Det du går igenom är fullkomligt omänskligt, men det har ett slut. Det kommer en annan tid.

Allt detta kan mamma och jag göra. Och samtidigt kan vi inte göra ett dyft.

Vi står på en strand. Framför oss pekar en stenpir rakt ut i havet.  Dimman ligger tät och vi ser varken horisonten eller slutet på piren.

Vi börjar gå. Allt är vitt, vi är blinda. Det enda vi vet är att vi måste nå allra längst ut innan vi får vända tillbaka. Till slut är vi framme. Stillheten är överväldigande. Här finns ingen vind, inga dofter, inga fåglar ens.

Då ser jag att piren fortsätter ytterligare en bit. Men dit kan inte mamma och jag gå. Här går gränsen för oss.

Du är ensam nu, min pojke. Den sista biten måste du orka själv. Lova att du klarar det, så väntar vi på dig här.

Om ett visst datum

(Publicerad i Göteborgs-Posten 20 mars 2013)

Sedan många år har jag haft ögonen på ett visst datum: den 20 mars 2013. Den dagen, som alltså infaller idag, fyller jag 48 år, 4 månader och 11 dagar. Jag är därmed exakt lika gammal som min mamma var när hon dog.

Jag tycker att jag är mitt uppe i livet, men för mamma var alltså den här dagen slutpunkten. Det är drygt 20 år sedan hon dog och det var cancern som tog henne.

Att bli äldre än sin förälder känns väldigt märkligt, nästan naturvidrigt.

Jag är inte alls någon vidskeplig person, det är inte så att jag har föreställt mig att det ska hända något dramatiskt den 20 mars. Och jag tror verkligen inte att jag själv ska dö idag. Ändå får jag erkänna att jag har funderat lite extra på min hälsa ju närmare det här datumet har kommit. Tänk om cancern tar mig också? Tänk om jag inte får se mina barn bli vuxna?

Dessbättre är jag kärnfrisk. Lite pollenallergi på vårarna, då och då lite ont i knät, värre bekymmer har jag inte. Jag brukar aldrig ens bli förkyld. Allt, precis allt, tyder på att jag kommer att vara i livet även efter den 20 mars.

Jag har alltså närmat mig det högtidliga datumet med ett slags kontemplativt lugn. Jag har tänkt att jag kanske skulle tända ett ljus, begrunda tidens gång och prata lite med barnen om deras farmor, som de aldrig fick träffa.

Men så enkelt är inte livet.

För visst var cancern på väg, den kom bara smygande från ett annat håll än jag hade väntat mig.

Min son klagade över att han fick ont i höften när han hoppade studsmatta. Några veckor senare var smärtan outhärdlig. Efter röntgen satt min fru och jag med en läkare i ett litet rum och tittade på bilder.

Två tumörer i ryggen. Operation redan nästa dag, sedan en lång, svår behandling med strålning och cellgifter.

Allt det där med 20 mars förlorade genast sin betydelse. Även om min mamma dog ganska ung var i alla fall ordningen den rätta: föräldern försvann före barnet. Nu var plötsligt min sons liv hotat och det var bara fel. Så får det inte vara. Barnet får inte dö först.

Den dagen min son fick sitt cancerbesked var han 14 år, 6 månader och 15 dagar gammal. I samma stund började också hans kamp för att överleva och bli frisk igen.