(Publicerad i GP onsdag 31 juli)
Från barnakuten på Östra sjukhuset kommer ungar ut hand i hand med sina föräldrar. Jag ser barn med förband eller gips, andra som verkar febriga och hängiga. En pojke håller sig om magen och ser ut att ha väldigt ont.
Från barnakuten på Östra sjukhuset kommer ungar ut hand i hand med sina föräldrar. Jag ser barn med förband eller gips, andra som verkar febriga och hängiga. En pojke håller sig om magen och ser ut att ha väldigt ont.
Jag hatar de barnen. Jag hatar deras föräldrar också.
Här kommer en flicka med gipsad arm, hon är kanske sju eller
åtta år. Hennes mamma ställer upp henne framför akutintaget och tar en bild. Mamman
jobbar snabbt med fingrarna, man förstår att bilden langas direkt ut på Facebook.
”Vilken dag för vår tappra älskling. Så kan det gå när man ska hjula på
gräsmattan! Tack alla fina som stöttat oss under dagen!”
De går och köper glass och medan tjejen äter sin håller mamma
koll på mobilen, hon har redan fått tio likes på sin gipsbild.
Ett äventyr. En spännande historia att berätta i familjen. Flickan
kommer att minnas den här dagen så länge hon lever.
Jag hatar alltihop.
En bil bromsar mjukt in, pappan stiger ur, kramar försiktigt om
sin dotter. De kör snabbt iväg sedan. Föräldrarna vill komma ut till
sommarstugan igen, sätta på gasolgrillen och ta ett glas vin på altanen.
De där självbelåtna satans altanerna. Jag tror jag hatar dem
mer än allt annat.
Tro inte att jag inte förstår. Jag har också kommit ut från
sjukhus på det viset. När min dotter fick ett gruskorn i ögat som inte gick att
blinka ut; en läkare fick ordna det till slut. När min son ramlade och blödde
kraftigt från bakhuvudet; det såg dramatiskt ut men såret visade sig vara
pyttelitet.
Om Facebook hade funnits på den tiden hade jag garanterat
lagt ut en bild på hans nedblodade tröja. Jag är precis som alla andra.
Men nu. Vi bor ju nästan här på Östra. Sedan förra sommaren
har min son legat över sju månader här uppe på tredje våningen. Ett års
skoningslös cancerbehandling, sedan besked om att den ändå inte har hjälpt. En
annan medicin som ska testas. En framtid som är osäkrare än någonsin.
Varje dag samma kräkningar, samma sondvälling, samma tabletter,
samma brutala kamp med hans plågade, undernärda kropp som slagfält.
Om jag vore en god människa skulle jag lyckönska er som glatt
kan styra hemåt med era barn, en fin historia rikare. Men jag är ingen god
människa. Jag hatar er. Jag hatar alla som kan åka härifrån.
Ibland skriver jag texter som jag är genuint stolt över.
Det här är ingen sådan text. Men den är sann.
Ni är inte ensamma!!! vi har gått igenom samma helvete!
SvaraRaderaLäste ditt "kåseri" om och om igen, och även om jag inte kan säga att jag vet hur det är, så har jag också suttit där på barncanceravdelningen, men då med en nära, nära vän. Vi var tonåringar, hon var sjuk, jag var frisk. Vi såg alla skalliga barn och droppapparater och lekterapi och ändlösa behandlingar och undersökningar och mediciner och allt annat. Ändå var det självklart att min vän skulle bli frisk. Det blev hon också, två gånger. Den tredje gången gick det inte.
SvaraRaderaJag läser, jag kommer ihåg och jag önskar innerligt och håller tummarna hårt för att din son ska få promenera ut genom entrén som en frisk ung människa med en erfarenhet han helst sluppit för att leva livet där ute, långt borta från droppställningar, räknande av friska blodkroppar, ändlöst väntande på att bli FRISK.
Stor kram till er, och tack för din ärliga text.
Jag hoppas verkligen att ni kommer klara er ur det här, är verkligen ledsen för er skull. Har precis sträck-läst "koka makaroner", hitta den av en slump i en bokaffär häromdagen. Blev nyfiken på hur det är med din son idag, men trodde aldrig att det skulle ha gått såhär :( Kram
SvaraRadera