Oho för att satsa det sista på mirakel

(Publicerad i GP 28 augusti 2013)

På eftermiddagen drog ett regn in. Efteråt klarnade det upp och jag bestämde mig för att sticka ut och springa. Jag tog cykeln bort till Lilla Änggården och därifrån, via ett litet koloniområde som ligger idylliskt i en lummig sänka, stack jag iväg på min runda.

Ut på de vindlande stigarna! Upp mot Änggårdsbergens toppar!

Luften var kall efter regnet. Dropparna som föll från träden kändes som istappar. Men benen var pigga och jag njöt av att känna stigens skiftande underlag genom de mockasintunna sulorna. Jag springer sedan några år i så kallade barfotaskor, vilket ger en intensiv och sensuell löpkänsla.

Samtidigt måste man vara extra uppmärksam med var man sätter fötterna. Att trampa på en vass sten eller uppstickande rot kan göra fruktansvärt ont.

Jag hittade rytmen, bet ihop i de långa stigningarna och nådde toppen till slut. Låren värkte, hjärtat bankade, men utsikten bort mot havet var belöning nog. Genom glipor i molnen silade ett blekt ljus ner. Bergssidorna var klädda med blommande ljung och bortom Vinga glittrade horisonten.

Oho för Frölundas höghus, oho för Styrsö och Donsö där ute i havet.

Sedan släppte jag på vaksamheten trots allt. Det jag trodde var en grund vattenpöl var egentligen djup lera, och när jag fick upp foten ur sumpen igen hade jag ett rivsår på skenbenet. Men ingenting var skadat och jag sprang vidare. Jag kom in i andra andningen, löpningen kändes lätt. Jag ökade tempot utan problem.

Oho för min dotter, som jag körde ut till Landvetter häromdan. Hon flög ensam till England, hennes liv börjar nu.

Oho för min son, som kämpar så hårt mot tumören.

När jag kom i mål ställde jag mig under en ungbjörk och ruskade den. Nu var de kalla dropparna välkomna – det blev en ljuvlig, klorofylldoftande dusch. Sedan hoppade jag upp på cykeln igen, med euforin strömmande genom kroppen.

Vid överfarten över Dag Hammarskjöldsleden satt en ung tjej mitt ute i vägbanan. Hon höll sig om knät. Bredvid henne låg en vält skoter.

Flera personer var redan framme och hjälpte henne, så jag stannade inte. Hon såg fruktansvärt förvånad ut. Och hon grät hela tiden, hjälplöst.

Jag trampade vidare, förbi Slottsskogsvallen och in på Kungsladugårdsgatan.

Min lycka är full av smärta. Så har det alltid varit för mig. Men min smärta är också full av lycka.

Oho för att satsa det sista på travets tröttaste krake.

Oho för att satsa det sista på mirakel.