Till Kungsgatans krön

(Publicerad i GP onsdag 8 maj)

På ett ställe nere i stan som höll öppet när de andra hade stängt dansade jag med en flicka i kavaj. Mina tänder var svarta av rödvin. Hennes hår var blont, men mörkare vid rötterna.

Vi stod  ute på Kungsgatan sedan i en svart oktobernatt, svettiga, och hon skulle västerut och jag österut. Men hon frågade om jag ville följa henne hem. 

Det här är så prosaiskt, men jag var väldigt, väldigt sömnig. Jag kände henne lite grand sedan förut och jag visste faktiskt inte vad jag ville. Jag tänkte: mja. Men så kan man ju inte svara. Så jag sa:

- Jag följer dig till Kungsgatans krön.

Det blev en liten bit till.

När jag vaknade bredvid henne i en kolossalt obekväm tältsäng på Fjärde Långgatan nästa morgon kände jag något nytt. Lycka hade jag upplevt förut, kärlek också. Det här var mer komplicerat: jag kände att jag hade kommit hem. Att jag ville stanna.

Tjugo år har gått sedan dess, och jag vaknar fortfarande vid hennes sida varje dag, fast lyckligtvis i en bättre och bredare säng.

Vad visste vi den gången? Ingenting. Bara att vi ville träffas nästa dag också, och nästa. Och det räckte.

Vi visste ännu inget om en lägenhet på Nordhemsgatan och en annan på Älvsborgsgatan. Vi visste inget om en stuga vid Landvettersjön, inget om vandringar i Picos de Europa eller om ett indiskt hotell på Brick Lane i London.

Vi visste inte att man först kunde få ett helt underbart barn och sedan ett precis lika underbart till.

Och åtminstone för min del: jag visste inte att det kunde finnas så mycket lycka.

Men givetvis: svarta stunder också. Som ung man på jakt efter kärlek trodde jag att alla personliga problem skulle försvinna bara jag blev ihop med rätt kvinna. Riktigt så enkelt var det inte. All svartbränd sot som fanns i min själ bar jag förstås med mig in i förhållandet.

Tjugo år av att lära känna varandras sot. Förstå varandras fixeringar. Acceptera varandras dumheter.

Vi visste inget om den processen heller. Men vi levde oss igenom den.

Det senaste året har det varit så fasansfullt mycket elände omkring oss. På något sätt måste vi leva oss igenom det också.

Den där känslan av att ha kommit hem. Det kunde ha varit något som gick över. Men det var det inte. Du är mitt hem.

Tjugo år av kärlek och samarbete.

Jag vet inte vart vi ska. Jag vet inte var det slutar Men jag fortsätter att följa dig så länge du vill.

Till Kungsgatans krön, och en liten bit till.