Vad jag lärde mig i stället för franska

(Publicerad i GP 13 januari 2016)

I Sydfrankrike våren 1999 fick jag en chans att se livet från ett annat håll än mitt gamla vanliga.

Min fru och jag hade fått vårt första barn ett år tidigare, och nu passade vi på att hyra ett hus i Agde, i Languedoc. Det var ett fint halvår för en nybliven familj, med god mat och mycket tid för varandra. Vi åt så mycket croissanter att ett av min sons tio första ord var ”nang”, som betydde just croissant.

Även jag ville gärna förbättra min franska. Det som fanns var kurser för nyanlända till Frankrike. De arrangerades av en frivilligorganisation och min kursledare var en pensionerad lärare.

Här befann jag mig plötsligt bland människor som av en eller annan anledning försökte etablera sig i Frankrike. De flesta var nordafrikaner, men jag glömmer aldrig en fryntlig bulgar vars franska uttal fick till och med mitt att framstå som briljant.

I den här gruppen fick jag andra typer av erbjudanden än vad jag är van vid. Om jag var intresserad av ett svartjobb med att slakta skrotbilar så skulle en tunisier kunna ordna det. Och om jag ville ha nordafrikanska lamm så hade en marockan en bra kontakt. Ett nordafrikanskt lamm, visade det sig, var inte en speciell ras. Det var lamm där fransmännen hade tagit det som intresserade dem: kotletter och filé.

Det där hade de verkligen roligt åt: hur vi västeuropéer bara äter några små bitar av djuret. Allt går ju att äta!

Tillsammans försökte vi förstå stort och smått i vårt nya land. Om man blir sjuk, ska man då ringa och beställa tid eller kan man gå direkt till vårdcentralen? Vad betyder TVA? Finns det en kommunal bostadskö? Och vad ser fransmännen egentligen hos Johnny Halliday?

Fattar ni hur svårt det är att ta sig in i ett nytt land, en ny kultur? Fattar ni hur vilsen man känner sig, och hur många uttalade och outtalade hinder man möter? Jag är övertygad om att det är det absolut svåraste en människa kan göra.

Jag är full av beundran för dem som klarar av det – sak samma om det handlar om svenskar som flydde fattigdomen för USA eller syrier som flyr kriget för Sverige.

Hur det gick för mina kamrater i gruppen vet jag inte. Själv var jag förstås bara en turist, som lätt kunde åka hem när jag ville. Jag hoppas innerligt att jag aldrig behöver överväga att lämna mitt hemland på riktigt.

När vi åkte från Frankrike var vår son ett och ett halvt och det märktes att han förstod franskan han hörde omkring sig. Själv hade jag gjort frustrerande små framsteg med språket. Men jag hade lärt mig en del annat.

Vänta nu, är de på väg mot oss?

(Publicerad i GP 16 december 2015)

Sverige lär inte glömma den här hösten.

Först var allt som vanligt: flyktingar, det var sånt vi såg på TV. De reste i fallfärdiga båtar över Medelhavet, de samlades i läger på grekiska öar. Stackare.

Men vad var nu detta? De började gå genom Europa! Plötsligt var de i Budapest, de trängdes på en överfylld järnvägsstation. Och sedan kom de iväg därifrån och nu var de visst på väg mot … vänta nu, mot oss? Ska de hit?

Ja, bara några dagar efter bilderna från Budapest befann sig en del av dessa människor på en innergård precis intill mitt jobb. Där improviserades en privat hjälpverksamhet: engagerade människor såg till att flyktingar som kom till Göteborgs Central fick någonstans att vila ut innan de reste vidare.

Barn lekte på den där innergården, män med hopplöshet i blicken stod och rökte. Det var overkligt att tänka sig att de här människorna för några veckor sedan hade börjat gå från Syrien, eller från ett flyktingläger i Turkiet. Och nu var de här. Vid mitt jobb.

Och sedan var det bron. Öresundsbron.

Jag minns debatten när den skulle byggas. Miljövänner hävdade att livet i sundet skulle slås ut. Broförespråkare talade om öppenhet mot Europa och världen.

Vad jag förstår har miljön klarat sig bra. För öppenheten har det gått sämre.

Min fru och jag reste över bron en novemberdag för att se en konsert med electronicaartisten Laurel Halo. Vi hade en egen liten bubbla där i Köpenhamn: bodde i Vesterbro, gick på konsert, såg några fotoutställningar.

Vi reste hem med buss. Dagen före hade Sverige skärpt gränskontrollerna. Vid brofästet på den svenska sidan kom polisen ombord.

På bussen visade det sig finnas en irakisk yngling som skulle till sina föräldrar i Finland och en syrisk man som ville till släktingar i Norge. Men Sverige tillät inte längre transitresor. De två togs av under lugna former. De hade nästan inget bagage.

När bussen for iväg stod de kvar i blåsten vid Öresundsbrons fäste. Jag försökte föreställa mig vidden av deras vilsenhet och rädsla, men kunde inte. Jag ringde hem till vår dotter och sa att vi skulle bli försenade till Göteborg.

När vi kom hem såg vi ett avsnitt av Bron, TV-serien. För det är uppenbarligen så det fungerar: att mitt i denna brutala verklighet behöver vi svenskar en serie späckad med extra sadistiska mord för att kunna sova gott om natten.

Nej, Sverige glömmer inte den här hösten. Och av allt som sades, sa Theodor Kallifatides det klokaste: ”Jag förstår inte riktigt hur den flyktingtragedi vi bevittnar debatteras som ett större problem för oss än för dem som genomlever den.”

Intelligenta kantareller

(Publicerad i GP onsdag 11 november)

Idag levererar den här spalten några nyheter som du kanske har missat:

*** Kantarellen ansågs tidigare som en måttligt begåvad svamp. Men efter de senaste rönen har forskarna ändrat uppfattning.

Det har nämligen visat sig att kantarellen odlar björk, ett arbete som ställer stora krav på samarbete och planering. Först söker så kallade pionjärkantareller efter nya marker och sätter frön. Sedan gallras beståndet i flera år. När träden blivit lagom stora flyttar en ny koloni till platsen.

Men varför gör kantarellen så? Ja, alla vi svampplockare vet förstås svaret. Hur många gånger har vi inte gått i skogen och utropat: Där! En kantarell! Och så är det bara ett gulnat björklöv.

Löven fungerar alltså som kamouflage. Medan vi vänder på ännu ett björklöv sitter kantarellerna i lugn och ro bakom en sten och spelar backgammon.

*** I år är det 40 år sedan den sista svenska digikrossaren gick i pension i Kungälv. Digikrossare är ett anrikt yrke med rötter i Hansatidens Tyskland.

Förr var det digikrossaren som såg till att de två översta och understa kexen i ett paket digestivekex var söndersmulade redan när man öppnar paketet. Men det var bara den enkla delen av jobbet.

Arbetet med det tredje till femte kexet var betydligt svårare. De här kexen ska som bekant se hela ut, men ändå ha en osynlig spricka. När man sätter en smörkniv mot kexet ska det genast brytas itu. Om sprickan är rätt konstruerad – här krävs verkligen en mästare! – ska resultatet bli kladdiga händer och kexbitar som ramlar på golvet med smörsidan ner.

Numera utförs det här fina gamla hantverket av maskiner.

*** Svenska spel har bestämt sig för att bli tuffare mot sina kunder.Företaget har ledsnat på alla gamla slöa stryktippare som lämnar in samma stående rad år efter år.

Från och med vecka 48 kommer tipparna att få betala om de har för många fel på tipset.

- Är man en kass tippare ska det svida, säger Putte Krock på Svenska spel.

Med 10 eller 11 fel kommer man normalt att bli skyldig alltifrån några tior till några hundringar. Men om man är ensam om 13 fel åker man dit på 10 miljoner.

- Ärligt talat, det har varit ett jäkla daltande med tipparna, säger Putte Krock. Nu är det slut med det.

*** Ett forskarlag i Ulan Bator bekräftar att de har hittat ett verksamt vaccin mot alla former av främlingsfientlighet, inskränkthet och rasism. FN planerar nu ett globalt vaccinationsprogram. Någon gång i slutet av 2018 räknar man med att världen ska vara helt fri från diskriminering och rasism.

Tro, hopp och kärlek III

(Publicerad i GP 21 oktober 2015)

Till slut kom kylan även i år: ett vitt fras i gräset tidigt på morgonen. På Västra kyrkogården brinner lövträden i gult och orange.

Aposteln Paulus skrev: ”Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.”

Det är vackra ord, men man ska minnas att Paulus kärlek var hårt villkorad. I samma text, Första Korinthierbrevet, förklarar han att homosexuella inte ska få ärva Guds rike. Det är också här han meddelar att kvinnan ska tiga ”vid sammankomsterna”, som det heter i den nya översättningen. Hon är ju trots allt bara ”en avglans av mannen”.

Är kärleken verkligen störst av allt?

Några celler felkopierades i min sons kropp. De började mångfaldigas och vips hade de växt till en tumör. Inte hjälpte en kärleksfull uppväxt mot det.

Läkarna prövade mediciner, den ena efter den andra. Ändå uppstod nya tumörer och till slut fanns inget hopp kvar. Inte hjälpte det att vi runt omkring överöste honom med en alltmer förtvivlad kärlek.

Och låt mig lyfta blicken från vårt privata elände en stund. Kärleken hindrar inte bomberna från att falla i Syrien. Kärleken hindrade inte tsunamin från att slå in över land. Kärleken hjälpte inte offren som leddes in i gaskamrarna.

Kärleken är faktiskt helt maktlös mot sådant.

Om man vill förstå kärlekens kraft – och det är trots allt den jag vill skriva om – måste man nog tänka tvärtom.

Hur skulle det ha varit annars? Om allt annat varit lika, men det inte funnits någon kärlek?

Det är en skräckbild. En tom mörk värld, en omänsklig tillvaro.

Även på vår sons dödsbädd kunde vi faktiskt hålla hans hand. Även i gaskamrarna kunde människor trösta varandra.

Kärleken är vansklig. Kärleken tar slut. Kärleken slår över i svartsjuka och blir ful. Kärleken är svårbemästrad och lättsårad och verkligen ingen garanti för ett lyckligt liv.

Men den är det vi har. En människa är till slut bara sina relationer. Kärleken är den maktlösa människans enda skydd och hopp.

Så tänker jag när jag står där jag aldrig hade trott att jag skulle stå: vid mitt eget barns grav.

Det här har handlat om kärlek. De två tidigare artiklarna handlade om tro och hopp.

Tro, hopp och kärlek II

(Publicerad i GP 7 oktober 2015)

Jag går till min sons grav och lägger dit några musselskal från Orust. Ett minne från stranden vid Husgärdet där vi brukade bada.

Runt gravstenen annat som hans och våra vänner lagt dit: små stenar, minnessaker, hälsningar.

Det sägs att hoppet är det sista som överger människan.

Kanske är det sant. Det jag vet med säkerhet är att detta att hålla hoppet uppe är det mest ansträngande en människa kan göra.

Hoppet kan göra en människa hård. Skoningslös rentav.

Inom cancervården är det till exempel så att döende unga människor, mycket oftare än äldre, utsätts för hårda behandlingar in i det allra sista. Varken läkare eller anhöriga klarar av att sluta hoppas. Det sjuka barnet förvägras därmed en värdig sista tid i livet.

De allra flesta som dör i Sverige är dock väldigt gamla. Det är förstås bra på alla sätt. Inte minst för att både den sjuka och de anhöriga slipper hoppets tyranni.

Jo, det är klart man önskar att ens gamla släkting ska klara även den senaste stroken, precis som hon klarade de två tidigare. Kanske kan hon få en hygglig period till, kanske kan hon dricka kaffe på altanen igen nästa sommar.

Men på ett större plan behöver man inte slösa kraft på att hoppas. Ett långt liv går mot sitt slut. Det är som det ska.

Kanske är det därför som hospice ofta fungerar bra. Där kan alla inblandade fokusera på det nödvändigaste. När ingen behöver låtsas längre kanske man kanske till och med mötas på ett nytt sätt.

Inget av detta är enkelt. För mig var det nästan omöjligt. När min son var sjuk var det länge som att mitt hopp krävde en helt omänsklig motprestation av honom. Men bli bättre då! Bli frisk!

Naturligtvis var det inte så jag ville att det skulle vara. Men i perioder var det så det blev.

När jag till slut förlorade hoppet fann jag, längst där nere på bottnen, en sorts saklig solidaritet. Nästan en frid. Äntligen kunde jag ge enkel, nödvändig omvårdnad som bara fick vara vad den var.

Sedan hoppas man förstås ändå. Även när man har slutat hoppas. Det är en annan sak. Man hoppas trots att man vet.

Den här artikeln handlade om hopp. Nästa gång handlar det om kärlek.

Tro, hopp och kärlek I

(Publicerad i GP onsdag 23 september)

Jag går till min sons grav en varm dag i september. Det är fortfarande mer sommar än höst. Blommorna som vi planterade i våras är ännu friska och fina.

Som om blommor spelade någon roll.

Att se hans älskade namn i granit. Att se hans levnadsår. Den jag såg födas, nedlagd i jorden.

En gång för många år sedan träffade jag en man som sa att han inte trodde på Gud utan på människan. Ändå betedde han sig som ett svin.

Jag tyckte det var – ja, jag vet inte. Komiskt på något slags kolsvart sätt. Sedan dess har jag lärt mig att inte lyssna på vad folk säger utan titta på vad de gör.

Vissa känner världens magi och ryser av välbehag och tänker att det måste finnas något bortom.

Andra känner världens magi och ryser av välbehag och tänker att det är världens magi.

Kanske kan de två grupperna aldrig riktigt mötas.

Om du söker ett jobb och inte får det kan du vara övertygad om att det snart dyker upp någon som med ett milt leende förklarar att det ”inte var meningen” att du skulle få det. Om du sedan söker ett annat jobb och får det kommer du att få höra att det var meningen. Det är så Gud jobbar – eller ödet eller skyddsänglarna eller vad just den personen tror på.

Någon eller något styr allt till det bästa – det är vad de där människorna påstår. Det är deras sätt att härda ut i en svår värld.

Men inför ett barns död håller de faktiskt tyst. Inte ens de kan med att påstå att det finns en högre mening med något så vidrigt.

I en sådan situation blir även den starkast troende tvungen att släppa sina formler och för ett ögonblick blicka in i tillvarons tomhet.

Samtidigt måste även den minst troende famla efter något att hålla fast vid.

Vi måste själva förse livet med den mening det förvägrar oss.

Det sover en älskad människa i min säng, och en annan i rummet intill. Det är vad jag tror på nu. Min dotters framtid och ett rimligt liv för min fru och mig.

Vi har bara varandra. Vi har allt.

I övrigt vaknar jag på morgonen och sätter på gott kaffe. Jag vistas i naturen så ofta jag kan och jag omger mig med fantastiska böcker. Jag umgås med folk när jag orkar.

Den här artikeln handlade om tro. Nästa gång handlar det om hopp.

En gång var skolan ett palats

(Publicerad i GP 26 augusti 2015)

Om man står på Järntorget och blickar upp längs Linnégatan ser man att en byggnad reser sig högre än alla andra. Det är Nordhemsskolan som ligger där uppe på berget som en mäktig borg.

Gör man sig sedan mödan att gå ända dit upp finner man en nationalromantisk pärla. Rött tegel, harmoniska valv, dramatiskt branta tak.

Att skolan är så vacker och gedigen är ingen slump. Den ritades av en av Göteborgs stjärnarkitekter, Arvid Bjerke, som också har ritat Carlanderska, Bräutigamhuset, Göteborgs konstmuseum och mycket mer.

Kåken, som stod färdig 1916, kostade nästan på öret en miljon att bygga, vilket var dubbelt så mycket som någon annan skola i stan hade kostat. En källa på nätet påstår till och med att det var Göteborgs stads första miljonbygge. Jag vet inte om det stämmer men det kan kvitta – det här är inte menat som en faktaartikel om Nordhemsskolan.

Det jag tänker på är barnen som gick där för nästan exakt hundra år sedan.

Så stolta de måste ha känt sig när de steg in i sin pampiga, toppmoderna skola!

Liknande skolpalats byggdes även på andra håll i stan vid ungefär samma tid. Rambergsskolan (också den ritad av Arvid Bjerke) och Bagaregårdsskolan är två exempel. I Kungsladugård placerades den herrgårdsliknande skolan på en höjd med strålande utsikt över landshövdingehusen.

Idag går det inte ens att föreställa sig sådana storsatsningar på barnens arbetsmiljö.

Att Göteborg skulle anlita stjärnarkitekter för att bygga nya, fina skolor? Otänkbart. På sin höjd kan ett par baracker ställas fram om det är trångt i klassrummen.

Visst rasar skoldebatten år efter år, men den handlar mest om hur vi ska kunna pressa ungarna att prestera bättre på Pisa-testet.

Vad känner dagens barn när de kommer tillbaka till sina skolor nu i augusti?

Om ungarna går på kommunala skolor är de vana vid slitna miljöer och snabbt beslutade nedskärningar och omflyttningar. Om de går på friskolor undervisas de ofta i billigast tänkbara kontorslokaler utan vare sig bamba, bibliotek eller uppehållsrum, medan vinsten från skolpengen i värsta fall försvinner till rika ägare.

Förhoppningsvis trivs barnen med sina lärare och klasskamrater, det är förstås det viktigaste. Men tro aldrig annat än att den fysiska miljön också spelar roll.

Precis som skolbarnen för hundra år sedan förstod att de var högt prioriterade av samhället förstår dagens skolbarn att de inte är det.