Pilen i hjärtat: De döda barnen på Varbergs fästning

Varbergs fästning! Att komma gående, som jag gjorde härom veckan, längs strandpromenaden från Lilla Apelviken, med vinden bitande i ansiktet och ljuset flödande in från havet, och se fästningsmurarna torna upp sig där framme … det är en mäktig vy, en av de finaste i Sverige.

Inne i fästningen, i Hallands museum, hänger en av mina favorittavlor: den så kallade Hjortbergstavlan, utförd av den tysk-svenske målaren Jonas Dürchs omkring 1770.

Tavlan är ett epitafium – en minnestavla – över prosten Gustaf Fredrik Hjortberg. Han syns på bilden tillsammans med sin hustru Anna Helena och deras femton barn.

Bilden är full av olika symboler och detaljer, både religiösa och vetenskapliga. Lemuren i förgrunden hade Hjortberg med sig hem från en av sina resor som skeppspräst till Kina.

Men efter ett tag är det bara barnen jag tittar på.

Femton stycken, som sagt. Pojkarna grupperade till vänster runt pappa, flickorna till höger runt mamma. Det yngsta barnet ligger i vaggan, det äldsta ser vuxet ut.

Men det är något konstigt med flera av dem.

Sedan förstår man: bara åtta av barnen lever. Övriga sju är döda.

De döda barnen är mestadels placerade i skymundan, men de är inte skildrade som spöken eller änglar. De liknar fortfarande människor av kött och blod.

En död liten grabb ser tvärilsken ut där han kikar fram över en levande brorsas axel. Var det sådan han var – argsint? En av hans döda storebröder står bortvänd, med blicken mot bokhyllan – en introvert typ som gillade att läsa? En av de döda flickorna ler lika monalisalikt som de två levande systrar hon placerats emellan – både levande och döda tycks uppfylla samma ljuva flickideal.

Tavlan visar precis hur det är: våra döda finns med oss hela tiden.

Jag, som bara har förlorat ett barn, har svårt att föreställa mig hur det måste ha varit att mista sju. Kanske förtröstade sig makarna Hjortberg på Gud och tänkte att det fanns en mening med allt. Men sorgen måste ändå ha varit lika brutal som för mig, eller för vem som helst.

Ibland frågar folk hur ofta jag tänker på min döda son. Men det går inte att ange ett tidsintervall – jag tänker inte på honom ”flera gånger om dagen” eller ”när jag ska somna”. Han är en del av mig sedan han föddes, på samma sätt som min levande dotter är det.

Båda två är en del av mitt medvetande. Det förändras inte; de bara finns där.

Det är det som Hjortbergstavlan visar så fint. Makarna har femton barn. Alla har sin plats i familjen, vare sig de lever eller är döda.