Du är skyddad

(Publicerad i GP 3 april 2019)

Du är skyddad, hälsar datorn när jag slår på den på morgonen.

Så bra, svarar jag.

Fast ärligt talat är jag inte hundra procent övertygad. Är jag verkligen skyddad? Mot vad?

Jag tänker på när barnen var små och satt baktill på cykeln i en barnstol. Självfallet hade de hjälm. Men jag hade det inte. Och ungarna var förstås inte dummare än att de så småningom frågade varför.

Eftersom jag inte hade lust att ljuga för dem sa jag som det var: det är lagen. Fram till ni är femton är ni tvungna att ha hjälm. Sedan får ni välja hur ni vill göra.

Några år senare, när de kunde cykla själva, brukade vi ta en liten, fridfull grusväg från sommarstugan ner till en badplats. Vid något tillfälle sa jag sorglöst åt dem att de inte behövde ha hjälm den biten. De såg ut som om jag hade föreslagit att de skulle testa heroin.

För mig, som cyklade till skolan varje dag under min uppväxt, var hjälm en obekväm nymodighet som jag rent teoretiskt förstod nyttan av, men helst ville slippa för egen del. Barnen var däremot så vana vid hjälmen att blotta tanken på att vara utan den gjorde dem nervösa.

Jag var säkert en dålig förälder som uppmuntrade barnen att cykla utan hjälm. Men var drar vi egentligen gränsen för vad vi räknar som farligt eller inte?

De flesta av oss knäpper antagligen säkerhetsbältet när vi kör bil, och kanske är bilen även utrustad med krockkudde. Om vi dessutom kör försiktigt borde vi väl vara ganska säkra?

Men tänk om den verkliga faran med bilen är de utsläpp av koldioxid som genereras dels när den tillverkas, dels varje gång vi kör?

Hjälper bilbältet mot det? Har vi gjort rätt riskbedömning?

Enligt Stadsbyggnadskontoret behöver Göteborg bygga stora barriärer vid älvmynningen, och dessutom höja kajerna inne i stan, om vi ska klara de stigande vattennivåer som väntas om några decennier.

Jag cyklar ofta till jobbet längs dessa kajer, förbi Fiskhamnen och Danmarksterminalen. Det vore förstås trist att se alltihop översvämmat. Kanske kommer de där barriärerna verkligen att skydda oss. Kanske kommer vi att känna oss trygga bakom dem.

Numera, efter femtio, har jag förresten cykelhjälm. Åtminstone i stan.

När jag kommer fram till jobbet slår jag på datorn igen.

Upptill på den sitter en liten bit eltejp över kameraögat. Jag tejpade dit den efter att ha läst att vem som helst kan hacka sig in i min dator och kika på mig genom kameran. Det vill jag inte vara med om.

Jag stirrar på skärmen och på den lilla tejpbiten.

Nu är jag väl skyddad? frågar jag maskinen. Visst är jag skyddad nu?