En bok vart nionde år

(Publicerad i GP 22 augusti 2018)

Jag har alltid varit avundsjuk på låtskrivare. Jag menar, att skriva en treminuters poplåt, hur svårt kan det vara?

En elementär melodi, en lite kraftfullare refräng, en text om kärlek – och sedan in i studion och bomba på med beats och effekter, så är det klart.

På en vecka skriver man lätt färdigt en låt. Det blir 52 låtar om året. Så jäkla lätt de har det, låtskrivarna.

Nå, jag överdriver väl lite nu. Jag fattar att det inte är riktigt så lätt att göra musik. Det är bara det att om man som jag ägnar sig åt att skriva romaner, så verkar allt annat enkelt i jämförelse.

När jag nu i höst kommer med en ny bok är det nästan nio år sedan senast. Nio år! Okej, då har det förstås funnits långa perioder då jag inte har haft tid att klicka fram romanfilen i datorn, eftersom jag har varit tvungen att försörja mig och annat trivialt.

Men även när jag inte skriver så skriver jag. Som de flesta författare har jag ständigt mitt projekt i huvudet. Hjärnan bearbetar oavbrutet olika aspekter av texten, från enstaka formuleringar till nya vändningar i intrigen.

Dina ögon ser kanske bilder. Mina ser text. Alltid.

En roman. Herregud, vilken gigantisk ordmassa det är! Så många slängda utkast! Så många omskrivningar! Så många gånger som jag har gett upp! Och på vägen: ett nästan färdigt manus som jag brände, eftersom jag aldrig fick det så bra som jag ville.

Att skriva en poplåt är att få några blommor att slå ut i en balkonglåda. Att skriva en roman är att ensam försöka få en hel slottsträdgård att prunka. När man har fått ordning på rosorna undrar någon varför man inte har beskurit äppleträden. Och när man har rensat köksträdgården klagar folk på att grusgångarna inte är krattade.

Säg att man ändå mot alla odds lyckas skapa en förstklassig fransk slottsträdgård. Ja, då visar det sig att nu är franska trädgårdar ute och alla vill ha engelsk trädgårdskonst i stället.

Så jo, nog är låtskrivare bortskämda. Om en låt inte funkar kan de bara pröva den i ett annat tempo. Eller ge den ett nytt intro. Eller plocka fram det yttersta tricket: att köra låten i reggaetakt. Och om det ändå inte fungerar är det bara att lägga låten åt sidan. Särskilt mycket arbetstid har inte förlorats.

Poeter har det också alldeles för lätt, förresten. Tio rader räcker ju för en dikt! Snacka om livet på en pinne.

Medan romanförfattaren slavar vidare år efter år och kanske, som jag, har något att visa upp bara vart nionde år.