Det hon ser är sanningen

Publicerad i GP onsdag 24 juli

Min dotter sommarjobbar. Och hon är förskräckt.

Är det så här vuxna lever? Långa, inrutade arbetsdagar som gör en så trött att man inte orkar göra något på kvällen. Några korta semesterveckor på sommaren, annars samma trall månad efter månad, år efter år.

Decennium efter decennium.

En del av mig vill svara: Ja, kära dotter, det är så vi lever, vi vuxna. Och det är bäst att du lär dig, du också. Det är så vi skapar välstånd i det här landet: genom att jobba och betala skatt. Och förresten, hur tror du att vår familj har råd med bil och semesterresor och nya kläder? Jo, för att din mamma och jag jobbar. Hårt.

Men jag svarar inte så.

För hon har ju rätt.

För länge sedan jobbade jag några somrar på ett företag i mediebranschen. Vid midsommar, då mitt vikariat började, gick medarbetarna runt i lokalen med sammanbitna käkar och gråblek hy. Om man sa något till dem märkte de det knappt.

Ett års jobbstress ackumulerad i deras kroppar.

Och sedan i augusti, när de kom tillbaka: ett mirakel.

Avslappnad hållning. Solbränna. Tid att stanna och snacka en stund. Och kaffet: nu smuttade de på det som ett njutningsmedel, stjälpte inte desperat i sig det för att hålla sig vakna.

Jag minns att jag tänkte att det jag såg i augusti var deras rätta jag. De var schyssta typer med familjer och kompisar och intressen. Det var bara det att jobbet bröt ner dem.

Jobbet och allt som det för med sig: pendlingen, bostadslånen, barnen som ska lämnas och hämtas, köket som ska renoveras, hela den moderna livsstilen.

Hur blev det egentligen så?

Långt in på 1900-talet antog de flesta ekonomer, både till höger och vänster, att vi skulle jobba mycket mindre i framtiden. Det var ju uppenbart – maskinerna skulle utföra allt själlöst arbete åt oss.

Idag är vi där. Vi skulle inte behöva lönearbeta särskilt mycket. Ändå har inte normalarbetstiden sänkts sedan fyrtiotimmarsveckan infördes 1973.

För min del håller jag arbetet som en av de viktigaste sakerna i livet. Att vara bra på det jag gör är viktigt för mig.

Men notera: en av de viktigaste sakerna. Det finns fler.

Att umgås. Att i lugn och ro laga och äta god mat. Att promenera planlöst. Att lata sig. Och förstås: att älska och att skapa.

Ja, det är bara några exempel. Och jag menar, har vi inte låtit arbetet bli lite väl dominant i vårt samhälle?

Så vad kan jag svara min dotter?

Inte mycket mer än att hon, som sagt, har rätt. Det hon ser är sanningen. Att hitta balansen mellan arbetslivet och livet – där, min dotter, har du en av tillvarons verkliga knäckfrågor.