(Publicerad i GP onsdag 27 juni 2018)
Vid 47 års ålder tänkte jag att jag visste något om livet.
Det gjorde jag inte.
Den sommaren, 2012, blev min son sjuk i cancer, och som
läsarna av den här spalten vet så dog han så småningom av sjukdomen.
Nu är jag 53. Det är sommar igen och jag försöker förstå vem
jag har blivit under de sex år som gått sedan hans insjuknande.
Den största förändringen, tror jag, är att jag aldrig vilar
längre.
Tro mig, avslappning har varit en av mina bästa grenar. Jag
har kunnat konsten att släppa jobbstress och bekymmer och njuta fullt ut av
ledig tid.
Nu har jag inte slappnat av på sex år. Jag vågar inte släppa
efter. Jag är alltid på min vakt. Alltid beredd.
Beredd på vad? På precis vad fan som helst.
Det blir ansträngande i längden.
När det stod klart hur allvarlig min sons sjukdom var, kändes
det som om den jag trodde mig vara sprängdes i bitar. Fragment av min forna personlighet
och min forna världsbild virvlar fortfarande runt i luften. En dag kanske de fogas
samman till en person som är begriplig för mig själv igen.
Till dess är jag en sorts tonåring. En människa i
gränslandet, en som är osäker på sin identitet och sin plats. Jag prövar olika
sätt att vara och existera på, testar olika förhållningssätt. I diskussioner
intar jag rabiata ståndpunkter bara för att säga emot, och för att jag inte
vill låta folk slippa undan med bekväma, oreflekterade åsikter. För precis som
när jag var ung avskyr jag självbelåtna människor mer än något annat.
Finns det ingen tröst? Jo, det gör det. Hos mina närmaste
förstås – men också, faktiskt, i världens allmänna elände.
Du kanske inte tror det, men det finns gott om föräldrar i
Sverige som har förlorat ett eller flera barn, och syskon som förlorat ett
syskon. Jag läser deras historier, träffar en del av dem. Och det hjälper. Vi
hjälper varandra.
Hela världen är dessutom full av människor som haft ett bra
liv tills kriget en dag kom till deras stad, eller jordbävningen, eller svälten.
Plötsligt har de förlorat allt de äger och är på flykt, efter att hastigt ha begravt
sina döda.
Det är kanske hemskt av mig, men det hjälper att se att
världen är och alltid har varit skoningslös. Varför skulle just jag vara
skyddad?
Flyktingar och krigsoffer lever vidare trots att de
antagligen inte heller känner igen sig själva längre. De har förlorat mycket
mer än jag, men de finner nya mål och nya skäl. Eller vad vet jag. Men de lever
i alla fall.
Om så många människor klarar av att leva med smärta, då ska
väl också jag klara det.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar