En grå liten tomte på spårvagnen

(Publicerad i GP onsdag 17 december)

När min dotter och jag steg på trean vid Valand satt en ovårdad, skäggig gubbe nära dörren. Han såg ut som en grå liten tomte. Jag viskade i min dotters öra:

- Det där är en av de vidrigaste människor jag träffat.

Själva historien fick hon höra efter att gubben gått av vid Järntorget.

Det var för nästan tjugo år sedan. Lena och jag hade nyss fått vår första gemensamma lägenhet, i Linnéstaden.

På våningen ovanför bodde en gubbe som ibland söp till rejält. Det brukade börja med att man hörde honom sjunga sjömansvisor med skrovlig röst. Några timmar senare tumlade han brölande runt där uppe – dunsade i väggarna, föll omkull, tog sig upp igen.

Detta hände kanske en gång i månaden, och vi blev egentligen inte särskilt störda. Vi brukade själva ha rätt högljudda fester vid den här tiden.

Gubben hade en fru också, upptäckte vi efter ett tag. Vi såg dem i trappan. Han kortväxt i smutsig brun rock, hon längre, vithårig, väldigt mager. Hon såg alltid plågad ut och han alltid arg. Eller ärligt talat: elak.

De där smällarna när gubben var full. Hennes plågade min. Det började gå upp för oss vad som egentligen pågick hemma hos dem.

En kväll hittade vi kvinnan i trappan utanför vår dörr. Hennes man var i full gång där uppe. Vi släppte in henne och lät henne sova i gästsängen.

Onekligen en god gärning av oss, man kan inte säga annat.

Nästa gång det brakade lös kom kvinnan tillbaka. Och nästa igen. Vår goda gärning började kännas alltmer besvärlig. Hon stank något fruktansvärt, förresten, sa jag det? Vi fick vädra i timmar när hon hade sovit hos oss.

Så vi började säga att hon kanske inte bara kunde använda oss som avlastning när det var som värst. Det var kanske dags för henne att göra något åt situationen. Lämna det där kräket. Vi erbjöd oss att ringa ett journummer.

En kväll var hon tillräckligt förtvivlad för att säga orden: ja, ring. En stund senare stannade en bil utanför.

Det var nu det gällde. Skulle hon följa med eller inte? Hennes tvekan var fasansfull att se. Det var lätt för oss att säga att valet var enkelt, men vad kunde vi egentligen veta om vad det skulle innebära för henne att lämna honom?

Till slut gick hon ut i trapphuset och upp till sin man igen.

Hon kom aldrig mer tillbaka till oss.

Allt det här berättade jag alltså för min fjortonåriga dotter på spårvagnen. Ingen vacker julhistoria, precis. Ingen försoning, inga kramar under tindrande ljus. Bara ful och smutsig verklighet.

 Allt jag kan hoppas är att kvinnan till slut fann modet att lämna sin vidriga lilla man.

Pilen i hjärtat

(Publicerad i Göteborgs-Posten 19 november 2014)

Tja, det är ett hjärta genomborrat med en pil. Amors pil. Kärlekens symbol.

Inte så originellt, kanske. Men å andra sidan en symbol som jag kan stå för i livets alla skiftningar. Den sitter på högerarmen, så pass högt upp att den bara syns om jag själv vill visa den.

Jag skaffade den på Andra Långgatan, jag tror det var 1988. Det hade med olycklig kärlek att göra, förstås, någon tjej som inte ville ha mig. Jag minns inte detaljerna just nu. Eller – det är klart jag minns, men vi tar det en annan gång.

På den tiden var det som en livsstil för mig att vara olyckligt kär. Jag såg det nästan som en plikt – jag trodde att man levde sannare om man var genomborrad av kärlekens smärta, blödde kärlekens blod. Att det man skrev blev bättre av det, till exempel. Det är mycket man kan få för sig när man är ung.

Tanken var hur som helst att med ett Amorshjärta inristat i huden skulle jag aldrig kunna bli bitter och cynisk. Jag skulle aldrig kunna sluta tro på kärleken.

Yngre läsare tror väl att jag ljuger nu, men för tjugofem år sedan väckte även en minimal tatuering uppmärksamhet. Det var fortfarande bara kriminella och mc-typer som var gaddade. Mina kompisar tyckte det var coolt, min mamma förfasade sig. Perfekt på alla sätt, alltså.

Åren gick och jag blev lyckligt gift. Och även om kärleken inte bleknade så gjorde tatueringen det.

Så tanken började gro på att renovera mitt hjärta.

När jag fyller femtio, tänkte jag, då ska jag förnya kontraktet med kärleken. Då ska mitt hjärta lysa klarrött igen.

Och nu i höst var det dags, femtioårsdagen skulle passeras.

Att hitta en tatueringsstudio var lätt, de är ju lika vanliga som frisersalonger och pizzerior numera. Man behöver inte längre smyga runt bland porrbutikerna nere på Andra Lång.

Men motivet då? Ja, hjärtat och pilen förstås. Det var ju själva grundidén: att visa mig själv att jag står för samma sak nu som då.

Fast vadå ”samma sak”?

Visst är tron på kärleken obruten, men det är en annan sorts kärlek vid femtio än vid tjugofem. Ett annat slags liv, med tonårsbarn och ansvar. Och vad jag än tycker om det så har jag tvingats bli lika bekant med Liemannen som med Amor de senaste åren.

Det fick bli en svart skugga till hjärtat, som om det var belyst snett från sidan.

Kärlekens röda hjärta och dödens svarta skugga.

Såret efter tatueringsnålen har just läkt och jag brukar kolla in mitt nya hjärta i spegeln. Vissa dagar tycks det mig som att det röda lyser starkast, andra dagar det svarta.

Att häpna och kanske bäva

(Publicerad i GP onsdag 22 oktober)

Det finns några enstaka personer  som har kvar licensen. Snart kommer en av dem till stan: Bruno K Öijer.

Licensen? undrar du. Vadå för licens?

Jo, i de flesta samhällen, kanske alla, har det funnits shamaner. Medicinmän eller nåjder är andra ord för samma sak. De står med ett ben i vår värld och ett i andevärlden, och de använder sin kunskap till att bota och hjälpa.

I transen kan shamanen färdas i riken som vi andra inte har tillträde till. Därifrån hämtar han hem något åt oss, något som vi behöver och som vi inte hade kunnat komma åt själva. Något som får oss att häpna och kanske bäva.

Det krävs förstås att man tror. Den sjuke måste ge ut sin licens: Jag lägger mitt öde i dina händer. Jag litar på att du kan bota mig.

Just den typen av tilltro har jag haft till vissa konstnärer och artister. Jag har blundat och gett mig hän – det är det jag menar med att ge ut sin licens. Som att lyfta ett glas och lita på att vinet i det ska ha sin verkan.

Detta är förstås en väldigt romantisk konstsyn. Men också en ursprunglig. Konst och religion gick knappast att skilja åt från början.

Med åren har jag skärpt kraven, och faktum är att jag har återkallat de flesta av de licenser jag en gång utfärdade. Mycket av det jag en gång tyckte var magiskt känns idag som bländverk. Eller i bästa fall som gott hantverk.

Men några namn från förr finns kvar. Några som har bevisat sin relevans gång på gång, som med åren har byggt ett verk som man måste respektera. En Thåström, en Nick Cave, en Monika Fagerholm. De har kvar licensen.

Och så Bruno K Öijer då.

Att läsa hans texter i bokform är fint, men att se honom live är unikt. Bara att se karln komma in på scenen, lång och mager, med det där burriga håret … När han läser brukar det rycka kring hans ögon , kanske något slags nervösa tics, kanske ren inlevelse.

Det är för sent att få se Édith Piaf på Olympia eller en ung Patti Smith på CBGB:s. Men Öijer finns här idag, han är i full verksamhet, det är bara att köpa en biljett.

Det kanske är löjligt, men jag tror fortfarande på det han hämtar hem åt mig från sina resor i den andra världen. Jag är beredd på att bäva.

Mina enda vänner

Publicerad i GP onsdag 24 september

Barnen brukar säga att när jag dör ska jag ha en överkorsad hund i min dödsannons, eftersom jag hatar djur.

Men så illa är det faktiskt inte. Jag förstår mig bara inte på djur och blir inte känslomässigt engagerad i dem. Jag fattar vitsen med att kor ger mjölk och hönor ägg, men inte mycket mer än så. Djur passar bäst i naturen, tycker jag.

Min dotter har två virvelmarsvin och vi brukar passa en hund en gång i veckan. De andra i familjen säger att de älskar dessa djur. Det gör inte jag, men jag tolererar dem.

Ett beteende som djur och människor har gemensamt är det som kallas flykt eller kamp. Ställda inför en akut fara reagerar vi inte logiskt utan instinktivt. Antingen stannar vi och slåss eller så springer vi så fort benen bär.

Men ofta glömmer vi att det finns ett tredje alternativ: att trycka. Även det ett instinktivt beteende.

Trycker är vad haren gör när den skälvande kryper ihop vid en tuva i hopp om att räven ska gå förbi utan att ta den.

Och trycker är vad vi människor gör när vi slår ner blicken inför ett aggressivt gäng på spårvagnen. Eller när vi väljer att inte låtsas om en obehaglig konflikt på jobbet.

Personligen tror jag att tryckandet är det vanligaste mänskliga beteendet vid fara. De flesta av oss är varken hjältar eller fegisar − vi bara blundar och hoppas att det farliga ska gå över.

En kväll nyligen kom jag hem till en tom lägenhet. Min son låg på sjukhus igen och min fru var hos honom. Min dotter var hos en kompis. Det var mörkt och dystert hemma, och det fanns ingenting att äta. Jag var utmattad och rädd och kände mig fruktansvärt ensam.

Så jag tog och hackade lite sallad åt marsvinen, och så fort de hörde ljudet från skärbrädan började de pipa av förväntan.

Jag satte mig på golvet vid marsvinsburen, öppnade luckan och ställde salladen utanför. Efter en stunds tvekan hoppade de ut.

Döden söker vår familj i den begynnande höstens skuggor. Inte den där döden som spelar schack utan den riktiga. Den som tar bort människor.

Om jag blundar går den kanske förbi. Den kanske inte ser oss.

Om jag blundar kanske allt går över.

Marsvinen kuttrade belåtet. Två små pälsbollar som kilade in och ut mellan mina ben och åt sallad ur handen på mig.

I den stunden var de mina enda vänner. I den stunden älskade jag dem.

Kroppen är inte klok

Publicerad i GP 27 augusti 2014

Jag sitter i ett väntrum och bläddrar i en bunt tidningar inriktade på  hälsa och friskvård, och jag läser på nästan varje sida att man bör lyssna på sin kropp. Kroppen är nämligen klok. Kroppen kan till och med läka sig själv om den blir sjuk.

Tyvärr måste jag meddela att detta inte stämmer. Kroppen är verkligen inte särskilt klok. Faktum är att den är ganska korkad.

Kroppen vill helst ha fet och osund mat varje dag. Den älskar verkligen chips och läsk och transfetter. Kroppen fattar nämligen inte att den bor i ett välfärdssamhälle – den tror att den måste bygga upp ett fettlager inför nästa svältperiod.

Kroppen vill ha snabba kickar och belöningar, och därför gillar den alkohol och andra droger. Det finns kroppar som offrar allt – till och med sin egen överlevnad, vilket ju måste sägas vara extra idiotiskt – för att komma över ännu en dos sprit eller knark.

Folk som tillfrisknar efter utbrändhet och utmattningsdepressioner säger ofta att de har lärt sig lyssna bättre på kroppen, men jag tror att de lyssnade precis lika noga under den period då de grundlade sin sjukdom. Det är bara det att kroppen sa något annat då: Visa framfötterna på jobbet! Förbättra din tid på milen! Gör mer saker med familjen! Var snyggare!

Den typen av prestationskrav kommer sällan utifrån. De kommer inifrån, från den egna, korkade kroppen.

Men immunförsvaret då, är inte det fantastiskt?

Jovars, men mycket mer än förkylningar och enklare infektioner klarar det faktiskt inte. Utan moderna läkemedel skulle vi fortfarande dö av bagateller, som lite smuts i ett obetydligt sår. Och tänk på kroppens allra mest naturliga verksamhet, barnafödandet. Hur många mödrar och barn dog inte i samband med förlossningar på den tiden när vi bara hade kroppens egen klokhet att lita till?

Nä, kroppen är faktiskt ganska inkompetent. Plötsligt får den för sig att vanligt björkpollen är skadligt och drar igång en massa plågsamma försvarsreaktioner. Hundratusentals svenskar lider av allergi för att kroppen inte förmår skilja på farligt och ofarligt.

Kroppen klarar inte ens av sin egen celldelning. Varje dag sker misstag i den processen. Oftast är det ofarliga saker men ibland – hoppsan! – råkar kroppen skapa en cancercell som genast börjar dela sig okontrollerat.

Det finns en del praktiska uppgifter som kroppen sköter bra. Den talar tydligt om när den är törstig eller sömnig eller kissnödig. Utmärkt.

Så för all del, lyssna gärna på kroppen. Men lita inte på den.

Långa och korta cykler

(Publicerad i GP fredag 22 augusti)

När barnen var små färdades känslorna snabbt i familjen. Säg att jag skällde på min son för något. Ofta dröjde det då bara några minuter innan han gav sig på sin lillasyster. Så blev hon i sin tur ledsen och arg och gick till mamma, och plötsligt var hela familjen olycklig.

Min egen dumhet, fortplantad via barnen. Ingen smickrande spegelbild precis.

Men det finns andra, långsammare känslocykler i en familj.

En dag har de små barnen blivit tonåringar och vi sitter på altanen i sommarstugan en het julikväll och tittar i gamla fotoalbum.

Lena och jag berättar hur vi har tänkt i olika situationer, och barnen ger sina versioner av samma händelser. Den där gången du rymde, hur tänkte du då? Det där stora bråket vi hade, hur blev det så egentligen? Vi talar om alla människor som varit en del av vår historia – alla grannar, släktingar, kompisar. Vi talar om stort och smått, med distans och mognad som de vuxna och halvvuxna människor vi är.

Allra mest talar vi om hur roligt vi haft. Och det känns som att många cykler fullbordas i den milda bohusvinden.

Innan jag fick barn tänkte jag ungefär så här om barnuppfostran: om man som förälder tillämpar en viss metod, så blir barnen på ett visst sätt.

Sånt där trams överger man ju så fort barnen är födda och man lär känna dem. Ungarna är som de är och blir som de blir, och det enda man kan göra är att försöka erbjuda en så stabil grund åt dem som möjligt.

Men när jag nu lyssnar på våra tonåringar och hör hur intresserade och engagerade de är i alla möjliga frågor, hur öppna de är för olika idéer och människor, hur villiga de är att tänka och diskutera och ifrågasätta – då tänker jag att något litet kanske Lena och jag ändå har bidragit med.

Den där lusten och livsglädjen de utstrålar – den får mig att minnas den nästan chockartade glädje som vi som föräldrar kände över dem när de föddes, och har fortsatt att känna.

Kan det inte vara så att något av vår glädje har fastnat hos dem, att vi har hjälpt dem att upptäcka att det faktiskt är underbart att leva? Kan vi inte säga att det är så?

Jo, det gör vi. Just idag låter vi det vara så. Ännu en fullbordad cykel. Det är värmebölja och familjen är samlad och det finns inte ett moln på himlen.

Bit, Luis, bit!

(Publicerad i Göteborgs-Posten onsdag 2 juli)

Alltså, Luis Suarez, den där uruguayaren som bet en motståndare i axeln – vilken konstig människa! Och vilken bisarr händelse! Snacka om att jag vaknade till där jag satt och halvslumrade framför VM-fotbollen.

Kort bakgrund för er som inte följer VM: Luis Suarez är en av världens bästa forwards, men han är också skandalomsusad. Två gånger tidigare i karriären har han bitit folk på planen och straffats med långa avstängningar.

I VM verkade han vara på väg mot upprättelse. Han avgjorde matchen mot England med två fantastiska mål. Då, i den avgörande gruppspelsmatchen mot Italien, satte han plötsligt tänderna i en motståndare igen. Inför sådär en miljard TV-tittare.

Det kanske är fel av mig, men jag jublade.

Jag kom att tänka på när jag jobbade på Radio Göteborg på 90-talet och vid ett tillfälle skulle intervjua Daniel Alfredsson, hockeyproffset. Det var på sommaren och han skulle, har jag för mig, inviga en ny gångbro över vallgraven.

Jag hann knappt få upp mikrofonen innan han levererade 90 sekunders oklanderliga floskler om att det var kul att vara där och att han såg fram mot nästa säsong. Sedan gick han därifrån innan jag hann ställa en enda vettig fråga.

Sedan dess har jag sett honom, och många andra idrottsproffs, göra samma sak många gånger. Det ingår förstås i deras extremt välbetalda jobb att ge de där små miniintervjuerna i matchpauser och liknande. Så de har lärt sig att med entonig röst leverera några intetsägande ord.

Det är så slätstruket att man drabbas av en sorts aggressiv sömnighet.

Jag tänker: vad som helst utom detta språk på tomgång, dessa välkammade ord utan innehåll. Hellre då en människa, en galning, en Luis Suarez.

Det är dumt att bitas. Absolut.

Men jag dras till det icke-perfekta, det icke-präktiga – det defekta, rentav. Suarez var så nära att få sin revansch, att bli en av de största hjältarna. Då, när allt låg öppet för honom, sumpade han allt. Nu kommer han alltid att bli ihågkommen som en sorts dåre.

Alla är inte så förbannat välanpassade och svärmorsdrömmiga. Somliga av oss klarar inte alltid pressen, vi gör idiotiska misstag utan att vi själva fattar varför. Vi tar ett glas eller ett bloss för mycket, vi fattar katastrofala beslut. Vi slänger bort gyllene chanser av ren dumhet.

Luis Suarez är från och med nu vårt skyddshelgon. Bit, Luis, bit!

På mitt nattduksbord

(Publicerad i Göteborgs-Posten 4 juni 2014)

Det lär finnas människor som förvarar all sin läsning i tunna så kallade plattor. Till dem hör inte jag. Kring mitt nattduksbord ligger böckerna i travar.

Där finns till exempel högen med Böcker Jag Ämnar Läsa Men Först Borde Jag Läsa Annat. Där finns Böcker Jag Vill Ha Tillhands För Alla Eventualiteters Skull. Och så förstås: Böcker Jag Alltid Låtsats Ha Läst Och Som Jag Nu Verkligen Borde Läsa.

De här kategorierna har jag snott av den italienske författaren Italo Calvino. Men nu ska vi tala om en kategori som faktiskt är min egen:

Böcker Jag Har Läst Ut Men Inte Kan Släppa Taget Om.

Visst vet du hur det känns de sällsynta gånger när man blir totalt uppslukad av en bok? Sådär så att man räknar sidorna bakifrån – åh nej, bara 70 sidor kvar, bara 40, 25 ... Hjälplöst drivs man vidare mot sista sidan eftersom man bara måste få veta hur det går, samtidigt som man egentligen vill leva kvar i texten för evigt.

Det är en sorts kamp, men en som är avgjord på förhand. Begäret att läsa vidare kommer alltid att segra.

När en sådan bok är utläst är det omöjligt för mig att genast ställa undan den. Jag måste få ha kvar den i min närhet ett tag. Måste få leva kvar i stämningen. Läsa om ett par särskilt bra sidor. Och faktiskt: bara få röra vid boken, hålla den mot kroppen.

För väldigt länge sedan brukade jag träffa lite olika tjejer. Visst låter det coolt? Att gå från den ena till den andra, liksom. Men saken är denna: det var ju omöjligt! För om man har kommit varandra så nära som två älskande − eller som en läsare och en text  − hur i all världen ska man då kunna byta?

Jag minns känslan så väl: att vilja hålla kvar den där ljuva eftersmaken. Jag vet att du träffar en annan nu, men kan vi inte ses ändå? Kan jag inte få hålla om dig, lukta på ditt hår ... en sista gång?

Egentligen tar det aldrig slut: texter och människor som berört mig finns kvar i mig för evigt.

Så, ja, jag låter alltså värdefulla böcker ligga kvar bredvid mig.

Fast samtidigt påbörjar jag förstås en ny. Och efter ett tag brukar jag komma in i den också. Börja uppskatta den. Njuta av den.

Ibland växlar jag mellan den gamla och den nya njutningen.

Hur gick nu det här till? Jag började med ett allvarligt resonemang om läsning och hamnade i den värsta omoral.

Men vad kan jag säga? Jag läser böcker. Jag är redo för vilka synder som helst.

Nuets bojor

(Publicerad i GP onsdag 7 maj)

En morgon när vi vaknar har alla krukväxter rymt. Ropet från skogarna och vidderna blev för starkt till slut. Vårvärmen och dofterna och de ljusa kvällarna drev dem till vanvett.

Benjaminfikusen, svärmorstungan, den ömtåliga orkidén. De kommer aldrig tillbaka.

På hallgolvet löper ett jordspår fram till ytterdörren.

Våren krossar allt i sin väg. Det är en skoningslös årstid – och kanske ett bra tillfälle att avliva en myt. Nämligen den om att det alltid är bättre att leva i nuet.

Livsstilsmagasinen och de personliga coacherna kallar det för ”mindfulness”. Du ska inte bekymra dig. Du ska inte tänka på framtiden. Bara ge akt på din andning och existera i stunden.

Men i ett gott liv ingår även minnen, både goda och dåliga. Och det ingår att göra upp planer för framtiden. Ska vi inte ta och äta strömming i morgon? Och i sommar kanske vi kan resa till Köpenhamn? Att se fram mot roliga saker är en lycka i sig.

Vår familj har i snart två år levt i ett fängelse där murarna utgörs av vår sons sjukdom och handikapp. Vår fysiska rörelsefrihet som familj är starkt begränsad. De där enkla tankarna om vad vi skulle kunna göra i morgon eller i sommar slutar alltför ofta med ett: Nej, det går faktiskt inte.

Våra minnen gör oss ofta sorgsna eftersom de påminner oss om bättre tider. Och framtiden? Ärligt talat, den skrämmer oss.

Vi är fångar i ett ganska eländigt nu.

Men jag skriver verkligen inte det här för att beklaga mig utan för att fastslå något viktigt: Om du tror dig leva i nuet så betyder det egentligen något annat, nämligen att du tryggt förlitar dig på att du har en framtid som du kan planera för. Gott så. Var tacksam för det.

Fortsätt med din yoga och meditation, det är jättebra grejer. Och fortsätt absolut att stanna upp i vardagen ibland och njuta av ögonblicket.

Men tro mig, om du någon gång blir tvungen att leva i nuet på riktigt kommer du att avsky det. Det är en fruktansvärd begränsning. En minimal cell där du varken kan röra dig bakåt eller framåt, bara stampa på fläcken.

Nu måste jag gå och titta till marsvinen i min dotters rum. De senaste dagarna har jag märkt att de har bunkrat proviant och att de flitigt har studerat en liten karta som de tydligen har fått tag på.

Det är deras tur att lämna oss. I natt eller senast i morgon kommer de att göra sitt utbrytningsförsök.

Jag tänker lämna buren öppen åt dem.

Ty allt som lever måste växa, måste vidare, måste lämna nuets bojor.

Idag blir det lättköpt gnäll

(Publicerad i Göteborgs-Posten 9 april 2014)

När jag började skriva den här spalten för drygt fyra år sedan satte jag upp ett antal regler för mig själv. Den första regeln var att inte använda mitt utrymme till lättköpt gnäll.

Man vet att en kåsör är i utförsbacken när hen fastnar i slappa klagovisor mot uttjatade mål – cyklister eller bilister, män eller kvinnor, hundägare eller kattägare.

Nå, idag tänker jag bryta mot min regel. Idag blir det enbart lättköpt gnäll.

Det började med att jag var på en offentlig toalett nyligen och hörde en pojkröst ett par bås bort.

- Pappa, vad är det för skylt? Vad står det där? Är det en pingvin, pappa?

Jag hann bli irriterad på den tjatiga ungen, men det rann snabbt av mig när jag kom ut för att tvätta händerna.

Utanför pojkens halvöppna toadörr stod en pappa uppslukad av sin mobiltelefon. Vad det var för en skylt pojken frågade om vet jag inte, men jag förstod ju att han egentligen bara ville ha kontakt. Han var ensam där inne på den läskiga toaletten och han ville att hans pappa skulle lyssna på honom, tala med honom.

Det gjorde inte pappa. Han glodde bara med hjärndöd blick på skärmen.

Några dagar senare på nians spårvagn fick jag syn på en kraftigt berusad man genom rutan. Han stod i en hållplatskur, hade svårt att stå, det såg obehagligt ut. På sätet framför iakttog en liten flicka storögt samma scen. Hon försökte få kontakt med sin mamma, som satt bredvid. Men mamman orkade inte lyfta blicken från mobilen och därmed lämnades flickan ensam med den otäcka och svårtolkade synen.

Alltså, jag är säker på att redan stenålderns föräldrar ignorerade sina barn ibland. Det är mänskligt – barn kan som bekant vara rätt jobbiga. Själv försökte jag ofta avskärma mig med en gammaldags mojäng kallad ”papperstidning” när ungarna var i sin mest intensiva ålder.

Men ingenting skapar ett så underligt avstånd som mobilen. Pappa är där men ändå inte. Närvarande men borta. Han hör mig och ser mig, men Instagram och Candy crush saga är viktigare för honom.

Vi klagar på databeroende tonåringar. Men det är ju föräldrarna som börjar!

Kära läsare, nu är jag alltså i utförsbacken som kåsör. Jag har ägnat en hel text åt trist, teknikfientligt gubbgnäll.

Men vet ni vad? Det var värt det!

För i höst tänker jag inte rösta på vänstern och inte på högern. Jag röstar på det parti som lovar att stänga av all elektronisk utrustning för föräldrar mellan 6 och 9 på morgonen och 4 och 7 på kvällen.

Lill-Babs och tårarna

(Publicerad i Göteborgs-Posten 12 mars 2014)

Minns ni reportaget om Lill-Babs här i GP i höstas? Reportern hade följt henne under ett dygn när hon uppträdde på färjan mellan Oslo och Fredrikshamn.

Lill-Babs sa något underligt i den artikeln:

”Jag har suttit på toa så många gånger och gråtit. Min dotter Malin gav mig tipset att gråta i duschen i stället. Saltet i tårarna sköljs bort och ögonen svullnar inte.”

Om man lever från show till show, enbart på publikens kärlek  – och likt en bluesdrottning sjunger hjärtat ur sig varje kväll för att göra sig förtjänt av den kärleken – då är det klart man behöver gråta en skvätt bakom scenen ibland.

Men att hon under alla år inte har kommit på att det är bättre att gråta i duschen, är inte det konstigt?

Kära Lill-Babs, här ska du få några tips från en man som – mot sin vilja – har levt ute vid gränsen som du, där allt står på spel hela tiden.

Det första kvartalet av min sons sjukdom var jag som ett kärl som hela tiden fylldes på med tårvätska inifrån. För att inte sprängas av trycket måste jag regelbundet tappa mig själv på tårar. Samtidigt var jag sällan ensam och ville helst inte gråta inför barnen.

Just duschen, det varma vattnet mot huvud och axlar, blev min första fristad.

Snart lärde jag mig att låta tårarna falla medan jag promenerade. Under en vanlig kvällspromenad hinner man få ur sig en hel del. Större delen av året är det så mörkt ute att ingen märker något, särskilt om man tar på sig en bylsig jacka så att det inte syns om axlarna skakar.

Jag lärde mig också att gråta medan jag joggade, vilket är svårare. Ett mästarprov är att kunna klippa av när man möter någon i spåret. Det klarar jag numera – jag bara slutar en stund och så börjar jag igen när vi har sprungit förbi varandra. Man kan verkligen lära sig det mesta.

Att smågråta när man kör bil går bra men inte när man cyklar. Se upp för det, det är farligt.

Och så förstås: i regnet. Regnet är den sörjandes bästa vän. Ärligt talat, Lill-Babs, du som sjunger schlager, det borde väl du veta? Crying in the rain, den textraden har man väl hört i hundra olika låtar.

Nej, inte ska du behöva gråta på toa, Lill-Babs.

Men att du gråter mycket betyder faktiskt att ditt hjärta ännu lever och pulserar. Alltid rött, alltid rätt. Det är bra.

Mitt eget hjärta har tyvärr förhärdats under min sons oändligt långa behandlingsprocess. Tårarna har kristalliserats till salt i mig och sedan stelnat till gråsten. Geologiskt omöjligt kanske, men mänskligt möjligt.

  

Det är väl på andra sidan älven?

(Publicerad i GP onsdag 26 februari)

Om man som jag gick i skolan på 1970-talet fick man lära sig en del om orättvisor i andra länder. Rasdiskriminering, till exempel. Jag minns en film från Sydafrika där några personer viftar undan en ambulans som stannat för att ta hand om en skadad man. Ambulansen var nämligen bara för svarta och den skadade var vit. Det var bättre att låta mannen dö än att han skulle behöva tas om hand av svarta sjukvårdare.

Och sedan var det USA. Där hade de svarta nyss fått full rösträtt (1965) men segregationen var fortfarande så stor att man på många håll bestämde sig för att bussa barn mellan olika skolor för att få en rimligare blandning av svarta och vita. Protesterna blev enorma: många föräldrar vägrade att släppa iväg sina barn till rasblandade skolor.

För mig som rättrådig tioåring var allt detta obegripligt. Det fanns tydligen folk som ansåg det extremt viktigt att människor med olika hudfärg skulle hållas isär. Världen var sannerligen konstig.

Själv hade jag i och för sig aldrig sett en människa med annan hudfärg än vit. Jag växte upp i Fristad utanför Borås. Där bodde alla i likadana villor.

Både Sverige och jag har förändrats sedan dess. I dagens Göteborg kan man på enstaka ställen – Nordstan, Liseberg − se hela världen blandas. Men på det stora hela är stan strängt uppdelad. Gammalsvenskar bor i vissa områden, nysvenskar i andra. Endast pizzabagarna rör sig fritt mellan stadsdelarna.

Själv har jag blivit kulturarbetare med sunkiga kläder och ekofrukt i tygkassen. Var jag bor? I Majorna såklart. Tänk vilken slump att jag hamnade just där!

I andra delar av stan ekar skotten när kriminella gäng gör upp om territorier. I min del av stan öppnar nya sköna kaféer och tapasbarer.

Jag ska inte säga att vi på den här sidan inte bryr oss. Det gör vi. Men herregud, det är ju så långt bort! Biskopsgården, va? Och Backa? Det är väl på andra sidan älven?

Det jag försöker säga är att den tiden är förbi då vi kunde skaka på huvudet åt dumma sydafrikaner och amerikaner. Samma typ av problem finns hos oss nu. Även vi placerar olika sorters människor i olika områden.

Medellivslängden för män är sex år kortare i östra Göteborg än i västra. Arbetslösheten är fyra, fem gånger högre i östra Göteborg än i västra. Det är bara två exempel i mängden.

Ska vi börja bussa skolbarn kors och tvärs över stan? Kanske inte, men något måste till. Något radikalt som skakar om och blandar upp och binder samman. För om vi fortsätter som nu kommer den här stan att gå åt helsicke.

Vinst varje gång

(Publicerad i GP onsdag 15/1)

Ibland har man en bra historia att berätta, men man lyckas inte lägga fram den på ett bra sätt. Man hittar inte rätt form. Så är det med den här storyn.

Det var på nattfärjan mellan Trelleborg och Travemünde i början av 90-talet. Jag var på väg ner mot kontinenten, men innan jag gick och lade mig bestämde jag mig för att ge de enarmade banditerna en chans.

Framför mig vid växlingsmaskinen stod en man som plötsligt gav ifrån sig ett häpet ljud. Efter en stund vände han sig mot mig.

- Testa du också. Stoppa i en femma!

Jag gjorde som han sa och det rasslade till när de fem enkronorna matades ut i skålen. Men sedan tog jag en närmare titt. Det var inte fem enkronor. Det var två femmor och tre enkronor

Jag hade matat in fem spänn i växlingsmaskinen och fått tretton tillbaka.

In med en ny femma. Samma resultat: två femmor och tre enkronor i retur.

Om man försökte med en tia fick man korrekt växel. Men med femmorna var det vinst varje gång.

Ett par personer runt omkring hade märkt att något var på gång och till slut var vi sex, sju stycken runt maskinen. Vi bildade en kö och enades ordlöst om reglerna. Man fick lägga i fem femmor, sedan måste man ge plats för nästa person och själv ställa sig sist i kön igen.

Medan natten gick fylldes våra fickor av klingande mynt. Till slut måste väl maskinen ha tömts, men innan dess hade jag hunnit tröttna. Att stå där och håva in pengar var tråkigare  än man kan tro. Jag gick och lade mig.

Och detta är hela historien. Visst är det en otrolig grej? Jag menar, herregud – gratis pengar! Och visst är det häftigt med det där tysta samförståndet som uppstod! Likt ädla rövare delade vi rättvist på bytet.

Ändå: när jag drar historien får den aldrig den uppskattning som jag anser att den förtjänar. Folk blir avvaktande, jag märker att de inte riktigt tror på mig. Vilket retar mig och får mig att ta i lite extra för att övertyga dem – och då blir jag sådär gäll på rösten och låter verkligen som att jag ljuger. Eller åtminstone överdriver.

Kanske är den här historien på något vis så bra att den blir overklig. Kanske borde jag uppfinna en dramatisk vändpunkt, som att en ilsken vakt dök upp och började jaga oss. Men så gick det ju inte till.

Det är nog bäst att bara låta storyn vila. Den funkar uppenbarligen inte.

Men jag minns den trötta kassörskan i taxfreebutiken morgonen efter. Hennes förtvivlade blick när hon insåg att alla i kön tänkte betala med näve efter näve av osorterade en- och femkronor.