Det är väl på andra sidan älven?

(Publicerad i GP onsdag 26 februari)

Om man som jag gick i skolan på 1970-talet fick man lära sig en del om orättvisor i andra länder. Rasdiskriminering, till exempel. Jag minns en film från Sydafrika där några personer viftar undan en ambulans som stannat för att ta hand om en skadad man. Ambulansen var nämligen bara för svarta och den skadade var vit. Det var bättre att låta mannen dö än att han skulle behöva tas om hand av svarta sjukvårdare.

Och sedan var det USA. Där hade de svarta nyss fått full rösträtt (1965) men segregationen var fortfarande så stor att man på många håll bestämde sig för att bussa barn mellan olika skolor för att få en rimligare blandning av svarta och vita. Protesterna blev enorma: många föräldrar vägrade att släppa iväg sina barn till rasblandade skolor.

För mig som rättrådig tioåring var allt detta obegripligt. Det fanns tydligen folk som ansåg det extremt viktigt att människor med olika hudfärg skulle hållas isär. Världen var sannerligen konstig.

Själv hade jag i och för sig aldrig sett en människa med annan hudfärg än vit. Jag växte upp i Fristad utanför Borås. Där bodde alla i likadana villor.

Både Sverige och jag har förändrats sedan dess. I dagens Göteborg kan man på enstaka ställen – Nordstan, Liseberg − se hela världen blandas. Men på det stora hela är stan strängt uppdelad. Gammalsvenskar bor i vissa områden, nysvenskar i andra. Endast pizzabagarna rör sig fritt mellan stadsdelarna.

Själv har jag blivit kulturarbetare med sunkiga kläder och ekofrukt i tygkassen. Var jag bor? I Majorna såklart. Tänk vilken slump att jag hamnade just där!

I andra delar av stan ekar skotten när kriminella gäng gör upp om territorier. I min del av stan öppnar nya sköna kaféer och tapasbarer.

Jag ska inte säga att vi på den här sidan inte bryr oss. Det gör vi. Men herregud, det är ju så långt bort! Biskopsgården, va? Och Backa? Det är väl på andra sidan älven?

Det jag försöker säga är att den tiden är förbi då vi kunde skaka på huvudet åt dumma sydafrikaner och amerikaner. Samma typ av problem finns hos oss nu. Även vi placerar olika sorters människor i olika områden.

Medellivslängden för män är sex år kortare i östra Göteborg än i västra. Arbetslösheten är fyra, fem gånger högre i östra Göteborg än i västra. Det är bara två exempel i mängden.

Ska vi börja bussa skolbarn kors och tvärs över stan? Kanske inte, men något måste till. Något radikalt som skakar om och blandar upp och binder samman. För om vi fortsätter som nu kommer den här stan att gå åt helsicke.