Idag blir det lättköpt gnäll

(Publicerad i Göteborgs-Posten 9 april 2014)

När jag började skriva den här spalten för drygt fyra år sedan satte jag upp ett antal regler för mig själv. Den första regeln var att inte använda mitt utrymme till lättköpt gnäll.

Man vet att en kåsör är i utförsbacken när hen fastnar i slappa klagovisor mot uttjatade mål – cyklister eller bilister, män eller kvinnor, hundägare eller kattägare.

Nå, idag tänker jag bryta mot min regel. Idag blir det enbart lättköpt gnäll.

Det började med att jag var på en offentlig toalett nyligen och hörde en pojkröst ett par bås bort.

- Pappa, vad är det för skylt? Vad står det där? Är det en pingvin, pappa?

Jag hann bli irriterad på den tjatiga ungen, men det rann snabbt av mig när jag kom ut för att tvätta händerna.

Utanför pojkens halvöppna toadörr stod en pappa uppslukad av sin mobiltelefon. Vad det var för en skylt pojken frågade om vet jag inte, men jag förstod ju att han egentligen bara ville ha kontakt. Han var ensam där inne på den läskiga toaletten och han ville att hans pappa skulle lyssna på honom, tala med honom.

Det gjorde inte pappa. Han glodde bara med hjärndöd blick på skärmen.

Några dagar senare på nians spårvagn fick jag syn på en kraftigt berusad man genom rutan. Han stod i en hållplatskur, hade svårt att stå, det såg obehagligt ut. På sätet framför iakttog en liten flicka storögt samma scen. Hon försökte få kontakt med sin mamma, som satt bredvid. Men mamman orkade inte lyfta blicken från mobilen och därmed lämnades flickan ensam med den otäcka och svårtolkade synen.

Alltså, jag är säker på att redan stenålderns föräldrar ignorerade sina barn ibland. Det är mänskligt – barn kan som bekant vara rätt jobbiga. Själv försökte jag ofta avskärma mig med en gammaldags mojäng kallad ”papperstidning” när ungarna var i sin mest intensiva ålder.

Men ingenting skapar ett så underligt avstånd som mobilen. Pappa är där men ändå inte. Närvarande men borta. Han hör mig och ser mig, men Instagram och Candy crush saga är viktigare för honom.

Vi klagar på databeroende tonåringar. Men det är ju föräldrarna som börjar!

Kära läsare, nu är jag alltså i utförsbacken som kåsör. Jag har ägnat en hel text åt trist, teknikfientligt gubbgnäll.

Men vet ni vad? Det var värt det!

För i höst tänker jag inte rösta på vänstern och inte på högern. Jag röstar på det parti som lovar att stänga av all elektronisk utrustning för föräldrar mellan 6 och 9 på morgonen och 4 och 7 på kvällen.