(Publicerad i GP fredag 22 augusti)
När barnen
var små färdades känslorna snabbt i familjen. Säg att jag skällde på min son
för något. Ofta dröjde det då bara några minuter innan han gav sig på sin
lillasyster. Så blev hon i sin tur ledsen och arg och gick till mamma, och plötsligt
var hela familjen olycklig.
Min egen
dumhet, fortplantad via barnen. Ingen smickrande spegelbild precis.
Men det
finns andra, långsammare känslocykler i en familj.
En dag har de
små barnen blivit tonåringar och vi sitter på altanen i sommarstugan en het
julikväll och tittar i gamla fotoalbum.
Lena och jag
berättar hur vi har tänkt i olika situationer, och barnen ger sina versioner av
samma händelser. Den där gången du rymde, hur tänkte du då? Det där stora
bråket vi hade, hur blev det så egentligen? Vi talar om alla människor som
varit en del av vår historia – alla grannar, släktingar, kompisar. Vi talar om stort
och smått, med distans och mognad som de vuxna och halvvuxna människor vi är.
Allra mest
talar vi om hur roligt vi haft. Och det känns som att många cykler fullbordas i
den milda bohusvinden.
Innan jag
fick barn tänkte jag ungefär så här om barnuppfostran: om man som förälder tillämpar
en viss metod, så blir barnen på ett visst sätt.
Sånt där
trams överger man ju så fort barnen är födda och man lär känna dem. Ungarna är
som de är och blir som de blir, och det enda man kan göra är att försöka
erbjuda en så stabil grund åt dem som möjligt.
Men när jag nu
lyssnar på våra tonåringar och hör hur intresserade och engagerade de är i alla
möjliga frågor, hur öppna de är för olika idéer och människor, hur villiga de
är att tänka och diskutera och ifrågasätta – då tänker jag att något litet
kanske Lena och jag ändå har bidragit med.
Den där
lusten och livsglädjen de utstrålar – den får mig att minnas den nästan
chockartade glädje som vi som föräldrar kände över dem när de föddes, och har
fortsatt att känna.
Kan det inte
vara så att något av vår glädje har fastnat hos dem, att vi har hjälpt dem att upptäcka
att det faktiskt är underbart att leva? Kan vi inte säga att det är så?
Jo, det gör vi.
Just idag låter vi det vara så. Ännu en fullbordad cykel. Det är värmebölja och
familjen är samlad och det finns inte ett moln på himlen.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar