De döda barnen på Varbergs fästning

Varbergs fästning! Att komma gående, som jag gjorde härom veckan, längs strandpromenaden från Lilla Apelviken, med vinden bitande i ansiktet och ljuset flödande in från havet, och se fästningsmurarna torna upp sig där framme … det är en mäktig vy, en av de finaste i Sverige.

Inne i fästningen, i Hallands museum, hänger en av mina favorittavlor: den så kallade Hjortbergstavlan, utförd av den tysk-svenske målaren Jonas Dürchs omkring 1770.

Tavlan är ett epitafium – en minnestavla – över prosten Gustaf Fredrik Hjortberg. Han syns på bilden tillsammans med sin hustru Anna Helena och deras femton barn.

Bilden är full av olika symboler och detaljer, både religiösa och vetenskapliga. Lemuren i förgrunden hade Hjortberg med sig hem från en av sina resor som skeppspräst till Kina.

Men efter ett tag är det bara barnen jag tittar på.

Femton stycken, som sagt. Pojkarna grupperade till vänster runt pappa, flickorna till höger runt mamma. Det yngsta barnet ligger i vaggan, det äldsta ser vuxet ut.

Men det är något konstigt med flera av dem.

Sedan förstår man: bara åtta av barnen lever. Övriga sju är döda.

De döda barnen är mestadels placerade i skymundan, men de är inte skildrade som spöken eller änglar. De liknar fortfarande människor av kött och blod.

En död liten grabb ser tvärilsken ut där han kikar fram över en levande brorsas axel. Var det sådan han var – argsint? En av hans döda storebröder står bortvänd, med blicken mot bokhyllan – en introvert typ som gillade att läsa? En av de döda flickorna ler lika monalisalikt som de två levande systrar hon placerats emellan – både levande och döda tycks uppfylla samma ljuva flickideal.

Tavlan visar precis hur det är: våra döda finns med oss hela tiden.

Jag, som bara har förlorat ett barn, har svårt att föreställa mig hur det måste ha varit att mista sju. Kanske förtröstade sig makarna Hjortberg på Gud och tänkte att det fanns en mening med allt. Men sorgen måste ändå ha varit lika brutal som för mig, eller för vem som helst.

Ibland frågar folk hur ofta jag tänker på min döda son. Men det går inte att ange ett tidsintervall – jag tänker inte på honom ”flera gånger om dagen” eller ”när jag ska somna”. Han är en del av mig sedan han föddes, på samma sätt som min levande dotter är det.

Båda två är en del av mitt medvetande. Det förändras inte; de bara finns där.

Det är det som Hjortbergstavlan visar så fint. Makarna har femton barn. Alla har sin plats i familjen, vare sig de lever eller är döda.

                                                       Ilsken död pojke kikar fram

                                               Tre ljuva flickor - hon i mitten är död

                                 Hjortbergstavlan, originalet i Släps kyrka nära Särö. Den

                                   målning som hänger i Varbergs fästning är en kopia.

Hisingen Blues

(Publicerad i GP 3 mars 2019)

I Viveca Lärns och Jens Ahlboms barnbok Liraren Ludde finns en underbar bild där en mamma och hennes sexårige son blickar ut över Göteborg från Ramberget. De bor i ett litet samhälle en timme bort, men varje söndag tar mamman med sig grabben hit. Hon vill visa honom den stad där hon växte upp och där hon, anar man av hennes drömmande blick, en gång levde ett annat liv än det som ensamstående mor i en småstad.

”Där ligger hamnen och där ligger älven, och där ser du Götaälvbron och där borta är Volvo”, upplyser mamman.

Sonen, Ludde, är helt ointresserad och önskar bara att han skulle få slippa.

Under en period när mina barn var små läste vi ofta den boken och jag brukade föreställa mig hur jag skulle ta med ungarna på samma sätt, stuva in dem i bilen, köra upp till Rambergets topp och säga till dem: Här är er stad! Där ligger hamnen och …

De skulle antagligen ha varit precis lika likgiltiga som Ludde.

Nå, den där utflykten med barnen blev aldrig av. Men en februaridag 2019 knallar jag ensam upp till toppen av Ramberget genom Kiellers park, med Lärns och Ahlboms bok i ryggsäcken. Det är soligt och blåsigt – om det fanns snö kvar skulle jag kalla det för en vårvinterdag, men nu vet jag inte riktigt. Tidig Göteborgsvår, kanske.

När jag jämför Jens Ahlboms illustration med den verkliga utsikten ser jag att han har tryckt ihop perspektivet på minst två sätt. Han har krympt avståndet över älven så att byggnaderna på andra sidan blir större och syns tydligare. Och han har tryckt ihop södra älvstranden på längden, så att landmärkena från Läppstiftet i öster till Sjömanshustrun i väster behändigt får plats i samma vy.

Det kanske är med illustratörer som med oss kåsörer: för att visa verkligheten som den är måste vi ibland skarva lite.

När jag traskar nerför berget får jag en låt i huvudet: Graveyards Hisingen Blues. Kontrasten kunde inte vara större än mellan Ahlboms ljusa, glada färger och Graveyards drogmörker. ”Where is the future?/There is no past”, sjunger Joakim Nilsson. Den enda räddning som erbjuds är att ta Djävulen i handen och följa honom.

Eftersom jag är en försiktigare typ bestämmer jag mig för att i stället följa Kvillebäcken.

Därmed kan jag inte undgå att hamna mitt i den omtumlande stadsomvandling som pågår i de här kvarteren.

Jag utgår från det nya bostadsområdet Porslinsfabriken, där bäcken rinner rakt genom en av innergårdarna. Sedan följer jag bäckfåran förbi de slitna landshövdingehusen i Brämaregården och – efter en lång omväg för att ta mig över Hjalmar Brantingsgatan – vidare till nybyggena i nya Kville.

Längs Färgfabriksgatan går en tydlig gräns. På södra sidan: nya Kvilles täta, åttavånings nybyggen med fasadplattor i olika färger. På norra sidan: låga, nedgångna, glest utplacerade kåkar med grillrestauranger och butiker för polska och asiatiska livsmedel.

För mig är valet enkelt: jag går på norra sidan. Mitt hjärta finns alltid i det ruffigare och mänskligare.

Nya Kville bidrar med bostäder, vilket är utmärkt. Och nog är området snyggare att se på än de bostadsområden som byggdes för några decennier sedan. Samtidigt finns det något sterilt och liksom datoranimerat över alltihop. Det kommer att dröja länge innan det uppstår ett genuint stadsliv här.

Själv älskar jag stadsmiljöer som den längs Herkulesgatan från moskén och österut, med balkanbageriet och den vackra gamla metodistkyrkan, St Matteus. Eller ta miljön runt Kvilletorget, med en vietnamesisk och en östafrikansk restaurang och en lätt, men bara lätt, antydan till hipstrifiering i form av en folkölsbutik och en cool begagnataffär.

Här verkar det fortfarande finnas plats för folk som inte ser sin bostad som en investering, och för butiker som inte skulle klara en vinstmaximerande hyra.

Är Göteborg berett att låta sådana områden få vara kvar i framtiden?

Hm, det verkar som om den här texten sönderfaller i två delar som inte liknar varandra och knappt har med varandra att göra.

Precis som den här stan, med andra ord.

                                                       Liraren Ludde, utsikt från Ramberget

                                                                   Gamla Tuvevägen

                                       Kombinerade balkonger och bullerskydd, Porslinsfabriken

                                                                     Madängsgatan, nybygge

                                                                            Kvillebäcken