(Publicerad i G-P onsdag 16 februari.)
I Manchester fattar de inte mycket. Jag var där nyligen och det var rent pinsamt faktiskt. De är verkligen på efterkälken jämfört med oss.
Jag tänker närmast på kollektivtrafiken.
I centrala Manchester cirkulerar tre gratisbussar. De avgår var sjätte till tionde minut och går varsin runda i centrum.
Redan här tar man sig för pannan. Gratis? Vi i Göteborg, som är lite mer utvecklade, vet ju att kollektivtrafiken ska vara så dyr som möjligt för resenären. Grundregeln är att det alltid ska vara billigare att ta bilen en viss sträcka än att åka buss eller spårvagn.
De där gratisbussarna i Manchester går till och med på söndagarna. Fast med glesare turer.
Sedan är det detta med betalningen.
En dag gick jag ombord på en busslinje som inte var gratis.
Förvirrat såg jag mig om efter någon form av elektronisk apparatur att föra någon form av elektroniskt färdbevis mot, men jag hittade inget. Generat frågade jag föraren.
- Vadå? Nej, du betalar till mig. Vart ska du?
Jag talade om det och han sa vad det kostade.
Efter det var jag så omtumlad att jag inte kunde tänka klart på flera timmar. Det här liknade ju ingenting!
En chaufför som vet vad det kostar att åka en viss sträcka? Som vänligt förklarar för en turist hur han ska göra? Och att betala med pengar? Det går ju varenda tjomme omkring med i fickorna, så enkelt ska det väl inte vara?
Om man kommer från en högre stående kultur ska man akta sig för att ge goda råd till infödingarna. De kan känna sig nedlåtande behandlade.
Efter en öl på en pub kunde jag ändå inte låta bli. I vänlig ton försökte jag informera en man ur lokalbefolkningen om några enkla grunder för kollektivtrafik. Framför allt fokuserade jag på vikten av ett högteknologiskt, gps-baserat biljettsystem som är så komplicerat att det håller alla på tårna hela tiden. Det måste också finnas inbyggda fel i systemet, annars kan folk bli liknöjda.
- Det låter väldigt dyrt, sa mannen över sitt pintglas.
- Äsch, nån halvmiljard eller så bara, sa jag.
- Hmm, sa han.
- Det finansierar ni lätt genom att lägga ner de där gratislinjerna. Det blir två flugor i en smäll.
- Hmm, sa han igen.
Jag ville gärna tro att jag hade sått ett frö. Men ärligt talat tror jag inte alls att jag nådde fram till honom.
torsdag 17 februari 2011
fredag 4 februari 2011
Just nu vet ingen var jag är
(Publicerat i Göteborgs-Posten onsdag 26 januari 2011.)
Första gången jag var utomlands var jag 13 år, en vecka i London med mamma och mormor. En kväll när de slöade på rummet frågade jag om jag fick gå ut ensam en liten stund.
Det fick jag, så länge jag inte var borta mer än en halvtimma.
Det var stort nog. Storögt gick jag en sväng runt hotellet, låtsades att jag var världsvan, att jag hörde hemma på de här skitiga, underbara Londongatorna. Och jag tänkte: ”Just nu vet ingen i hela världen exakt var jag är.”
Tanken gav mig svindel. Att vara fri, ute på egen hand i världen. Och att för en gångs skull få vara helt osedd, o-observerad, min egen.
Känslan satte sig djupt inom mig. Senare, efter att jag gått ur skolan, långresor. Jag har stått i gathörn i San Francisco och Ouagadougou, jag har blickat ut över Assuandammen och 25 april-bron, och gång på gång har jag tänkt som den gången i London:
”Just nu vet ingen i hela världen var jag är.”
Under ett antal år på 80-talet var det min största lycka. Det var inte så att jag isolerade mig under resorna, tvärtom har jag nog aldrig varit så öppen för nya kontakter och vänskaper. Men jag hade ett närmast rasande behov av frihet, jag måste få styra mina steg dit jag ville, när jag ville. Jag hade inga särskilda mål förutom nästa stad, jag ville ingen särskild stans, bara bort. Jag njöt av att vara en okänd på okänd ort.
Nyligen var jag i England igen. Inte i London den här gången utan i Manchester. Och inte med min mamma och mormor, de är båda döda sedan länge, men faktiskt med min pappa.
En kväll gick jag en sväng runt hotellet, ensam. Anonyma gator, ett köpcentrum. Jag prövade min gamla tanke, men den hade förlorat sin kraft. Det pirrade inte till i magen av lycka.
Tvärtom kändes det otäckt. Herregud, ingen visste ju faktiskt exakt var jag fanns! Jag var just i denna stund avskuren från världen! Tänk om det hände mig något? Jag tog snabbt fram mobilen och skickade ett SMS hem, för att återknyta kontakten med världen. För att bli sedd.
Sedan gick jag hastigt tillbaka till hotellet.
En gång fanns band som jag var tvungen att kapa, nu finns band som jag valt frivilligt. En gång drevs jag av jakten på oberoende, nu är jag tacksam för beroendet. Av min familj, av mina närmaste.
Första gången jag var utomlands var jag 13 år, en vecka i London med mamma och mormor. En kväll när de slöade på rummet frågade jag om jag fick gå ut ensam en liten stund.
Det fick jag, så länge jag inte var borta mer än en halvtimma.
Det var stort nog. Storögt gick jag en sväng runt hotellet, låtsades att jag var världsvan, att jag hörde hemma på de här skitiga, underbara Londongatorna. Och jag tänkte: ”Just nu vet ingen i hela världen exakt var jag är.”
Tanken gav mig svindel. Att vara fri, ute på egen hand i världen. Och att för en gångs skull få vara helt osedd, o-observerad, min egen.
Känslan satte sig djupt inom mig. Senare, efter att jag gått ur skolan, långresor. Jag har stått i gathörn i San Francisco och Ouagadougou, jag har blickat ut över Assuandammen och 25 april-bron, och gång på gång har jag tänkt som den gången i London:
”Just nu vet ingen i hela världen var jag är.”
Under ett antal år på 80-talet var det min största lycka. Det var inte så att jag isolerade mig under resorna, tvärtom har jag nog aldrig varit så öppen för nya kontakter och vänskaper. Men jag hade ett närmast rasande behov av frihet, jag måste få styra mina steg dit jag ville, när jag ville. Jag hade inga särskilda mål förutom nästa stad, jag ville ingen särskild stans, bara bort. Jag njöt av att vara en okänd på okänd ort.
Nyligen var jag i England igen. Inte i London den här gången utan i Manchester. Och inte med min mamma och mormor, de är båda döda sedan länge, men faktiskt med min pappa.
En kväll gick jag en sväng runt hotellet, ensam. Anonyma gator, ett köpcentrum. Jag prövade min gamla tanke, men den hade förlorat sin kraft. Det pirrade inte till i magen av lycka.
Tvärtom kändes det otäckt. Herregud, ingen visste ju faktiskt exakt var jag fanns! Jag var just i denna stund avskuren från världen! Tänk om det hände mig något? Jag tog snabbt fram mobilen och skickade ett SMS hem, för att återknyta kontakten med världen. För att bli sedd.
Sedan gick jag hastigt tillbaka till hotellet.
En gång fanns band som jag var tvungen att kapa, nu finns band som jag valt frivilligt. En gång drevs jag av jakten på oberoende, nu är jag tacksam för beroendet. Av min familj, av mina närmaste.
tisdag 28 december 2010
Tankar kvällen före julafton
(Publicerad i GP 28 december 2010)
Dagen före julafton tog jag med mig barnen och åkte hem till pappa, som jag gjort i flera år nu, så många år att det för barnen är en tradition. Det började när pappa var ensamstående och behövde hjälp med att få allt klart. Nu är han inte ensamstående längre, men vi åker ändå. För att det är trevligt. Och för att det, som sagt, är en tradition.
På kvällen, efter en dag med friluftsliv, varm choklad och glögg, låg jag i sängen och tänkte på min barndoms jular. Jag tänkte på pirret dan före dan, på spänningen. Och på den magiska känslan när jag vaknade på morgonen och tassade nerför trappan: den tända granen i vardagsrummet, julklapparna.
Som vuxen ser man ju maskineriet bakom allt det där. Allt slitet, alla hastigt resta kulisser, alla slarvigt övermålade skavanker. Man ser de billiga illusionstricken. Man ser fejken.
Man vet dessutom vad den kostar, den där julstämningen. I pengar och annat. Man vet vad som förträngs, man är bekant med lögnerna och hyckleriet och den hämningslösa materialismen.
Det är lätt att tro att all magi är borta då. Att den har köpts och sålts för många gånger. Att Disney och reklam-TV och varuhusens julmuzak har mördat all förmåga till äkta förundran.
Mina barn sov på madrasser bredvid mig, jag hörde deras jämna andetag. Jag tänkte: finns min barndoms magi i dem nu? Upplever de samma sak som jag gjorde? Vad betyder det för dem att somna hos sin farfar kvällen före julafton? Vad betyder det för dem att vakna här i morgon?
En dag kommer allt det här att vara minnen för dem, och de kommer troligtvis att minnas det som en oskuldsfull tid. Jag insåg att jag måste tänka mig för. Jag fick inte tro att min egen medelålders julcynism var deras.
En sekulär jul, vad är det egentligen? Jag tror ju inte på grunden för julen – att det föddes ett barn som var en gud. Jag tror inte på tomtar och troll heller, även om jag måste erkänna att vresiga svenska gårdstomtar och skogstomtar tilltalar mig mer än Jesusbarnet.
Däremot tror jag på behovet av högtider. Man kan inte ha vardag året om.
Så visst, tänkte jag, jag får väl resa de där vingliga kulisserna. Jag får göra min del. Om jag medvetet gör min insats utan cynism så kan man kanske till och med se det som en sorts motståndshandling mot Disney & co.
Sedan somnade jag, och nästa dag var julafton.
Dagen före julafton tog jag med mig barnen och åkte hem till pappa, som jag gjort i flera år nu, så många år att det för barnen är en tradition. Det började när pappa var ensamstående och behövde hjälp med att få allt klart. Nu är han inte ensamstående längre, men vi åker ändå. För att det är trevligt. Och för att det, som sagt, är en tradition.
På kvällen, efter en dag med friluftsliv, varm choklad och glögg, låg jag i sängen och tänkte på min barndoms jular. Jag tänkte på pirret dan före dan, på spänningen. Och på den magiska känslan när jag vaknade på morgonen och tassade nerför trappan: den tända granen i vardagsrummet, julklapparna.
Som vuxen ser man ju maskineriet bakom allt det där. Allt slitet, alla hastigt resta kulisser, alla slarvigt övermålade skavanker. Man ser de billiga illusionstricken. Man ser fejken.
Man vet dessutom vad den kostar, den där julstämningen. I pengar och annat. Man vet vad som förträngs, man är bekant med lögnerna och hyckleriet och den hämningslösa materialismen.
Det är lätt att tro att all magi är borta då. Att den har köpts och sålts för många gånger. Att Disney och reklam-TV och varuhusens julmuzak har mördat all förmåga till äkta förundran.
Mina barn sov på madrasser bredvid mig, jag hörde deras jämna andetag. Jag tänkte: finns min barndoms magi i dem nu? Upplever de samma sak som jag gjorde? Vad betyder det för dem att somna hos sin farfar kvällen före julafton? Vad betyder det för dem att vakna här i morgon?
En dag kommer allt det här att vara minnen för dem, och de kommer troligtvis att minnas det som en oskuldsfull tid. Jag insåg att jag måste tänka mig för. Jag fick inte tro att min egen medelålders julcynism var deras.
En sekulär jul, vad är det egentligen? Jag tror ju inte på grunden för julen – att det föddes ett barn som var en gud. Jag tror inte på tomtar och troll heller, även om jag måste erkänna att vresiga svenska gårdstomtar och skogstomtar tilltalar mig mer än Jesusbarnet.
Däremot tror jag på behovet av högtider. Man kan inte ha vardag året om.
Så visst, tänkte jag, jag får väl resa de där vingliga kulisserna. Jag får göra min del. Om jag medvetet gör min insats utan cynism så kan man kanske till och med se det som en sorts motståndshandling mot Disney & co.
Sedan somnade jag, och nästa dag var julafton.
torsdag 9 december 2010
Helt okej fast kanske inget särskilt
(Publicerad i Göteborgs-Posten 9 december 2010.)
På gatan där jag jobbar finns ett kafé, det är mestadels folktomt. Jag ser ägaren genom fönstret när jag går förbi, han försöker dölja sin desperation men den syns i hans hållning, i hans förtvivlade försök att låtsas att han är sysselsatt.
Tidigare var det lunchrestaurang i samma lokal. Det var ett äkta par som drev den, jag gick dit när stället var nytt, lokalen var full av lycka till-blommor. Maten var helt okej fast kanske inget särskilt.
Det blev aldrig någon fart på restaurangen, där satt nästan aldrig några gäster och jag började undvika stället på samma grymma sätt som jag undviker ensamma människor. Där inne stod det äkta paret och försökte låtsas att de var sysselsatta.
Efter ett tag slog restaurangen igen, det äkta paret försvann, gud vet med vilka skulder till leverantörer och skatteverk.
Och så öppnade alltså kafét. Även dit gick jag när det var nytt, inredningen var omgjord, lokalen återigen full av blommor. Kaffet var helt okej fast kanske inget särskilt.
Redan efter några veckor förstod man att det skulle bli kärvt även för kafét. Ägaren behöll hoppet, såg alltjämt energisk ut, jag hörde honom säga i telefon att man måste ha tålamod och låta konceptet sätta sig. Men på sistone har han tappat drivet i steget, han går bara runt och flyttar lite planlöst på servetter och sockerskålar.
För min egen del har jag haft fullt upp med jobb i åratal, jag har varit fulltecknad med översättningar och annat, ofta haft för mycket att göra.
Så i höstas, när jag närmade mig slutet av en stor översättning, insåg jag plötsligt: vänta nu, vad ska jag göra när det här jobbet är klart? Jag var så van vid att uppdragsgivarna brukade ringa att jag inte riktigt hade tänkt på att telefonen hade varit tyst ganska länge.
Jag började rycka i lite trådar men fick samma svar på alla förlag: nja, du vet, det är lite kärvt just nu, vi drar ner på antalet titlar. Vi hör av oss om det dyker upp något.
Jag hörde vad de tänkte: hans översättningar är helt okej fast kanske inget särskilt.
Jag såg framför mig hur jag snart skulle sitta och flytta runt pennor och gem på skrivbordet för att det skulle se ut som om jag hade något att göra.
I sista minuten ordnade det sig: ett nytt uppdrag dök upp.
Jag firade med en kaffe på kafét. Ägaren stod och torkade redan torra glas.
Jag ger stället max ett halvår till.
På gatan där jag jobbar finns ett kafé, det är mestadels folktomt. Jag ser ägaren genom fönstret när jag går förbi, han försöker dölja sin desperation men den syns i hans hållning, i hans förtvivlade försök att låtsas att han är sysselsatt.
Tidigare var det lunchrestaurang i samma lokal. Det var ett äkta par som drev den, jag gick dit när stället var nytt, lokalen var full av lycka till-blommor. Maten var helt okej fast kanske inget särskilt.
Det blev aldrig någon fart på restaurangen, där satt nästan aldrig några gäster och jag började undvika stället på samma grymma sätt som jag undviker ensamma människor. Där inne stod det äkta paret och försökte låtsas att de var sysselsatta.
Efter ett tag slog restaurangen igen, det äkta paret försvann, gud vet med vilka skulder till leverantörer och skatteverk.
Och så öppnade alltså kafét. Även dit gick jag när det var nytt, inredningen var omgjord, lokalen återigen full av blommor. Kaffet var helt okej fast kanske inget särskilt.
Redan efter några veckor förstod man att det skulle bli kärvt även för kafét. Ägaren behöll hoppet, såg alltjämt energisk ut, jag hörde honom säga i telefon att man måste ha tålamod och låta konceptet sätta sig. Men på sistone har han tappat drivet i steget, han går bara runt och flyttar lite planlöst på servetter och sockerskålar.
För min egen del har jag haft fullt upp med jobb i åratal, jag har varit fulltecknad med översättningar och annat, ofta haft för mycket att göra.
Så i höstas, när jag närmade mig slutet av en stor översättning, insåg jag plötsligt: vänta nu, vad ska jag göra när det här jobbet är klart? Jag var så van vid att uppdragsgivarna brukade ringa att jag inte riktigt hade tänkt på att telefonen hade varit tyst ganska länge.
Jag började rycka i lite trådar men fick samma svar på alla förlag: nja, du vet, det är lite kärvt just nu, vi drar ner på antalet titlar. Vi hör av oss om det dyker upp något.
Jag hörde vad de tänkte: hans översättningar är helt okej fast kanske inget särskilt.
Jag såg framför mig hur jag snart skulle sitta och flytta runt pennor och gem på skrivbordet för att det skulle se ut som om jag hade något att göra.
I sista minuten ordnade det sig: ett nytt uppdrag dök upp.
Jag firade med en kaffe på kafét. Ägaren stod och torkade redan torra glas.
Jag ger stället max ett halvår till.
onsdag 1 december 2010
Kära dagbok!
(Publicerad i GP 30 november 2010)
Det var en gammal vän, vi hade inte setts på länge. Vi tog en kaffe och hon berättade att hon hade suttit uppe på natten och bränt gamla brev.
För att barnen inte skulle få läsa dem, förklarade hon.
Men så hemska kan väl inte de där breven ha varit? försökte jag.
Hon försäkrade att de kunde det.
Jag kom att tänka på mina dagböcker. Jag har fört dagbok sedan i tonåren, och jag gör det fortfarande. På vinden ligger en skaplig trave med fullskrivna svarta vaxduksböcker.
Från början handlade dagbokskrivandet om att bearbeta olycklig kärlek och andra tonårskriser. Med tiden har dagboken blivit en livsnödvändig samtalspartner. Att föra dagbok är mitt sätt att hålla kontakten med mig själv.
Det har funnits nätter där den där svarta vaxduksboken har känts som min enda vän.
För några år sedan fick jag dock en känsla av att någon stod och läste över axeln på mig när jag skrev. Det var mina barn. De hade knappt lärt sig gå, än mindre att läsa, men jag insåg att när jag en dag låg med näsan i vädret, så skulle de eventuellt börja bläddra i mina dagböcker.
Det tålde att tänkas på. Ville jag att de skulle känna till mina ungdomseskapader? Mina banala tankar, mina irrvägar i livet, mina ”briljanta” funderingar på fyllan? Och kanske ännu klurigare: ville jag att de skulle läsa saker jag skrivit om dem, eller om deras mamma, i stunder då jag varit trött och irriterad? Tänk om de misstolkade det? Tänk om de inte såg den underliggande kärleken?
Samtidigt ville jag inte börja censurera mig, då skulle hela vitsen försvinna. Det finns dagboksskrivare som använt koder, och Graham Greene skrev dubbla dagböcker – en tillrättalagd och en sann – men det är inget för mig.
Till slut skrev jag en dagboksanteckning som jag inledde på följande sätt: ”Hej mina barn i framtiden.”
Sedan förklarade jag att de fick ta sin far som han var – med vårtor och allt, som de säger i England. Därefter fortsatte jag att skriva lika ocensurerat som vanligt.
Vad barnen anser om detta får jag aldrig veta. Jag kommer ju att vara död när de eventuellt läser de där raderna. Men förhoppningsvis är de vuxna den dagen, och då har de väl hunnit gå igenom en del eskapader själva. I så fall vet de att människor är fulla av motstridiga känslor och egenskaper − somliga vackra, andra mindre vackra.
Men jag tänker på min vän. Kanske har hon helt enkelt levt ett mycket skandalösare och intressantare liv än jag, och måste därför censurera hårdare.
Det var en gammal vän, vi hade inte setts på länge. Vi tog en kaffe och hon berättade att hon hade suttit uppe på natten och bränt gamla brev.
För att barnen inte skulle få läsa dem, förklarade hon.
Men så hemska kan väl inte de där breven ha varit? försökte jag.
Hon försäkrade att de kunde det.
Jag kom att tänka på mina dagböcker. Jag har fört dagbok sedan i tonåren, och jag gör det fortfarande. På vinden ligger en skaplig trave med fullskrivna svarta vaxduksböcker.
Från början handlade dagbokskrivandet om att bearbeta olycklig kärlek och andra tonårskriser. Med tiden har dagboken blivit en livsnödvändig samtalspartner. Att föra dagbok är mitt sätt att hålla kontakten med mig själv.
Det har funnits nätter där den där svarta vaxduksboken har känts som min enda vän.
För några år sedan fick jag dock en känsla av att någon stod och läste över axeln på mig när jag skrev. Det var mina barn. De hade knappt lärt sig gå, än mindre att läsa, men jag insåg att när jag en dag låg med näsan i vädret, så skulle de eventuellt börja bläddra i mina dagböcker.
Det tålde att tänkas på. Ville jag att de skulle känna till mina ungdomseskapader? Mina banala tankar, mina irrvägar i livet, mina ”briljanta” funderingar på fyllan? Och kanske ännu klurigare: ville jag att de skulle läsa saker jag skrivit om dem, eller om deras mamma, i stunder då jag varit trött och irriterad? Tänk om de misstolkade det? Tänk om de inte såg den underliggande kärleken?
Samtidigt ville jag inte börja censurera mig, då skulle hela vitsen försvinna. Det finns dagboksskrivare som använt koder, och Graham Greene skrev dubbla dagböcker – en tillrättalagd och en sann – men det är inget för mig.
Till slut skrev jag en dagboksanteckning som jag inledde på följande sätt: ”Hej mina barn i framtiden.”
Sedan förklarade jag att de fick ta sin far som han var – med vårtor och allt, som de säger i England. Därefter fortsatte jag att skriva lika ocensurerat som vanligt.
Vad barnen anser om detta får jag aldrig veta. Jag kommer ju att vara död när de eventuellt läser de där raderna. Men förhoppningsvis är de vuxna den dagen, och då har de väl hunnit gå igenom en del eskapader själva. I så fall vet de att människor är fulla av motstridiga känslor och egenskaper − somliga vackra, andra mindre vackra.
Men jag tänker på min vän. Kanske har hon helt enkelt levt ett mycket skandalösare och intressantare liv än jag, och måste därför censurera hårdare.
tisdag 9 november 2010
Om ett enkelt litet ord
(Publicerad i GP tisdag 9 november.)
Det jag är mest stolt över efter att ha översätt 40 böcker från engelska är inte att jag har lyckats spåra upp svenska motsvarigheter till knepiga fackuttryck inom matlagning, sexologi, biologi, geologi och ett flertal andra områden.
Inte heller att jag lyckats klura ut innebörden i elisabetanska dikter eller moderna slanguttryck från New Yorks gator.
Nej, efter 40 översätta böcker tror jag att jag är mest stolt över det lilla uttrycket ”där uppe”.
Låt mig förklara.
I mina första översatta böcker stod folk ofta på trappavsatser. De kunde göra allt möjligt där: prata, fundera, kamma sig. Jag minns särskilt en bok där folk ideligen höll till på trappavsatser.
Det engelska ordet här är ”landing”. Slå upp det i ett lexikon och du får betydelsen ”trappavsats, våningsplan”.
Men om vi nu tänker efter: hur ofta står folk egentligen och kammar sig på en trappavsats? Eller på ett våningsplan, för den delen? Extremt sällan, vill jag påstå. I texter som är skrivna direkt på svenska händer det nog aldrig. Varför blev då trappavsatserna så vanliga i mina översättningar?
Till slut började det klarna för mig.
I ett radhus eller en villa med två våningar finns naturligtvis en trappa mellan våningsplanen. När man kommer uppför trappan står man på det som man i England kallar ”the landing”. Det syftar på hela utrymmet där uppe, allt som inte är sovrum eller badrum.
Men vad kallar vi egentligen det utrymmet på svenska?
Jo, vi säger att vi är på ”övervåningen”, i ”hallen där uppe” eller kort och gott –”där uppe”.
Jag hade alltså översatt korrekt så tillvida att jag hade slagit upp ordet i lexikon. Ändå hade det blivit fel. För trots att landing betyder trappavsats så är inte orden likvärdiga. På svenska avses något mer konkret och avgränsat: en avsats mellan två trappor, vanligtvis i ett trapphus. Eller en avsats högst upp i en trappa. Men inte hela det våningsplan som trappan leder upp till.
När jag första gången skrev ”hon väntade där uppe” i stället för ”hon väntade på trappavsatsen”, kände jag mig kolossalt nöjd.
Någon tycker kanske att detta är en löjligt enkel insikt men för mig var den ett steg på vägen till att förstå vad översättning egentligen är.
Det räcker inte att vara duktig på ett främmande språk. Det räcker inte att kunna slå upp svåra ord. Man måste fatta också. Översättaren måste läsa noggrannare än någon annan.
Det jag är mest stolt över efter att ha översätt 40 böcker från engelska är inte att jag har lyckats spåra upp svenska motsvarigheter till knepiga fackuttryck inom matlagning, sexologi, biologi, geologi och ett flertal andra områden.
Inte heller att jag lyckats klura ut innebörden i elisabetanska dikter eller moderna slanguttryck från New Yorks gator.
Nej, efter 40 översätta böcker tror jag att jag är mest stolt över det lilla uttrycket ”där uppe”.
Låt mig förklara.
I mina första översatta böcker stod folk ofta på trappavsatser. De kunde göra allt möjligt där: prata, fundera, kamma sig. Jag minns särskilt en bok där folk ideligen höll till på trappavsatser.
Det engelska ordet här är ”landing”. Slå upp det i ett lexikon och du får betydelsen ”trappavsats, våningsplan”.
Men om vi nu tänker efter: hur ofta står folk egentligen och kammar sig på en trappavsats? Eller på ett våningsplan, för den delen? Extremt sällan, vill jag påstå. I texter som är skrivna direkt på svenska händer det nog aldrig. Varför blev då trappavsatserna så vanliga i mina översättningar?
Till slut började det klarna för mig.
I ett radhus eller en villa med två våningar finns naturligtvis en trappa mellan våningsplanen. När man kommer uppför trappan står man på det som man i England kallar ”the landing”. Det syftar på hela utrymmet där uppe, allt som inte är sovrum eller badrum.
Men vad kallar vi egentligen det utrymmet på svenska?
Jo, vi säger att vi är på ”övervåningen”, i ”hallen där uppe” eller kort och gott –”där uppe”.
Jag hade alltså översatt korrekt så tillvida att jag hade slagit upp ordet i lexikon. Ändå hade det blivit fel. För trots att landing betyder trappavsats så är inte orden likvärdiga. På svenska avses något mer konkret och avgränsat: en avsats mellan två trappor, vanligtvis i ett trapphus. Eller en avsats högst upp i en trappa. Men inte hela det våningsplan som trappan leder upp till.
När jag första gången skrev ”hon väntade där uppe” i stället för ”hon väntade på trappavsatsen”, kände jag mig kolossalt nöjd.
Någon tycker kanske att detta är en löjligt enkel insikt men för mig var den ett steg på vägen till att förstå vad översättning egentligen är.
Det räcker inte att vara duktig på ett främmande språk. Det räcker inte att kunna slå upp svåra ord. Man måste fatta också. Översättaren måste läsa noggrannare än någon annan.
torsdag 21 oktober 2010
Tillbaka på DM krog
(Här kommer en text om det utlovade återbesöket på DM krog i Kortedala. Texten innehåller en viss kritik av Göteborgs-Posten. Det var troligvis därför som den refuserades av tidningen - jag fick i alla fall aldrig någon motivering.
Denna text är alltså inte publicerad i GP.)
Man skriver så mycket. För mycket, skulle en del säga.
Damir och Zvonko, till exempel, som sitter mittemot mig just nu. Det är fredag eftermiddag på en krog i Kortedala.
Det var så här: GP bad mig skriva om ett par av spårvägens ändhållplatser, bland annat om sexans vändhållplats vid Aprilgatan i Kortedala. Jag åkte dit och skrev om vad jag såg. Bland annat nämnde jag en tidigare ökänd krog på platsen.
Sedan blev texten liggande på tidningen i över två månader. Sånt händer ibland, har redaktören förklarat för mig.
Under väntetiden hann verkligheten förändras.
Krogen vid ändhållplatsen fick nya ägare som satsade på en helt ny inriktning. Nu skulle buset bort och här skulle bli en seriös kvarterskrog med bra mat och vanliga Kortedalabor som gäster: gamla och unga, barnfamiljer och pensionärer.
Lokalerna målades om utvändigt och renoverades invändigt. Under sommaren slog den nya restaurangen upp portarna.
Då, i sämsta tänkbara läge, kom plötsligt min artikel, där det verkade som om det gamla beryktade stället låg kvar.
Damir, som är delägare och hade jobbat som en dåre hela våren och sommaren, blev förtvivlad och såg hela sin satsning slås i spillror. Zvonko, som är allt i allo på restaurangen, skrev en rasande insändare. GP publicerade den efter att ha strukit de värsta personangreppen mot mig.
Nu sitter vi alltså mitt emot varandra på deras restaurang, för vad annat kan man göra i ett sådant här läge? Det finns bara ett sätt: att ses och ta ett snack. Reda ut alltihop.
Så det gör vi. Vi reder ut det. Vi är överens: det var skit med artikeln. Den innehöll inga lögner, men väntetiden gjorde den ändå falsk.
Sedan kan vi snacka om annat. Om fotboll, om restaurangbranschen. Det visar sig att vi har en del gemensamma bekanta.
Damir är utbildad på restaurangskola men jobbade i tio år med annat, hade bland annat en byggfirma. Nu satsar han för första gången på ett eget ställe, samtidigt som han har familj med två små barn. Det är långa dagar. Han har tvingats ta en del konflikter, porta ett par personer – inte roligt, men nödvändigt för att skapa den trivsamma kvartersrestaurang han vill ha.
Han talar varmt om polisen men är kritisk mot kommunen. Därifrån har han mötts av misstänksamhet, de verkar vilja döma honom på den tidigare krogens rykte.
Det är after work-tid och restaurangen fylls sakta på. För mig ser det ut som om det tuffar på rätt skapligt. Det känns som en lättnad.
Jag kan förresten rekommendera gulaschen.
Denna text är alltså inte publicerad i GP.)
Man skriver så mycket. För mycket, skulle en del säga.
Damir och Zvonko, till exempel, som sitter mittemot mig just nu. Det är fredag eftermiddag på en krog i Kortedala.
Det var så här: GP bad mig skriva om ett par av spårvägens ändhållplatser, bland annat om sexans vändhållplats vid Aprilgatan i Kortedala. Jag åkte dit och skrev om vad jag såg. Bland annat nämnde jag en tidigare ökänd krog på platsen.
Sedan blev texten liggande på tidningen i över två månader. Sånt händer ibland, har redaktören förklarat för mig.
Under väntetiden hann verkligheten förändras.
Krogen vid ändhållplatsen fick nya ägare som satsade på en helt ny inriktning. Nu skulle buset bort och här skulle bli en seriös kvarterskrog med bra mat och vanliga Kortedalabor som gäster: gamla och unga, barnfamiljer och pensionärer.
Lokalerna målades om utvändigt och renoverades invändigt. Under sommaren slog den nya restaurangen upp portarna.
Då, i sämsta tänkbara läge, kom plötsligt min artikel, där det verkade som om det gamla beryktade stället låg kvar.
Damir, som är delägare och hade jobbat som en dåre hela våren och sommaren, blev förtvivlad och såg hela sin satsning slås i spillror. Zvonko, som är allt i allo på restaurangen, skrev en rasande insändare. GP publicerade den efter att ha strukit de värsta personangreppen mot mig.
Nu sitter vi alltså mitt emot varandra på deras restaurang, för vad annat kan man göra i ett sådant här läge? Det finns bara ett sätt: att ses och ta ett snack. Reda ut alltihop.
Så det gör vi. Vi reder ut det. Vi är överens: det var skit med artikeln. Den innehöll inga lögner, men väntetiden gjorde den ändå falsk.
Sedan kan vi snacka om annat. Om fotboll, om restaurangbranschen. Det visar sig att vi har en del gemensamma bekanta.
Damir är utbildad på restaurangskola men jobbade i tio år med annat, hade bland annat en byggfirma. Nu satsar han för första gången på ett eget ställe, samtidigt som han har familj med två små barn. Det är långa dagar. Han har tvingats ta en del konflikter, porta ett par personer – inte roligt, men nödvändigt för att skapa den trivsamma kvartersrestaurang han vill ha.
Han talar varmt om polisen men är kritisk mot kommunen. Därifrån har han mötts av misstänksamhet, de verkar vilja döma honom på den tidigare krogens rykte.
Det är after work-tid och restaurangen fylls sakta på. För mig ser det ut som om det tuffar på rätt skapligt. Det känns som en lättnad.
Jag kan förresten rekommendera gulaschen.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)