Tankar kvällen före julafton

(Publicerad i GP 28 december 2010)

Dagen före julafton tog jag med mig barnen och åkte hem till pappa, som jag gjort i flera år nu, så många år att det för barnen är en tradition. Det började när pappa var ensamstående och behövde hjälp med att få allt klart. Nu är han inte ensamstående längre, men vi åker ändå. För att det är trevligt. Och för att det, som sagt, är en tradition.

På kvällen, efter en dag med friluftsliv, varm choklad och glögg, låg jag i sängen och tänkte på min barndoms jular. Jag tänkte på pirret dan före dan, på spänningen. Och på den magiska känslan när jag vaknade på morgonen och tassade nerför trappan: den tända granen i vardagsrummet, julklapparna.

Som vuxen ser man ju maskineriet bakom allt det där. Allt slitet, alla hastigt resta kulisser, alla slarvigt övermålade skavanker. Man ser de billiga illusionstricken. Man ser fejken.

Man vet dessutom vad den kostar, den där julstämningen. I pengar och annat. Man vet vad som förträngs, man är bekant med lögnerna och hyckleriet och den hämningslösa materialismen.

Det är lätt att tro att all magi är borta då. Att den har köpts och sålts för många gånger. Att Disney och reklam-TV och varuhusens julmuzak har mördat all förmåga till äkta förundran.

Mina barn sov på madrasser bredvid mig, jag hörde deras jämna andetag. Jag tänkte: finns min barndoms magi i dem nu? Upplever de samma sak som jag gjorde? Vad betyder det för dem att somna hos sin farfar kvällen före julafton? Vad betyder det för dem att vakna här i morgon?

En dag kommer allt det här att vara minnen för dem, och de kommer troligtvis att minnas det som en oskuldsfull tid. Jag insåg att jag måste tänka mig för. Jag fick inte tro att min egen medelålders julcynism var deras.

En sekulär jul, vad är det egentligen? Jag tror ju inte på grunden för julen – att det föddes ett barn som var en gud. Jag tror inte på tomtar och troll heller, även om jag måste erkänna att vresiga svenska gårdstomtar och skogstomtar tilltalar mig mer än Jesusbarnet.

Däremot tror jag på behovet av högtider. Man kan inte ha vardag året om.

Så visst, tänkte jag, jag får väl resa de där vingliga kulisserna. Jag får göra min del. Om jag medvetet gör min insats utan cynism så kan man kanske till och med se det som en sorts motståndshandling mot Disney & co.

Sedan somnade jag, och nästa dag var julafton.