Mejl från Jeanette Winterson

Publicerad i Göteborgs-Posten onsdag 8 april

För ett tag sedan översatte jag en roman av Jeanette Winterson som på svenska fick titeln Skymningsporten. Det är en skräckromantisk liten historia som utspelar sig på 1600-talet, med viss verklighetsbakgrund i den tidens engelska häxprocesser.

I boken tillverkar en kvinna en speciell färg till klänningstyger, en nyans av magenta som förtrollar alla, till och med drottningen. Winterson skriver att färgen har ett särskilt djup – ”som att blicka in i en spegel av kvicksilver”.

Magenta är inte ett färgord som vi använder till vardags i svenskan – de flesta skulle nog säga lila eller purpur. Men ordet finns förstås i svenska språket, så det är inte svårt att översätta. Trodde jag.

En googling visade att magenta är en syntetisk färg som upptäcktes 1859 och ... Men vänta nu? Boken utspelas ju på 1600-talet. Hade Winterson gjort en dundertabbe här?

Som översättare hamnar man ibland i just sådana lägen, där varken lexikon, internet eller personliga kontakter räcker till. Då har man två alternativ: antingen chansa på något som känns hyfsat sannolikt och hoppas att ingen ska avslöja en. Eller också fråga författaren.

Det sistnämnda kan vara knivigt eftersom man ofta måste forcera en mur av agenter och förlagsmänniskor för att nå fram till författaren. Dessutom kan man känna sig osäker – man vill inte framstå som en dumbom som kommer med korkade frågor.

I det här fallet skickade jag ändå iväg ett mejl. Efter någon vecka fick jag svar.

Givetvis hade inte Winterson gjort någon tabbe. Hon hade valt magenta just för att den färgen inte fanns på 1600-talet. Det ”felaktiga” ordet bidrog till färgens magiska skimmer.

Fast, skrev hon, om jag hellre ville använda purpur i min översättning så gick det också bra. Och i den planerade filmversionen skulle färgen vara smaragdgrön.

Jag blev nästan orimligt lycklig av det svaret.

Tyget har en viss färg – men färgen kan också vara en annan. Det finns ett visst ord som är det rätta – men det går också att välja ett annat. I den paradoxen ryms på något sätt allt som är underbart med litteratur. En överväldigande frihet.

Det finns romanförfattare vars läsare klagar på att de har angett fel tillverkningsår för en sovjetisk ubåt eller liknande. Suck.

Sanningen i en skönlitterär text ligger på ett helt annat plan än i den sortens faktadetaljer. Det var det som Jeanette Winterson påminde mig om.

Jag valde att behålla magenta.

Winterson avslutade sitt mejl till mig med här orden: Love is not a thought-experiment. Kärleken är inget tankeexperiment.

Läs gärna Skymningsporten. Men om du bara ska läsa en bok av Jeanette Winterson, välj Varför vara lycklig när du kan vara normal? En bok lika enastående som sin titel.

Marsvin och människor

Publicerad i GP 11 mars 2015

Fyra dagar efter att Elon dog, innan vi ens hunnit börja planera hans begravning, skrek min dotter till från sitt rum. Det var Dumle, ett av marsvinen, som låg stel och död i buren.

Hon fick marsvinen den sommaren hon var nio år. Det var två virvelmarsvin, kullsystrar. Båda var vita med bruna och svarta inslag. Hon döpte dem till Hallon och Dumle.

Marsvin blir ofta omkring fem år, och våra var fyra och ett halvt, så jag antar att Dumle dog en naturlig död. Jag vill nog påstå att hon hade ett bra liv, även om jag inser att det är problematiskt att säga så om djur som lever i fångenskap. Vår dotter har skött dem bra och på somrarna har de fått springa ute och äta sig feta på klöver och maskrosblad i sommarstugan.

Marsvin är sociala djur som behöver dela bur med minst en kompis. Det är till och med reglerat i Djurskyddslagen, så man bryter faktiskt mot lagen om man håller ett ensamt marsvin.

Dumle dog på nyårsdagen. Vi höll fortfarande på och underrättade folk om att Elon inte fanns längre. Vi försökte klara av att över huvud taget stå på  benen. Visst hade vi varit förberedda när det gällde Elon, men det hjälper inte mycket. Det går inte att förbereda sig på sådant.

Samtidigt insåg vi att det brådskade för Hallons del.  Hon verkade apatisk, stannade inne i sitt hus, åt och drack minimalt.

Lyckligtvis finns det fantastiska människor överallt här i världen, och Göteborgs marsvin har ett särskilt skyddshelgon i Kvillebäcken. Där finns en kvinna som föder upp och omplacerar marsvin, ger råd och på alla sätt värnar om de små djuren.

Vi lämnade Hallon där. Hon skulle sättas ut i en flock, och efter ett tag skulle man se om hon tydde sig till någon särskild. Det marsvinet skulle sedan få flytta hem till oss och bli hennes nya burkompis.

Januari försvann i en dimma. Vi bestämde en gravplats åt Elon på Västra kyrkogården. Det fanns ingen gravsten än, och han var heller inte urnsatt. Men kransarna  och blommorna från begravningen lades där. Det föll ett tunt lager snö över dem.

Hallon kom hem. Hennes nya kompis hette Bettan. Hon var också ett virvelmarsvin med samma färger, fast det svarta och bruna dominerade mer. Först bråkade de en del, men snart blev det lugnt i buren och båda verkade trivas.

Vid gravplatsen såg blommorna ut att vara frusna, men när vi lyfte upp dem och skakade av snön började de dofta igen.

Och vi stod där och försökte förstå, en mamma, en pappa och en syster. Kunde ingen ta hand om oss också, ordna allt för oss som om vi var små marsvin?

Han hade ett namn

Publicerad i Göteborgs-Posten 11 februari 2015

När min son drabbades av hjärntumör sommaren 2012 avsade jag mig alla uppdrag, bröt alla kontrakt och slutade jobba helt. All kraft behövde läggas på att hantera den situation familjen hade hamnat i.

Efter ett halvår började det ändå klia i mig och jag saknade inte minst det här, att skriva på Världens gång. Men jag insåg att om jag skulle återuppta det så kunde jag inte låtsas som ingenting. Jag måste skriva om den verklighet vi levde i.

Mina barn hade tidigare förbjudit mig att skriva om dem i tidningen, men nu frågade jag min son om han, på grund av de speciella omständigheterna, kunde tänka sig ett undantag. Det kunde han. Han var nog rentav lite smickrad. Han var säker på att han skulle överleva och hade inget emot att få sin väg tillbaka dokumenterad.

Från våren 2013 har jag därför skrivit om min son och vår familj här på Världens gång.

Givetvis har han haft vetorätt på alla texter. Allt som handlat om honom har han godkänt.

Jag har fått mycket respons och uppmuntran från er läsare. Många har berättat om egna erfarenheter som liknar min familjs. Det är jag väldigt tacksam för.

Om jag har skrivit för någon under de här åren så är det just för er som vårdar sjuka barn eller andra anhöriga i hemmet. Ni som vet hur det är att ha hemsjukvården som vanligaste gäst. Att ha köksskåp och garderober fulla av medicin och sjukvårdsutrustning. Att knappt komma utomhus på dagarna och att slitas ner av ansvaret och oron.

 Om en enda av er har känt något slags igenkänning eller tröst, så har det nog varit värt det.

Ändå önskar jag just idag att jag aldrig hade börjat skriva de här texterna.

Många överlever numera cancer. Men långtifrån alla. Min son gjorde det inte. Eftersom jag vet att många läsare har följt honom känner jag att jag måste meddela det här. Därav denna knaggliga och konstiga text, som jag medvetet försöker hålla så torr som möjligt.

Det var inte så här det skulle bli. Han skulle bli frisk igen. Det var det jag skulle skriva om.

Jag har i nästan två år kallat honom för ”min son” för att han skulle ha ett visst mått av anonymitet. Men han hade förstås ett namn. Han hette Elon. Det var hans namn. Elon.

Elon dog hemma i sitt eget rum mellan jul och nyår, två veckor innan han skulle ha fyllt sjutton år.  Vi satt hos honom till slutet, vi som var hans familj – hans syster, hans mamma och jag.

Den som vill läsa alla texter om Elons sjukdom kan gå tillbaka till mars 2013 här i bloggen och läsa därifrån.

Den som vill bidra till insamlingen till Elons minne kan gå hit: http://www.barncancerfonden.se/1309375215

 Pengarna går till Barncancerfonden.

Vad gör jag här

(Publicerad i GP onsdag 14 januari 2015)

En mycket varm dag i Bolgatanga förlorade jag först synen och fick sedan veta att det fanns ett okänt botemedel mot aids.

Men vi måste börja med malarian. Någon gång under mitt kringflackande i Västafrika den där vintern i mitten av nittiotalet måste jag ha fått ett ödesdigert myggbett, och just i Bolgatanga i norra Ghana bröt frossan ut. På stadens sjukhus fick jag en spruta med kinin och blev ombedd att komma tillbaka igen samma kväll.

Efter sjukhusbesöket kände jag mig yr och tyckte att jag såg lite suddigt. Jag gick in på en restaurang och beställde stekt pärlhöna med friterad jams. Det var trettioåtta grader i skuggan och medan jag väntade på maten blev synen allt sämre. Till slut såg jag ingenting. Noll.

Jaha, tänkte jag, här sitter jag i en liten stad i Ghana. Jag har malaria och har blivit blind. Ingen vet var jag finns och utan syn hittar jag inte ens tillbaka till mitt hotell.

Vad gör jag här, tänkte jag.

Och det kunde man ju fråga sig. Men faktum var att jag hade kommit till Bolgatanga – eller ”Bolga”, som ortsborna sa – för att leta efter Simon, en god vän från förra gången jag var i de här krokarna. Vi hade tappat kontakten under de åtta år som gått sedan dess och nu ville jag försöka hitta honom igen. Han tillhörde kusasifolket och hade sitt föräldrahem i en liten by här i närheten.

Efter en stund kom synen sakta tillbaka.

På kvällen fick jag en ny spruta. Jag frågade den manliga sjuksköterskan om synbortfallet. Javisst, sa han obekymrat, det är en biverkning man kan få av kininet.

Och sedan berättade han om botemedlet mot aids. Det hade upptäckts av en ghanansk medicinman och byggde på traditionella kurer och magi. Ghanas regering hade tystat ner alltihop av rädsla för internationella läkemedelsbolag. Men folket visste sanningen, försäkrade sjuksköterskan, och många hade botats.

Den här gången tog jag taxi från sjukhuset ifall synrubbningarna skulle komma tillbaka, men det gjorde de inte.

Dagen därpå frågade jag runt efter Simon på stan och hittade honom till slut på en pitobar. Pito är det lokala ölet, bryggt på hirts. Det visade sig tyvärr att det var vad Simon gjorde mest numera – satt på olika barer. Han hade gått ner sig ganska rejält.

Själv hade jag ägnat många år åt att resa runt i världen, helst till riktigt avlägsna platser – ju svårare strapatser desto bättre. När jag nu satt med en kalebass pito i handen, darrig av malarian och med en försupen gammal kompis som enda sällskap, kände jag något som jag först inte kunde identifiera. Sedan förstod jag vad det var: hemlängtan.

En grå liten tomte på spårvagnen

(Publicerad i GP onsdag 17 december)

När min dotter och jag steg på trean vid Valand satt en ovårdad, skäggig gubbe nära dörren. Han såg ut som en grå liten tomte. Jag viskade i min dotters öra:

- Det där är en av de vidrigaste människor jag träffat.

Själva historien fick hon höra efter att gubben gått av vid Järntorget.

Det var för nästan tjugo år sedan. Lena och jag hade nyss fått vår första gemensamma lägenhet, i Linnéstaden.

På våningen ovanför bodde en gubbe som ibland söp till rejält. Det brukade börja med att man hörde honom sjunga sjömansvisor med skrovlig röst. Några timmar senare tumlade han brölande runt där uppe – dunsade i väggarna, föll omkull, tog sig upp igen.

Detta hände kanske en gång i månaden, och vi blev egentligen inte särskilt störda. Vi brukade själva ha rätt högljudda fester vid den här tiden.

Gubben hade en fru också, upptäckte vi efter ett tag. Vi såg dem i trappan. Han kortväxt i smutsig brun rock, hon längre, vithårig, väldigt mager. Hon såg alltid plågad ut och han alltid arg. Eller ärligt talat: elak.

De där smällarna när gubben var full. Hennes plågade min. Det började gå upp för oss vad som egentligen pågick hemma hos dem.

En kväll hittade vi kvinnan i trappan utanför vår dörr. Hennes man var i full gång där uppe. Vi släppte in henne och lät henne sova i gästsängen.

Onekligen en god gärning av oss, man kan inte säga annat.

Nästa gång det brakade lös kom kvinnan tillbaka. Och nästa igen. Vår goda gärning började kännas alltmer besvärlig. Hon stank något fruktansvärt, förresten, sa jag det? Vi fick vädra i timmar när hon hade sovit hos oss.

Så vi började säga att hon kanske inte bara kunde använda oss som avlastning när det var som värst. Det var kanske dags för henne att göra något åt situationen. Lämna det där kräket. Vi erbjöd oss att ringa ett journummer.

En kväll var hon tillräckligt förtvivlad för att säga orden: ja, ring. En stund senare stannade en bil utanför.

Det var nu det gällde. Skulle hon följa med eller inte? Hennes tvekan var fasansfull att se. Det var lätt för oss att säga att valet var enkelt, men vad kunde vi egentligen veta om vad det skulle innebära för henne att lämna honom?

Till slut gick hon ut i trapphuset och upp till sin man igen.

Hon kom aldrig mer tillbaka till oss.

Allt det här berättade jag alltså för min fjortonåriga dotter på spårvagnen. Ingen vacker julhistoria, precis. Ingen försoning, inga kramar under tindrande ljus. Bara ful och smutsig verklighet.

 Allt jag kan hoppas är att kvinnan till slut fann modet att lämna sin vidriga lilla man.

Pilen i hjärtat

(Publicerad i Göteborgs-Posten 19 november 2014)

Tja, det är ett hjärta genomborrat med en pil. Amors pil. Kärlekens symbol.

Inte så originellt, kanske. Men å andra sidan en symbol som jag kan stå för i livets alla skiftningar. Den sitter på högerarmen, så pass högt upp att den bara syns om jag själv vill visa den.

Jag skaffade den på Andra Långgatan, jag tror det var 1988. Det hade med olycklig kärlek att göra, förstås, någon tjej som inte ville ha mig. Jag minns inte detaljerna just nu. Eller – det är klart jag minns, men vi tar det en annan gång.

På den tiden var det som en livsstil för mig att vara olyckligt kär. Jag såg det nästan som en plikt – jag trodde att man levde sannare om man var genomborrad av kärlekens smärta, blödde kärlekens blod. Att det man skrev blev bättre av det, till exempel. Det är mycket man kan få för sig när man är ung.

Tanken var hur som helst att med ett Amorshjärta inristat i huden skulle jag aldrig kunna bli bitter och cynisk. Jag skulle aldrig kunna sluta tro på kärleken.

Yngre läsare tror väl att jag ljuger nu, men för tjugofem år sedan väckte även en minimal tatuering uppmärksamhet. Det var fortfarande bara kriminella och mc-typer som var gaddade. Mina kompisar tyckte det var coolt, min mamma förfasade sig. Perfekt på alla sätt, alltså.

Åren gick och jag blev lyckligt gift. Och även om kärleken inte bleknade så gjorde tatueringen det.

Så tanken började gro på att renovera mitt hjärta.

När jag fyller femtio, tänkte jag, då ska jag förnya kontraktet med kärleken. Då ska mitt hjärta lysa klarrött igen.

Och nu i höst var det dags, femtioårsdagen skulle passeras.

Att hitta en tatueringsstudio var lätt, de är ju lika vanliga som frisersalonger och pizzerior numera. Man behöver inte längre smyga runt bland porrbutikerna nere på Andra Lång.

Men motivet då? Ja, hjärtat och pilen förstås. Det var ju själva grundidén: att visa mig själv att jag står för samma sak nu som då.

Fast vadå ”samma sak”?

Visst är tron på kärleken obruten, men det är en annan sorts kärlek vid femtio än vid tjugofem. Ett annat slags liv, med tonårsbarn och ansvar. Och vad jag än tycker om det så har jag tvingats bli lika bekant med Liemannen som med Amor de senaste åren.

Det fick bli en svart skugga till hjärtat, som om det var belyst snett från sidan.

Kärlekens röda hjärta och dödens svarta skugga.

Såret efter tatueringsnålen har just läkt och jag brukar kolla in mitt nya hjärta i spegeln. Vissa dagar tycks det mig som att det röda lyser starkast, andra dagar det svarta.

Att häpna och kanske bäva

(Publicerad i GP onsdag 22 oktober)

Det finns några enstaka personer  som har kvar licensen. Snart kommer en av dem till stan: Bruno K Öijer.

Licensen? undrar du. Vadå för licens?

Jo, i de flesta samhällen, kanske alla, har det funnits shamaner. Medicinmän eller nåjder är andra ord för samma sak. De står med ett ben i vår värld och ett i andevärlden, och de använder sin kunskap till att bota och hjälpa.

I transen kan shamanen färdas i riken som vi andra inte har tillträde till. Därifrån hämtar han hem något åt oss, något som vi behöver och som vi inte hade kunnat komma åt själva. Något som får oss att häpna och kanske bäva.

Det krävs förstås att man tror. Den sjuke måste ge ut sin licens: Jag lägger mitt öde i dina händer. Jag litar på att du kan bota mig.

Just den typen av tilltro har jag haft till vissa konstnärer och artister. Jag har blundat och gett mig hän – det är det jag menar med att ge ut sin licens. Som att lyfta ett glas och lita på att vinet i det ska ha sin verkan.

Detta är förstås en väldigt romantisk konstsyn. Men också en ursprunglig. Konst och religion gick knappast att skilja åt från början.

Med åren har jag skärpt kraven, och faktum är att jag har återkallat de flesta av de licenser jag en gång utfärdade. Mycket av det jag en gång tyckte var magiskt känns idag som bländverk. Eller i bästa fall som gott hantverk.

Men några namn från förr finns kvar. Några som har bevisat sin relevans gång på gång, som med åren har byggt ett verk som man måste respektera. En Thåström, en Nick Cave, en Monika Fagerholm. De har kvar licensen.

Och så Bruno K Öijer då.

Att läsa hans texter i bokform är fint, men att se honom live är unikt. Bara att se karln komma in på scenen, lång och mager, med det där burriga håret … När han läser brukar det rycka kring hans ögon , kanske något slags nervösa tics, kanske ren inlevelse.

Det är för sent att få se Édith Piaf på Olympia eller en ung Patti Smith på CBGB:s. Men Öijer finns här idag, han är i full verksamhet, det är bara att köpa en biljett.

Det kanske är löjligt, men jag tror fortfarande på det han hämtar hem åt mig från sina resor i den andra världen. Jag är beredd på att bäva.