Den obetvingliga glädjen

(Publicerad i GP onsdag 14 mars 2012)

Vissa dagar: en oresonlig glädje, omöjlig att kämpa ner.

Inte för att solen skiner, för det gör den inte. Inte för att jag har vunnit på tipset, för det har jag inte. Inte för något alls − bara för lyckan över att finnas till.

Motsatsen är ju egentligen lättare att fatta. Jag menar, hur många skäl finns det inte att deppa? Det är berg av räkningar som ska betalas varje månad, det är dödsfall och skilsmässor i min omgivning, det är ambitioner som kraschar, drömmar som hotar att förtvina och dö. Och herregud, det är krig och terrorism och miljöförstöring och ekonomisk kollaps i Europa.

Man borde deppa. Det är ens plikt rentav.

Och ja, jag uppfyller rätt ofta den plikten.

Men inte alltid. Ibland bryter den här märkliga, ologiska glädjen igenom och får mig i sitt grepp.

Det kan vara så här. Att jag tar ut cykeln igen efter att ha åkt spårvagn till jobbet under den värsta vinterperioden. Jag trampar iväg och märker hur skönt det är att cykla igen, hur mycket jag har saknat det. Den underbart iskalla fartvinden får mina ögon att tåras.

Det är i sådana stunder, när jag inte riktigt är på min vakt, som glädjen passar på att ta över. Plötsligt sitter jag där på sadeln och tänker på hur smidig morgonen har varit. Barnen, som man för några år sedan fick dra upp ur sängarna, har kommit iväg till skolan i tid. De har packat sina läxböcker och gympapåsar utan tjat. Okej, de har kanske inte bidragit med någon sprudlande esprit vid frukostbordet, men det har å andra sidan inte jag heller.

På något sätt har de där ungarna vuxit upp till halvstora, välfungerande människor. Hur gick det till egentligen? Det är svindlande, det är lyckoframkallande.

Eller det kan vara så här. Att jag har varit ute och sprungit i Änggården och tagit ut mig ordentligt, så där så att man har små ryckningar i lårmusklerna.

Och så kommer jag till jobbet en stund senare och sätter mig att skriva.

Och jag tar en kopp kaffe och spelar Glenn Gould på datorn.

Och jag får upp farten i skrivandet, hittar rytmen, får det att svänga, känner att jag träffar rätt.

Och jag skruvar upp volymen tills Glenn Goulds piano fyller hela rummet.

Då känns det som om det var jag själv som skrev fram tonerna på tangentbordet.

Att ställa sig på scenen

(Publicerad i GP onsdag 15 februari)

 Testa det här: gå in i närmsta tobaksaffär och fram till disken. Harkla dig och fråga expediten: ”Har ni några extra starka halstabletter?”

 Inte så svårt, va?

Testa nu i stället följande: samla ihop ett femtiotal vänner och bekanta. Fixa en enkel scen och vidtala en vän att spela expediten. Ställ dig upp och meddela publiken att ni tänker framföra ett kort teaterstycke. Spela sedan upp att du går in i en tobaksaffär och fram till disken, att du harklar dig och frågar expediten: ”Har ni några extra starka halstabletter?”

Hur tror du det går?

 Mitt tips är: ganska dåligt. Det skulle det åtminstone göra för mig. Jag skulle rodna, röra mig stelt och konstlat och med största sannolikhet låta fullkomligt tillgjord när jag framförde min replik.

Jag skulle kort sagt inte verka det minsta naturlig.

Av någon anledning är det svårt för oss människor att utföra ens de enklaste handlingar när vi iakttas av andra. Du märker samma sak om du plockar fram en kamera. En del gillar att du riktar kameran mot dem, andra avskyr det, men nästan ingen förblir oberörd. Folk blir tillgjorda, nyss charmerande leenden stelnar. Att bara vara sig själv blir plötsligt väldigt svårt.

Intressant nog gäller detta även professionella skådespelare. Många av dem älskar förstås rampljuset, men det betyder inte att de förmår vara naturliga i det.

I stället lägger de sig till med en speciell, manierad teaternaturlighet som jag förmodar att de lär sig på scenskolan. Att till exempel se skådespelare springa på scenen är alltid lika komiskt − de klampar med fötterna, fäktar med armarna, flåsar omåttligt och beter sig över huvud taget parodiskt. Och tänk dig vad en skådespelare skulle kunna göra med en kärnfull replik som "Har ni några extra starka halstabletter?" Tänk dig tolkningen. Tänk dig inlevelsen. Det skulle kunna bli hur pinsamt som helst.

I ärlighetens namn ska sägas att man faktiskt ibland ser naturligt agerande skådespelare, särskilt på film. Men det är undantag, och jag misstänker att det krävs oerhört målmedvetet arbete av regissören för att slipa fram det agerandet.

Huvudregeln är att så fort en person i någon mening ställer sig på en scen – så att säga skiljer ut sig från flocken – så händer något. Publikens blickar skapar en självmedvetenhet som förändrar personens beteende.

Jag vet inte varför det är så, jag bara konstaterar faktum: den som hamnar i strålkastarljuset förmår inte längre vara sig själv.

Oui, jag ångrar faktiskt ett och annat

(Publicerad i GP onsdag 18 januari 2012)

Radion står på i bakgrunden och det där pampiga introt, det är ju ... Javisst: Edith Piaf, Non, je ne regrette rien.

Jag skruvar upp volymen. Ah, vilken låt, vilken röst!

Piaf sjunger att hon tänder en brasa där hon eldar upp allt gammalt, både sorger och glädjeämnen. Hon behöver inte det där längre, hon ska börja om på nytt, från noll, och nej, hon ångrar ingenting.

Låten är gammal, men tankesättet bara alltför modernt. Stövla på, klampa fram, och se dig inte om.

Och jag undrar: varför får man inte ångra sig? Är inte det ett adelsmärke för oss människor att vi kan känna ånger och skuld när vi har gjort något dumt?

Finns det någon läsare av den här spalten som aldrig har sagt något sårande till någon? Som aldrig har svikit någon? Som aldrig har betett sig illa någon gång - när ett förhållande tagit slut, i en syskonkvist, i en prestigekamp på jobbet?

Ni som aldrig har gjort något av detta kan ta utgången till vänster, ha det så trevligt på helgonavdelningen.

Vi andra gör faktiskt rätt klokt i att känna ånger ibland. Det är klart man ska gå vidare i livet, men först behöver man reda ut det som ligger bakom en.

Förresten ska man vara glad att man har något att ångra. Det betyder att man har levt, att man har testat gränser, att man har vågat något. För det tillhör faktiskt livet att man går för långt ibland, att man gör saker som ... ja, som man ångrar.

Non, je ne regrette rien är en kärleksång. Skälet till att Piaf vill börja om från noll är att hon har träffat en ny man. "Mitt liv, min glädje, börjar med dig idag."

Kära Edith, jag vet att det inte är du som har skrivit texten, men jag måste ändå säga: det funkar inte så. Den här gången ska allt bli annorlunda, tänker du. Men det förflutna går inte att elda upp, det kommer alltid tillbaka.

Du behöver en ny text, Edith:

"Oui, jag ångrar faktiskt ett och annat. Från hjärtat vill jag be X och Y om ursäkt för det jag gjorde. Jag har gått i terapi och lärt mig mycket om mig själv. Jag är fri från det gamla. Nu är jag redo att gå vidare med högburet huvud."

Det enda lilla problemet är att få det där sångbart.

I natt ska jag läka mitt sår

(Publicerad i GP onsdag 21 december)

På morgonen när jag skulle skära itu en apelsin på mitten för att kunna pressa den till juice, slant kniven och jag skar mig i vänster pekfinger − en sådan där löjlig skada som man helst inte vill berätta om för någon. Jag satte på ett plåster. På skärbrädan blandades blod och apelsinsaft.

På jobbet några timmar senare körde jag fast på en rimmad vers som ingår i den bok jag håller på att översätta (en samling essäer och artiklar av amerikanen Jonathan Franzen).

Det är en ganska larvig Alla hjärtans dag-vers som bygger på en ordvits. Diktjaget önskar att hon vore a little rock, en liten sten, för då kunde hon en vacker dag växa upp och bli a little boulder. Här finns en dubbelmening: boulder betyder stenblock, men uttalas på samma sätt som bolder, djärvare. Och detta är just poängen: om hon vore lite djärvare skulle hon våga be den pojke hon beundrar om en dejt.

Jag skakade på huvudet – hur i all världen skulle jag kunna göra svenska av det?

För att få fart på hjärnan bestämde jag mig för att gå en sväng. Men först bytte jag plåster. Mitt lilla sår var förvånansvärt djupt och hade blött igenom det första.

Nere på gatan mötte jag den gamla tanten i grön basker med sin hund, en cavalier king charles spaniel. Själv tog jag en runda i Slottsskogen och satte mig sedan på ett kafé.

Medan jag smuttade på kaffet såg jag hur kaféinnehavaren ställde ut en skål med vatten utanför entrén. Strax kom tanten i den gröna baskern förbi med sin hund. Hon lät hunden dricka och vinkade glatt in mot kafét. När hon hade gått tog innehavaren bort skålen igen.

Jag hade sett den där tanten massvis av gånger, och jag hade ofta suttit på det här kafét. Men aldrig hade jag anat att det fanns ett samband mellan dem.

Jag funderade: kunde man få till något med yngre och äldre stenåldern, tro? Eller kunde man ha en liten sten som ville växa upp till ”en riktig klippa”? Där fanns ju faktiskt en dubbelmening som kanske skulle gå att använda.

På kvällen när jag lade mig i sängen bredvid min fru dunkade det lätt i det skadade fingret. Jag tänkte på kaféinnehavaren som ställde ut vatten speciellt åt tanten och hennes hund, och jag tänkte på hur sjutton jag skulle kunna få min lilla vers att rimma.

Men det sista jag tänkte innan jag somnade var: i natt ska jag läka mitt sår.

Först kommer metoden, sedan rättfärdigandet

(Publicerad i Göteborgs-Posten onsdag 23 november)

Vi är många som har följt programmet ”Barn till varje pris?” som har gått i SVT under hösten. Där har par och enskilda berättat om sin barnlängtan, och vi har fått en provkarta på de många metoder som idag finns för att åtgärda ofrivillig barnlöshet.

För att ta några exempel: Vi har sett ett par som låter en indisk surrogatmamma föda deras barn mot en ersättning på 40 000 kronor, en 22-årig kvinna som skaffar barn på klinik i Danmark eftersom hon inte vill vänta på en lämplig far och en mamma som har fyra söner och anser att hon borde ha rätt att välja en flicka nästa gång.

Programmet har utmanat många av mina åsikter, men jag skriver inte det här för att ha synpunkter på andras val. För min fru och mig gick det lätt att få barn på det gamla vanliga sättet. Vilka metoder vi hade varit beredda att ta till om det hade krånglat kan jag inte svara på.

Men jag tänker på två saker. Det ena är hur omöjligt det är att skilja natur från kultur i dagens värld. I programmet skildras barnlängtan som en stark biologisk drift – men denna drift kan bara tillfredsställas med alltmer komplicerad teknik: äggdonationer, embryoadoption och annat. Utan dessa onaturliga metoder, ingen naturlig lycka, tycks det.

Det andra jag tänker på är ett citat som jag stötte på för länge sedan. Jag minns inte upphovspersonen – Världens gång-läsarna får gärna hjälpa mig − och jag citerar här fritt ur minnet: ”Vi hyser i de flesta fall inte en åsikt emedan vi har blivit övertygade om att den är välgrundad, utan emedan vi hyser en åsikt försöker vi övertyga oss om att den är välgrundad.”

Jag minns att jag tyckte att det var lite väl krasst uttryckt. Men nu vet jag inte längre.

Om det hållits en folkomröstning för 50 år sedan, skulle vi då ha sagt ja till alla de här nya metoderna för att skaffa barn? Jag tvivlar på det.

Men när metoderna väl finns och man själv står där som barnlös, hur ska man då kunna säga nej? Och med beslutet redan fattat börjar sökandet efter goda argument för det.

Nästa steg är utan tvivel att vi kan välja inte bara kön på våra ofödda barn utan även olika begåvningar, som musikalitet, studiebegåvning och atletisk förmåga.

Vad anser vi om sådana val idag? Vad anser vi om 50 år?

Först kommer metoden, sedan rättfärdigandet av den.

Ett är i alla fall säkert: barnen är lika naturliga hur de än kommer till.

Allt ska de ha

(Publicerat i GP onsdag 26 oktober)

I en hemlig timme mellan eftermiddag och kväll, medan det sakta skymde utanför, satt jag på en bar nära Chapmans Torg i Majorna.

Den frid jag hoppats på stördes dock av en ganska ung man i randig skjorta vid bordet bredvid. Han lade högljutt ut texten om än det ena, än det andra, medan hans sällskap – en kvinna som uppenbarligen var hans fru och en manlig kompis – hummade och nickade beundrande åt allt han sa.

Vad mannen talade allra mest om var sin heta längtan efter att bli prenumerant på tidningen Connoisseur.

Detta är inte vilken tidning som helst. Connoisseur går endast ut till svenskar som har en årsinkomst på minst 1,2 miljoner kronor. Dessa rika människor får tidningen gratis, ingen annan tillåts prenumerera på den.

- Jag var så otroligt nära förra året, det fattades bara hundra tusen. Jag ska säga till revisorn att göra ett annat upplägg på deklarationen i år, för nu ska jag ha den. Nicke fick den förra året, det vet ni, va?

Så långt var det illa nog – jag var helt ointresserad av att lyssna på en ung strebers ambitioner om att tjäna ännu mer pengar än han redan gjorde. Men det skulle bli värre ändå. Efter en stund förstod jag nämligen att randiga skjortan och hans fru var nyinflyttade i kvarteret.

Jag rös där jag satt.

Jo, jag vet att allt förändras, och storstäder mest av allt. Jag har själv sett Haga gå från förfallet proggnäste till uppsnofsade shoppingkulisser. Jag har sett utdömda adresser på Långgatorna – som för tjugo år sedan inhyste sunkiga svartklubbar där jag tillbringade alltför många nätter – förvandlas till svindyra bostadsrätter.

Så är det, allt är i rörelse. Men Majorna. Här har det funnits plats för snedseglare och udda typer. Här har hyrorna varit så pass låga att ensamstående föräldrar kunnat hanka sig fram. Här finns småbutiker och arbetarkaféer kvar, här är tempot lite lägre, här kan alternativkulturen andas. Jag hamnade här av en slump i slutet av 90-talet – i Kungsladugård, för att vara exakt – och kände mig hemma från första dagen.

För femton år sedan skulle människor som drömmer om att få tidningen Connoisseur inte ens ha sneglat åt Chapmans Torg. Nu vill de ha det här också. Allt ska de ha.

Randiga skjortan pladdrade på, och jag flydde ut i mörkret och blåsten på Karl Johansgatan. Måtte det åtminstone gå långsamt, tänkte jag. Måtte Majorna få finnas kvar några år till.

Ett fiskben i halsen

(Publicerad på Världens gång i GP 1 oktober 2011)

Jag panerade koljafiléerna i ägg och ströbröd och stekte dem i smör tills de var färdiga, men inte en sekund längre. Potatismoset var redan framställt på bordet i en ångande kastrull, liksom hemlagad lingonsylt samt muskotnöt och rivjärn. Jag ropade på familjen att komma och äta

Det är en särskild glädje att servera mat som alla tycker om, så att man slipper gnäll och protester och bara kan njuta av att se hur alla tar för sig. I vår familj är panerad fisk med potatismos och lingon just sådan mat.

Själv tog jag genast till mig en av de tjockaste fiskbitarna, en sådan där som är maximalt saftig och aningen, aningen rå längst in – det är nämligen så vist ordnat att barnen föredrar de tunna, genomstekta bitarna. Jag tuggade och mumsade och njöt och sedan … ja, sedan svalde jag ju. Och jag kände genast hur ett fiskben satte sig på tvären i halsen.

Det verkade som en bagatell först. Jag sköljde med vatten, prövade med att äta morot, knäckebröd, äpple. Benet satt där det satt. Så småningom blev det obehagligt, och efter kontakt med sjukvårdsupplysningen tog jag en taxi till akuten. Taxichauffören menade att han lätt skulle kunna lösa problemet med hjälp av heimlichmanövern. Jag avböjde.

Men det var inte alls det här jag skulle berätta egentligen. Det är varken koljan, fiskbenet, eller heimlichmanövern jag vill säga något om.

Det är om känslan efteråt.

Känslan efter att läkaren hade plockat ut benet med något som liknade en lång grilltång. Efter att han hade visat upp det och jag generat hade mumlat något om att: ”Ja, det var säkert inte så allvarligt, det hade väl lossnat snart.” På vilket han hade svarat: ”Nä du, det här hade du dött av om du inte fått bort det.”

När jag gick ut i den mörka kvällen för att ta spårvagnen hem mådde jag precis som vanligt. Det kliade inte ens i halsen. Inget hade hänt. Samtidigt läkarens ord: ”Det där hade du dött av.”

Om jag åtminstone varit gipsad eller blåslagen. Så att det funnits något att visa upp, något att göra en story av. Hur ska man kunna förstå något som det inte går att göra en historia av?

Jag kände mig lurad på en sorts existentiell bävan. Mitt liv var räddat − men på ett så förbannat banalt sätt!

Nästa dag tog jag med en portion överbliven kolja till jobbet. Den smakade bra även mikrad, även om det förstås inte kan jämföras med nystekt.