Den obetvingliga glädjen

(Publicerad i GP onsdag 14 mars 2012)

Vissa dagar: en oresonlig glädje, omöjlig att kämpa ner.

Inte för att solen skiner, för det gör den inte. Inte för att jag har vunnit på tipset, för det har jag inte. Inte för något alls − bara för lyckan över att finnas till.

Motsatsen är ju egentligen lättare att fatta. Jag menar, hur många skäl finns det inte att deppa? Det är berg av räkningar som ska betalas varje månad, det är dödsfall och skilsmässor i min omgivning, det är ambitioner som kraschar, drömmar som hotar att förtvina och dö. Och herregud, det är krig och terrorism och miljöförstöring och ekonomisk kollaps i Europa.

Man borde deppa. Det är ens plikt rentav.

Och ja, jag uppfyller rätt ofta den plikten.

Men inte alltid. Ibland bryter den här märkliga, ologiska glädjen igenom och får mig i sitt grepp.

Det kan vara så här. Att jag tar ut cykeln igen efter att ha åkt spårvagn till jobbet under den värsta vinterperioden. Jag trampar iväg och märker hur skönt det är att cykla igen, hur mycket jag har saknat det. Den underbart iskalla fartvinden får mina ögon att tåras.

Det är i sådana stunder, när jag inte riktigt är på min vakt, som glädjen passar på att ta över. Plötsligt sitter jag där på sadeln och tänker på hur smidig morgonen har varit. Barnen, som man för några år sedan fick dra upp ur sängarna, har kommit iväg till skolan i tid. De har packat sina läxböcker och gympapåsar utan tjat. Okej, de har kanske inte bidragit med någon sprudlande esprit vid frukostbordet, men det har å andra sidan inte jag heller.

På något sätt har de där ungarna vuxit upp till halvstora, välfungerande människor. Hur gick det till egentligen? Det är svindlande, det är lyckoframkallande.

Eller det kan vara så här. Att jag har varit ute och sprungit i Änggården och tagit ut mig ordentligt, så där så att man har små ryckningar i lårmusklerna.

Och så kommer jag till jobbet en stund senare och sätter mig att skriva.

Och jag tar en kopp kaffe och spelar Glenn Gould på datorn.

Och jag får upp farten i skrivandet, hittar rytmen, får det att svänga, känner att jag träffar rätt.

Och jag skruvar upp volymen tills Glenn Goulds piano fyller hela rummet.

Då känns det som om det var jag själv som skrev fram tonerna på tangentbordet.