Kvitten eller dubbelt

Publicerad i GP 9 januari 2019

Kvinnan framför mig i grönsaksaffären ville lämna tillbaka två stora päron som hon hade köpt dagen före. De är för hårda, sa hon.

Grönsakshandlaren tittade på frukterna och meddelade att det inte var några päron, det var kvitten.

- Jaha, sa kvinnan, vad är det för något?

Handlaren berättade att kvitten är vanligt kring Medelhavet, bland annat i hans barndoms Libanon. Utan knot lät han kvinnan lämna tillbaka frukterna.

Och där borde det ha slutat.

En kvinna som köpt fel varor, en handlare som tar tillbaka dem. Fint. Utmärkt.

Men nu var det alltså så att jag stod precis bakom och eftersom jag är en jovialisk typ som gillar att tjôta med folk – alternativt en beskäftig jävel som inte kan låta bli att lägga mig i – sa jag:

- Man kan göra marmelad av dem.

Varvid handlaren sköt över frukterna till mig.

- Ta dem du och gör marmelad. Det brukade min mamma göra.

En stund senare stod jag alltså hemma i köket med två stora päronformade frukter och vetskapen om att jag var tvungen att koka kvittenmarmelad, vilket jag förstås aldrig hade gjort förut.

För tvungen var jag. Jag vet inte hur det är med andra, men för mig funkar det så att om jag hade struntat i att göra marmeladen så skulle jag aldrig mer ha kunnat gå tillbaka till butiken. Och var skulle jag då köpa mina grönsaker?

En gång för några år sedan reste jag mig upp från en restaurang efter att ha ätit lunch. När jag hunnit en bit ut på gatan kom någon springande efter mig. Det var visst en detalj jag hade glömt: att betala notan.

Sedan dess skulle jag hellre dansa naken inför min frus bokcirkel än gå tillbaka till den restaurangen, så pinsamt var det.

En annan gång mötte jag min revisor på stan och började prata om några avdrag som jag undrade över. Hon såg förbryllad ut. Efter en stund insåg jag att det i själva verket var min frisör jag talade med. Jag hade förväxlat dem, trots att de inte är det minsta lika.

Ja, ni förstår ju: jag blev förstås tvungen att skaffa en ny frisör.

Vilket i och för sig är enklare än att skaffa ny revisor.

Eller grönsakshandlare.

Att göra kvittenmarmelad visade sig vara en lätt match. Koka lagom stora kvittenbitar med pressad citron, socker och en skvätt vatten. Mosa eller mixa till önskad konsistens. Klart.

Vissa recept tipsade om att man kunde slänga i några kardemummakapslar också, så det gjorde jag.

Denna marmelad visade sig vara god på rostat bröd och ännu godare till gorgonzolaost.

Men det viktigaste var förstås att grönsakshandlaren skulle godkänna den. Vilket han lyckligtvis gjorde när jag tog med ett litet smakprov till butiken. Jag kunde pusta ut.

Han sa inte ”precis som mammas”, men det kan man kanske inte begära.