Om grillen kommer

Publicerad i GP 6 februari 2019

Härom kvällen satte jag mig och läste broschyren Om krisen eller kriget kommer. Den har legat inslängd i en låda sedan vi fick den eftersom, tja, vem vill egentligen tänka på kris och krig?

Jo, jag vet, en del människor vill faktiskt det. Vissa får något längtansfullt i blicken när de ser apokalyptiska filmer. Andra, så kallade preppers, lägger upp överlevnadsförråd i skogen.

Men det finns saker som varken preppers eller Myndigheten för samhällsskydd och beredskap (MSB) verkar ha tänkt på. För vad skulle egentligen hända om Sverige till exempel blev utan ström i en vecka?

Skulle vi frysa? Det beror på årstiden och vilket uppvärmningssystem vi har. Skulle vi få svårt att kommunicera med omvärlden? Absolut. Alla mobiler och datorer skulle snart vara urladdade.

Men skulle vi svälta? Nej, tvärtom. Det skulle bli ett frosseri utan like.

De flesta svenskar har minst ett frysskåp som bågnar av mat. I många hus står även en fullproppad frysbox i källaren eller garaget.

Det första som skulle hända vid en allvarlig kris är att vi snabbt som sjutton måste äta upp all smältande glass.

Sedan är det bara att fortsätta vräka i sig. Ska vi ta färdigrätterna och matlådorna först? Hur länge står sig bären och svampen? Hur gör vi med grönsakerna? Brödet och bullarna? Den här halva hämt-padthaien från i somras?

Som om det inte räckte med frysen så är antagligen även kylskåpet fullt av mat som det gäller att hinna få i sig.

Och sedan har vi köttet. Och fisken.

Nötkött, kyckling, fläskkött, lamm. Fyrpack med lax. Och utanför innerstäderna: älg, rådjur. Hur snart börjar allt det där lukta illa?

Det är nog ganska svårt att tillaga en älgstek på ett av de spritkök som MSB vill att vi ska ha hemma.

Det här är vad jag tror: apokalypsen skulle snabbt förvandlas till ett stort grillparty. Mitt tips är att svensken i genomsnitt skulle gå upp två kilo under den första krisveckan.

De där konservburkarna med bönor och krossade tomater som vi förväntas bunkra skulle stå orörda rätt länge.

Jag menar inte att raljera. Och jag fattar förstås att en verklig kris varar längre än en vecka. Men jag misstänker att en skarp situation skulle bjuda på överraskningar såväl för myndigheter som för apokalypsromantiker.

Själv är jag rätt fatalistiskt lagd. Men visst har även jag förberett mig med det allra nödvändigaste. Jag förvarar travar med olästa böcker hemma, och i bokhyllan finns gott om titlar som tål omläsning.

Låt krisen komma. Jag ska nog reda mig.

Kvitten eller dubbelt

Publicerad i GP 9 januari 2019

Kvinnan framför mig i grönsaksaffären ville lämna tillbaka två stora päron som hon hade köpt dagen före. De är för hårda, sa hon.

Grönsakshandlaren tittade på frukterna och meddelade att det inte var några päron, det var kvitten.

- Jaha, sa kvinnan, vad är det för något?

Handlaren berättade att kvitten är vanligt kring Medelhavet, bland annat i hans barndoms Libanon. Utan knot lät han kvinnan lämna tillbaka frukterna.

Och där borde det ha slutat.

En kvinna som köpt fel varor, en handlare som tar tillbaka dem. Fint. Utmärkt.

Men nu var det alltså så att jag stod precis bakom och eftersom jag är en jovialisk typ som gillar att tjôta med folk – alternativt en beskäftig jävel som inte kan låta bli att lägga mig i – sa jag:

- Man kan göra marmelad av dem.

Varvid handlaren sköt över frukterna till mig.

- Ta dem du och gör marmelad. Det brukade min mamma göra.

En stund senare stod jag alltså hemma i köket med två stora päronformade frukter och vetskapen om att jag var tvungen att koka kvittenmarmelad, vilket jag förstås aldrig hade gjort förut.

För tvungen var jag. Jag vet inte hur det är med andra, men för mig funkar det så att om jag hade struntat i att göra marmeladen så skulle jag aldrig mer ha kunnat gå tillbaka till butiken. Och var skulle jag då köpa mina grönsaker?

En gång för några år sedan reste jag mig upp från en restaurang efter att ha ätit lunch. När jag hunnit en bit ut på gatan kom någon springande efter mig. Det var visst en detalj jag hade glömt: att betala notan.

Sedan dess skulle jag hellre dansa naken inför min frus bokcirkel än gå tillbaka till den restaurangen, så pinsamt var det.

En annan gång mötte jag min revisor på stan och började prata om några avdrag som jag undrade över. Hon såg förbryllad ut. Efter en stund insåg jag att det i själva verket var min frisör jag talade med. Jag hade förväxlat dem, trots att de inte är det minsta lika.

Ja, ni förstår ju: jag blev förstås tvungen att skaffa en ny frisör.

Vilket i och för sig är enklare än att skaffa ny revisor.

Eller grönsakshandlare.

Att göra kvittenmarmelad visade sig vara en lätt match. Koka lagom stora kvittenbitar med pressad citron, socker och en skvätt vatten. Mosa eller mixa till önskad konsistens. Klart.

Vissa recept tipsade om att man kunde slänga i några kardemummakapslar också, så det gjorde jag.

Denna marmelad visade sig vara god på rostat bröd och ännu godare till gorgonzolaost.

Men det viktigaste var förstås att grönsakshandlaren skulle godkänna den. Vilket han lyckligtvis gjorde när jag tog med ett litet smakprov till butiken. Jag kunde pusta ut.

Han sa inte ”precis som mammas”, men det kan man kanske inte begära.