Hördudu, du ska inte tro att du klarar dig

(Publicerad i GP 14 november 2018)

Det har hörts en väldigt märklig allsång i Konsertsverige de senaste åren.

Nämligen den som brister ut när Annika Norlin, med sitt band Säkert!, spelar låten ”Det ska hända dig med”.

Musik behöver förstås inte vara glad och tjoig. Tvärtom. Klart man gillar depplåtar bäst. Klart man vill att det ska värka i hjärtat.

Men det här? En långsam melodi med en envist pessimistisk text om att hördudu, du ska inte tro att du klarar dig. Även du kommer att tappa krafterna, även du kommer att sakta åldras och dö.

”Inte som en slägga utan som en svagt upplutande backe. Kommer det att hända? Det ska hända dig med.”

Jag har hört den här låten framföras på scen ett par gånger de senaste åren och varje gång klämmer publiken i. Jag också.

För att hitta något liknande måste man kanske gå tillbaka till 1980-talet, när Imperiet brukade spela Fredmans epistel nummer 81, ”Märk hur vår skugga”.

Även den handlar om att alla ska dö. Men där erbjuds åtminstone en sup som tröst i sista versen.

Vid konserten på Liseberg i september berättade Annika Norlin från scenen – medan vi i publiken hukade under paraplyer – att hon skrev låten när hon pluggade psykologi. Alla andra på kursen var tio år yngre än hon. De var väldigt snälla mot henne, men de behandlade henne som en tant.

Det var då hon tänkte: det ska hända er med.

I samband med den här konserten sa Norlin i en intervju i GP att hon brukar gråta när hon skriver sina texter, eftersom hon blir så berörd av sina egna ord. Hon verkade tycka att det var pinsamt, men det borde hon verkligen inte göra.

Dels för att det är just det som är hennes mästerskap: att nå in i lyssnarens hjärta med sin röst och sina ord.

Men också för att hon är i gott sällskap. Efter att ha googlat lite kan jag rapportera att så olika författare som Joyo Moyes, Hjalmar Bergman, Majgull Axelsson och Niklas Natt och Dag gråter ibland när de skriver.

Om läsaren inte tar illa upp för att jag blandar in mig själv bland dessa storheter, så kan jag meddela att även jag satt och hulkade vid datorn när jag skrev vissa – i mitt eget tycke – gripande passager i min senaste roman.

Och varför inte? Man vill skriva så att det känns och bränns i läsaren. Det är ju det som allt går ut på. Om man själv blir berörd så är det åtminstone en början.

På Liseberg, i september, avslutade Annika Norlin sången om att vi alla ska bli gamla.

Sedan spelade hon och bandet ett par dängor om klimatångest.

Regnet tilltog ännu mer. Det var en fin kväll, tro mig.