Tro, hopp och kärlek III

(Publicerad i GP 21 oktober 2015)

Till slut kom kylan även i år: ett vitt fras i gräset tidigt på morgonen. På Västra kyrkogården brinner lövträden i gult och orange.

Aposteln Paulus skrev: ”Men nu består tro, hopp och kärlek, dessa tre, och störst av dem är kärleken.”

Det är vackra ord, men man ska minnas att Paulus kärlek var hårt villkorad. I samma text, Första Korinthierbrevet, förklarar han att homosexuella inte ska få ärva Guds rike. Det är också här han meddelar att kvinnan ska tiga ”vid sammankomsterna”, som det heter i den nya översättningen. Hon är ju trots allt bara ”en avglans av mannen”.

Är kärleken verkligen störst av allt?

Några celler felkopierades i min sons kropp. De började mångfaldigas och vips hade de växt till en tumör. Inte hjälpte en kärleksfull uppväxt mot det.

Läkarna prövade mediciner, den ena efter den andra. Ändå uppstod nya tumörer och till slut fanns inget hopp kvar. Inte hjälpte det att vi runt omkring överöste honom med en alltmer förtvivlad kärlek.

Och låt mig lyfta blicken från vårt privata elände en stund. Kärleken hindrar inte bomberna från att falla i Syrien. Kärleken hindrade inte tsunamin från att slå in över land. Kärleken hjälpte inte offren som leddes in i gaskamrarna.

Kärleken är faktiskt helt maktlös mot sådant.

Om man vill förstå kärlekens kraft – och det är trots allt den jag vill skriva om – måste man nog tänka tvärtom.

Hur skulle det ha varit annars? Om allt annat varit lika, men det inte funnits någon kärlek?

Det är en skräckbild. En tom mörk värld, en omänsklig tillvaro.

Även på vår sons dödsbädd kunde vi faktiskt hålla hans hand. Även i gaskamrarna kunde människor trösta varandra.

Kärleken är vansklig. Kärleken tar slut. Kärleken slår över i svartsjuka och blir ful. Kärleken är svårbemästrad och lättsårad och verkligen ingen garanti för ett lyckligt liv.

Men den är det vi har. En människa är till slut bara sina relationer. Kärleken är den maktlösa människans enda skydd och hopp.

Så tänker jag när jag står där jag aldrig hade trott att jag skulle stå: vid mitt eget barns grav.

Det här har handlat om kärlek. De två tidigare artiklarna handlade om tro och hopp.

Tro, hopp och kärlek II

(Publicerad i GP 7 oktober 2015)

Jag går till min sons grav och lägger dit några musselskal från Orust. Ett minne från stranden vid Husgärdet där vi brukade bada.

Runt gravstenen annat som hans och våra vänner lagt dit: små stenar, minnessaker, hälsningar.

Det sägs att hoppet är det sista som överger människan.

Kanske är det sant. Det jag vet med säkerhet är att detta att hålla hoppet uppe är det mest ansträngande en människa kan göra.

Hoppet kan göra en människa hård. Skoningslös rentav.

Inom cancervården är det till exempel så att döende unga människor, mycket oftare än äldre, utsätts för hårda behandlingar in i det allra sista. Varken läkare eller anhöriga klarar av att sluta hoppas. Det sjuka barnet förvägras därmed en värdig sista tid i livet.

De allra flesta som dör i Sverige är dock väldigt gamla. Det är förstås bra på alla sätt. Inte minst för att både den sjuka och de anhöriga slipper hoppets tyranni.

Jo, det är klart man önskar att ens gamla släkting ska klara även den senaste stroken, precis som hon klarade de två tidigare. Kanske kan hon få en hygglig period till, kanske kan hon dricka kaffe på altanen igen nästa sommar.

Men på ett större plan behöver man inte slösa kraft på att hoppas. Ett långt liv går mot sitt slut. Det är som det ska.

Kanske är det därför som hospice ofta fungerar bra. Där kan alla inblandade fokusera på det nödvändigaste. När ingen behöver låtsas längre kanske man kanske till och med mötas på ett nytt sätt.

Inget av detta är enkelt. För mig var det nästan omöjligt. När min son var sjuk var det länge som att mitt hopp krävde en helt omänsklig motprestation av honom. Men bli bättre då! Bli frisk!

Naturligtvis var det inte så jag ville att det skulle vara. Men i perioder var det så det blev.

När jag till slut förlorade hoppet fann jag, längst där nere på bottnen, en sorts saklig solidaritet. Nästan en frid. Äntligen kunde jag ge enkel, nödvändig omvårdnad som bara fick vara vad den var.

Sedan hoppas man förstås ändå. Även när man har slutat hoppas. Det är en annan sak. Man hoppas trots att man vet.

Den här artikeln handlade om hopp. Nästa gång handlar det om kärlek.