"Vet du vad? Jag kan låna dig en tusenlapp!"

(Publicerad i GP i augusti 2012)

Säg att det står en skrynklig typ utanför Systemet och frågar om jag kan avvara en tia till ”en kopp kaffe”.

Då kan jag förstås välja att gräva fram en tia ur fickan, även om jag kanske hyser en misstanke om att pengarna kommer att gå till något annat än fika.

Men jag kan också välja att ge mannen ett erbjudande.

- En tia kan inte att hjälpa dig, säger jag. Men vet du vad? Jag kan låna dig en tusenlapp till nästa månad. Det räcker till lite rena kläder och en flaska shampo. När du ser proper ut kan du börja söka jobb och komma på fötter igen.

- Tusen spänn? säger mannen häpet, med skrovlig röst och dimmig blick.

- Javisst, och jag ska ge dig en riktigt bra ränta. Tre procent. Och en generös återbetalningstid, fem månader. Tvåhundra plus ränta varje månad. Vi ses här om en månad.

Och så lämnar jag över två femhundringar.

En månad senare går jag tillbaka till samma Systembolag och finner att mannen ser lika skrynklig ut som förra gången. Det visar sig att han varken har köpt kläder eller skaffat ett jobb. Och vad värre är, han har inga pengar att amortera lånet med.

- Oj då, säger jag. Men vet du vad, jag ska vara schysst och låna dig pengar till de närmaste två amorteringarna. Det blir fyrahundra plus ränta. Jag vill ju inte att du ska gå i konkurs.

- Fyrahundra spänn? säger mannen, lika häpet som förra gången.

- Fast räntan på det nya lånet blir förstås åtta procent. Vi ses om en månad!

Efter den månaden kan mannen fortfarande inte betala. Jag ger ett nytt lån till amorteringarna, den här gången till tolv procents ränta. Efter att det har fortsatt på samma sätt några vändor till är mannen skyldig mig 2 000 kronor per månad och utsikterna till att han någonsin ska bli skuldfri är små.

Allt för ett ursprungligt lån på tusen spänn.

I praktiken äger jag nu den här mannen. Om jag vill ta hans fåtaliga ägodelar kan jag göra det, via indrivningsföretag och kronofogde.

Javisst, självfallet handlar det här om Europa, Grekland och hela skuldkrisen.

Faktum är att jag hade tänkt presentera en lösning på hela den problematiken här, men tyvärr ser jag att utrymmet håller på att ta slut. Vilken otur!

Jag får nöja mig med en fråga. Vem är egentligen den största skurken i den här historien: den fattige mannen som lånar mer än han kan betala tillbaka, eller den rike - jag - som ställer ut lånen till honom?

En del grejer tycker jag att ni kunde ha informerat om

(Publicerad i GP i juli månad 2012)

Hallå? Vadå? Ja, det stämmer, jag är kund hos er. Om jag kan tänka mig att svara på några frågor? Eh ... Visst, om det går snabbt så.

Vald tjänst? Det är den där som ni kallar för Livet. Och mitt tillval är Guldkant. Varaktighet minst 75 år står det i kontraktet, det var ett specialerbjudande som ni hade. Ni tänker väl inte ändra det? Bra, för i så fall hade jag definitivt bytt leverantör.

Mitt betyg på tjänsten? Ja, det får bli ... kanske inte en femma men absolut en fyra. Jag trivs med Livet. Absolut.

Saker jag är nöjd med, det är ungarna förstås, och min partner för det mesta. Och så villan, altanen, lönen, jobbet, båten, semestrarna. Jag är nöjd med det mesta. Ett tag hade vi bara en bil, men det är länge sedan nu.

En del grejer tycker jag i och för sig att ni kunde ha informerat om, det är till exempel rätt krångligt det här att synen förändras med åldern. Jag har fått gå till optikern och skaffa nya linser en gång om året de senaste ... Vadå? Stod det i kontraktet, säger du? På baksidan? Jaha, du borde ju veta. Men det var inget ni gjorde reklam för, precis.

Jag tycker ni kunde ha ett mycket enklare system med bara två val: antingen såg man bra eller så var man blind. Jag skulle välja att se bra i så fall.

Men visst, på det stora hela är jag nöjd. Jag tycker ni har hållit vad ni lovade.

Övriga synpunkter? Vet du, det jag undrar mest är varför inte alla har valt samma som jag. I min bekantskapskrets har nästan alla Guldkant, men det finns ju uppenbarligen många andra som har valt alternativen Medelklass och Låginkomst. Väldigt konstigt faktiskt. Om man tar Låginkomst måste väl hela familjen bo typ i en trea i Bifrost? Hyresrätt dessutom! Jag menar, hallå liksom, varför vill man ha det så?

Vi har ju trots allt valfrihet i Sverige. Man kan välja Guldkant och få det bra, men vissa väljer ändå Låginkomst. Varför? Det är helt obegripligt. Det finns till och med vissa som väljer Fattigdom.

Men det är förstås deras sak. Alla gör sina egna val. Så är det, man måste respektera hur folk väljer. Det är viktigt med integritet.

Jag är i alla fall nöjd med Livet Guldkant, som sagt. Var det allt? Jaha, tack så mycket då!

En liten bit mörk choklad

(Publicerad i GP onsdag 13 juni)

Sånt här är jag bra på: att brygga mig en kopp kaffe, ta med den ner på gården och sätta mig i solen. Bara sitta där en stund och bläddra i tidningen och titta på barnen som leker.

Det är faktiskt ingen obetydlig sak att vara bra på. Det handlar om att kunna njuta av det lilla, att kunna ta vara på vardagen. Jag är tacksam över att ha den förmågan, den gör livet lite bättre.

Men jag sörjer en annan förmåga, en som jag hade förr: den till extas.

En gång i tiden var det så här: jag slet på ett skitjobb veckan lång och hatade varenda minut. Men jag hade helgernas extas. Minnet av den höll mig uppe under knegarveckorna.

Extasen kunde bottna i enskildheter: jag kunde ha sett en konsert med ett bra band, haft ett nattligt samtal med en själsfrände vid en sölig bardisk. Blivit upphånglad mot en tegelvägg av en snygg tjej.

Men allra mest handlade det om en ständigt närvarande eufori, ett pirr i kroppen som satte in i samma sekund som jag stämplade ut från jobbet på fredagen. Ett pirr som gjorde alla människor fantastiska, alla möten storslagna, alla vägval livsavgörande.

Ett skimmer över staden, över nätterna. En magi som både slet sönder och helade.

Det är den magin jag inte hittar fram till längre.

Nu tänker en cynisk läsare: det var bara spriten som gjorde det. Du drack dig fram till det där tillståndet. Och något ligger det väl i det. Men i så fall undrar jag: varför kan inte spriten åstadkomma samma mirakel idag? Den medelålders man jag är numera blir glad och pratsam av alkohol, men inte euforisk.

Är det bara ålderns fel? Är det så enkelt?

Eller är det något som jag har gjort med mig själv? Har jag bommat igen om mitt hjärta, har jag stängt portarna mot världen?

Mitt liv är gott numera. Jag får betalt för att skriva och översätta, jag behöver inte någon extatisk helg för att överleva veckan. Det lunkar på. Där jag sitter på gården i solskenet unnar jag mig en liten bit mörk choklad till kaffet.

Ja, ni hör ju själva: ”en liten bit mörk choklad till kaffet.”

Jag upprepar: jag är tacksam för min förmåga till vardagslycka.

Men se upp. Plötsligt kommer en stråle från en avlägsen stjärna att nå in i mitt hjärta och väcka det som slumrat. Jag kommer att lyfta, sväva iväg över taken och återta min rätta plats över staden.

Angående ett hungrigt hjärta

(Publicerad i GP torsdag 3 maj.)

Det verkar osannolikt att Bruce Springsteen kommer att spela Hungry heart för mig och alla andra på Ullevi i sommar. Den har sällan ingått i hans spellistor på senare år.

Jag skulle ändå vilja skriva några rader om den låten.

Även folk som inte är Springsteenfans brukar ofta gilla Hungry heart, säkert för att den framstår som en okomplicerad uppåtlåt med en refräng som fastnar direkt: Alla mänskor har ett hungrigt hjärta, alla mänskor har ett hungrigt hjärta ... Det är livsbejakande, närmast jublande rader.

Men ta och googla upp texten, och lyssna sedan på låten igen.

Vad är det textens jagperson berättar egentligen? Jo, att han just har lämnat sin fru och sina barn. Han svängde åt fel håll i en korsning och fortsatte sedan bara framåt. Varför? Det vet han inte. Han säger att han är en flod som inte vet vart den rinner.

I andra versen berättar jagpersonen om en kvinna – kanske är det hustrun, kanske en älskarinna, det förblir oklart. Nyckelraden är: Vi blev kära, jag visste att det måste ta slut. Inte ens i förälskelsefasen tror den här mannen tydligen på varaktiga förhållanden.

I sticket blir texten smärtsamt motsägelsefull. Alla mänskor vill ha nånstans där de kan vila ut, försäkrar berättarjaget, alla vill ha ett hem, och vad de än säger så vill ingen vara ensam.

Det låter fint, men det uttalas alltså av en person som just har övergett sin familj och helt tycks sakna förmåga att binda sig. Karln ljuger uppenbarligen, troligtvis mest för sig själv.

Och så kommer refrängen igen: Alla mänskor har ett hungrigt hjärta.

När vi i publiken skrålar med i den raden är det för att vi identifierar oss med berättarjaget − vi vill alla leva efter vårt rusiga, pumpande hjärta. Storheten med låten är att den får oss att ryckas med i denna underbara och fullkomligt legitima längtan, samtidigt som texten, för den som lyssnar noga, visar hur destruktiv och hänsynslös den sortens längtan kan vara.

Frihetens kolsvarta kärna. Den skimrande drömmen som visar sig leda rakt in i mörkret. En sprittande glad låt om en desperat lögnare.

Enligt alla rapporter levererar Bruce Springsteen fortfarande starka scenshower, och vi får knappast tråkigt på Ullevi i sommar. Men på skiva har karln faktiskt låtit stel och tungfotad i tjugo år nu, och låtmaterialet har varit blekt.

Då kan det vara bra att minnas att Springsteen en gång i tiden var en så förkrossande skicklig låtskrivare att han kunde fånga uppbrottets hela glädje och smärta i en enda enkel, medryckande refräng.

 

En stelfrusen tass i snön

(Publicerad i GP onsdag 11 april)

Ur det tunna snötäcket stack en stel djurtass upp. När jag gick närmare såg jag att tassen tillhörde en katt och att hela djuret låg slarvigt begravt invid en sten. En god del av den djupfrusna kroppen stack upp ur den lika djupfrusna marken.

Detta var mitt första möte med djurkyrkogården vid Ruddalen.

En kall, solig marsmorgon besöker jag platsen igen. I en skogsbacke i närheten av fotbollsplanerna ligger kanske ett trettiotal husdjur begravda, mest katter och kaniner.

Någon officiell begravningsplats handlar det inte om, man ser den inte ens om man inte vet om den. Men bland traktens husdjursägare är den uppenbarligen känd.

Den halvbegravda katten har lyckligtvis forslats bort sedan jag var här senast. Och den var ett undantag: övriga djur är ordentligt nedgrävda.

Jag strövar runt i terrängen och letar. Gravarna ligger utspridda i små sänkor, vid trädstammar eller stenar. De är lätta att missa, man får skärpa blicken.

Några av gravarna är enklast tänkbara: två pinnar eller bräder, hopsurrade med ett snöre till ett kors. En sorts djurens motsvarighet till den okände soldatens grav.

I andra änden av skalan finns riktiga minigravstenar med text. Någon har lagt ut dekorsten på marken och planterat buskar runt omkring. På ett annat ställe står en vas med rosor.

Prylar är vanliga: små nallar, hjärtan, änglar, inplastade bilder. Mest rörande är kanske en grav där det bara står en tom, vit matskål.

På en del kors och gravar finns en enkel upplysning: ”Pricken.” ”Willy.” ”Kurre 22 år.” Andra har längre hälsningar: ”Kära Pifh och Pufh. Jag saknar jättemycket. Män här ska ni vila ... Hälsningar er husse Ylva.”

Den äldsta graven jag hittar är daterad 1983, den nyaste 2010.

Solskenet flödar, marken är hård, inga musöron syns ännu på träden. En bit bort ser jag folk som joggar och promenerar på en av områdets stigar.

Jag tänker: smyger folk hit mörka kvällar och begraver sina husdjur? Familjer, barn, kanske med djurkroppen i en liten låda eller påse? Kan man vissa nätter höra ljudet av spadtag från skogen?

Djur kan självfallet känna den djupaste sorg, men att ha ritualer och traditioner kring döden – och föreställningar om vad som händer efter den – tycks vara unikt mänskligt.

Djuren begraver inte oss. Men vi begraver i vissa fall dem.

Den obetvingliga glädjen

(Publicerad i GP onsdag 14 mars 2012)

Vissa dagar: en oresonlig glädje, omöjlig att kämpa ner.

Inte för att solen skiner, för det gör den inte. Inte för att jag har vunnit på tipset, för det har jag inte. Inte för något alls − bara för lyckan över att finnas till.

Motsatsen är ju egentligen lättare att fatta. Jag menar, hur många skäl finns det inte att deppa? Det är berg av räkningar som ska betalas varje månad, det är dödsfall och skilsmässor i min omgivning, det är ambitioner som kraschar, drömmar som hotar att förtvina och dö. Och herregud, det är krig och terrorism och miljöförstöring och ekonomisk kollaps i Europa.

Man borde deppa. Det är ens plikt rentav.

Och ja, jag uppfyller rätt ofta den plikten.

Men inte alltid. Ibland bryter den här märkliga, ologiska glädjen igenom och får mig i sitt grepp.

Det kan vara så här. Att jag tar ut cykeln igen efter att ha åkt spårvagn till jobbet under den värsta vinterperioden. Jag trampar iväg och märker hur skönt det är att cykla igen, hur mycket jag har saknat det. Den underbart iskalla fartvinden får mina ögon att tåras.

Det är i sådana stunder, när jag inte riktigt är på min vakt, som glädjen passar på att ta över. Plötsligt sitter jag där på sadeln och tänker på hur smidig morgonen har varit. Barnen, som man för några år sedan fick dra upp ur sängarna, har kommit iväg till skolan i tid. De har packat sina läxböcker och gympapåsar utan tjat. Okej, de har kanske inte bidragit med någon sprudlande esprit vid frukostbordet, men det har å andra sidan inte jag heller.

På något sätt har de där ungarna vuxit upp till halvstora, välfungerande människor. Hur gick det till egentligen? Det är svindlande, det är lyckoframkallande.

Eller det kan vara så här. Att jag har varit ute och sprungit i Änggården och tagit ut mig ordentligt, så där så att man har små ryckningar i lårmusklerna.

Och så kommer jag till jobbet en stund senare och sätter mig att skriva.

Och jag tar en kopp kaffe och spelar Glenn Gould på datorn.

Och jag får upp farten i skrivandet, hittar rytmen, får det att svänga, känner att jag träffar rätt.

Och jag skruvar upp volymen tills Glenn Goulds piano fyller hela rummet.

Då känns det som om det var jag själv som skrev fram tonerna på tangentbordet.

Att ställa sig på scenen

(Publicerad i GP onsdag 15 februari)

 Testa det här: gå in i närmsta tobaksaffär och fram till disken. Harkla dig och fråga expediten: ”Har ni några extra starka halstabletter?”

 Inte så svårt, va?

Testa nu i stället följande: samla ihop ett femtiotal vänner och bekanta. Fixa en enkel scen och vidtala en vän att spela expediten. Ställ dig upp och meddela publiken att ni tänker framföra ett kort teaterstycke. Spela sedan upp att du går in i en tobaksaffär och fram till disken, att du harklar dig och frågar expediten: ”Har ni några extra starka halstabletter?”

Hur tror du det går?

 Mitt tips är: ganska dåligt. Det skulle det åtminstone göra för mig. Jag skulle rodna, röra mig stelt och konstlat och med största sannolikhet låta fullkomligt tillgjord när jag framförde min replik.

Jag skulle kort sagt inte verka det minsta naturlig.

Av någon anledning är det svårt för oss människor att utföra ens de enklaste handlingar när vi iakttas av andra. Du märker samma sak om du plockar fram en kamera. En del gillar att du riktar kameran mot dem, andra avskyr det, men nästan ingen förblir oberörd. Folk blir tillgjorda, nyss charmerande leenden stelnar. Att bara vara sig själv blir plötsligt väldigt svårt.

Intressant nog gäller detta även professionella skådespelare. Många av dem älskar förstås rampljuset, men det betyder inte att de förmår vara naturliga i det.

I stället lägger de sig till med en speciell, manierad teaternaturlighet som jag förmodar att de lär sig på scenskolan. Att till exempel se skådespelare springa på scenen är alltid lika komiskt − de klampar med fötterna, fäktar med armarna, flåsar omåttligt och beter sig över huvud taget parodiskt. Och tänk dig vad en skådespelare skulle kunna göra med en kärnfull replik som "Har ni några extra starka halstabletter?" Tänk dig tolkningen. Tänk dig inlevelsen. Det skulle kunna bli hur pinsamt som helst.

I ärlighetens namn ska sägas att man faktiskt ibland ser naturligt agerande skådespelare, särskilt på film. Men det är undantag, och jag misstänker att det krävs oerhört målmedvetet arbete av regissören för att slipa fram det agerandet.

Huvudregeln är att så fort en person i någon mening ställer sig på en scen – så att säga skiljer ut sig från flocken – så händer något. Publikens blickar skapar en självmedvetenhet som förändrar personens beteende.

Jag vet inte varför det är så, jag bara konstaterar faktum: den som hamnar i strålkastarljuset förmår inte längre vara sig själv.

Oui, jag ångrar faktiskt ett och annat

(Publicerad i GP onsdag 18 januari 2012)

Radion står på i bakgrunden och det där pampiga introt, det är ju ... Javisst: Edith Piaf, Non, je ne regrette rien.

Jag skruvar upp volymen. Ah, vilken låt, vilken röst!

Piaf sjunger att hon tänder en brasa där hon eldar upp allt gammalt, både sorger och glädjeämnen. Hon behöver inte det där längre, hon ska börja om på nytt, från noll, och nej, hon ångrar ingenting.

Låten är gammal, men tankesättet bara alltför modernt. Stövla på, klampa fram, och se dig inte om.

Och jag undrar: varför får man inte ångra sig? Är inte det ett adelsmärke för oss människor att vi kan känna ånger och skuld när vi har gjort något dumt?

Finns det någon läsare av den här spalten som aldrig har sagt något sårande till någon? Som aldrig har svikit någon? Som aldrig har betett sig illa någon gång - när ett förhållande tagit slut, i en syskonkvist, i en prestigekamp på jobbet?

Ni som aldrig har gjort något av detta kan ta utgången till vänster, ha det så trevligt på helgonavdelningen.

Vi andra gör faktiskt rätt klokt i att känna ånger ibland. Det är klart man ska gå vidare i livet, men först behöver man reda ut det som ligger bakom en.

Förresten ska man vara glad att man har något att ångra. Det betyder att man har levt, att man har testat gränser, att man har vågat något. För det tillhör faktiskt livet att man går för långt ibland, att man gör saker som ... ja, som man ångrar.

Non, je ne regrette rien är en kärleksång. Skälet till att Piaf vill börja om från noll är att hon har träffat en ny man. "Mitt liv, min glädje, börjar med dig idag."

Kära Edith, jag vet att det inte är du som har skrivit texten, men jag måste ändå säga: det funkar inte så. Den här gången ska allt bli annorlunda, tänker du. Men det förflutna går inte att elda upp, det kommer alltid tillbaka.

Du behöver en ny text, Edith:

"Oui, jag ångrar faktiskt ett och annat. Från hjärtat vill jag be X och Y om ursäkt för det jag gjorde. Jag har gått i terapi och lärt mig mycket om mig själv. Jag är fri från det gamla. Nu är jag redo att gå vidare med högburet huvud."

Det enda lilla problemet är att få det där sångbart.