Tankar kvällen före julafton

(Publicerad i GP 28 december 2010)

Dagen före julafton tog jag med mig barnen och åkte hem till pappa, som jag gjort i flera år nu, så många år att det för barnen är en tradition. Det började när pappa var ensamstående och behövde hjälp med att få allt klart. Nu är han inte ensamstående längre, men vi åker ändå. För att det är trevligt. Och för att det, som sagt, är en tradition.

På kvällen, efter en dag med friluftsliv, varm choklad och glögg, låg jag i sängen och tänkte på min barndoms jular. Jag tänkte på pirret dan före dan, på spänningen. Och på den magiska känslan när jag vaknade på morgonen och tassade nerför trappan: den tända granen i vardagsrummet, julklapparna.

Som vuxen ser man ju maskineriet bakom allt det där. Allt slitet, alla hastigt resta kulisser, alla slarvigt övermålade skavanker. Man ser de billiga illusionstricken. Man ser fejken.

Man vet dessutom vad den kostar, den där julstämningen. I pengar och annat. Man vet vad som förträngs, man är bekant med lögnerna och hyckleriet och den hämningslösa materialismen.

Det är lätt att tro att all magi är borta då. Att den har köpts och sålts för många gånger. Att Disney och reklam-TV och varuhusens julmuzak har mördat all förmåga till äkta förundran.

Mina barn sov på madrasser bredvid mig, jag hörde deras jämna andetag. Jag tänkte: finns min barndoms magi i dem nu? Upplever de samma sak som jag gjorde? Vad betyder det för dem att somna hos sin farfar kvällen före julafton? Vad betyder det för dem att vakna här i morgon?

En dag kommer allt det här att vara minnen för dem, och de kommer troligtvis att minnas det som en oskuldsfull tid. Jag insåg att jag måste tänka mig för. Jag fick inte tro att min egen medelålders julcynism var deras.

En sekulär jul, vad är det egentligen? Jag tror ju inte på grunden för julen – att det föddes ett barn som var en gud. Jag tror inte på tomtar och troll heller, även om jag måste erkänna att vresiga svenska gårdstomtar och skogstomtar tilltalar mig mer än Jesusbarnet.

Däremot tror jag på behovet av högtider. Man kan inte ha vardag året om.

Så visst, tänkte jag, jag får väl resa de där vingliga kulisserna. Jag får göra min del. Om jag medvetet gör min insats utan cynism så kan man kanske till och med se det som en sorts motståndshandling mot Disney & co.

Sedan somnade jag, och nästa dag var julafton.

Helt okej fast kanske inget särskilt

(Publicerad i Göteborgs-Posten 9 december 2010.)

På gatan där jag jobbar finns ett kafé, det är mestadels folktomt. Jag ser ägaren genom fönstret när jag går förbi, han försöker dölja sin desperation men den syns i hans hållning, i hans förtvivlade försök att låtsas att han är sysselsatt.

Tidigare var det lunchrestaurang i samma lokal. Det var ett äkta par som drev den, jag gick dit när stället var nytt, lokalen var full av lycka till-blommor. Maten var helt okej fast kanske inget särskilt.

Det blev aldrig någon fart på restaurangen, där satt nästan aldrig några gäster och jag började undvika stället på samma grymma sätt som jag undviker ensamma människor. Där inne stod det äkta paret och försökte låtsas att de var sysselsatta.

Efter ett tag slog restaurangen igen, det äkta paret försvann, gud vet med vilka skulder till leverantörer och skatteverk.

Och så öppnade alltså kafét. Även dit gick jag när det var nytt, inredningen var omgjord, lokalen återigen full av blommor. Kaffet var helt okej fast kanske inget särskilt.

Redan efter några veckor förstod man att det skulle bli kärvt även för kafét. Ägaren behöll hoppet, såg alltjämt energisk ut, jag hörde honom säga i telefon att man måste ha tålamod och låta konceptet sätta sig. Men på sistone har han tappat drivet i steget, han går bara runt och flyttar lite planlöst på servetter och sockerskålar.

För min egen del har jag haft fullt upp med jobb i åratal, jag har varit fulltecknad med översättningar och annat, ofta haft för mycket att göra.

Så i höstas, när jag närmade mig slutet av en stor översättning, insåg jag plötsligt: vänta nu, vad ska jag göra när det här jobbet är klart? Jag var så van vid att uppdragsgivarna brukade ringa att jag inte riktigt hade tänkt på att telefonen hade varit tyst ganska länge.

Jag började rycka i lite trådar men fick samma svar på alla förlag: nja, du vet, det är lite kärvt just nu, vi drar ner på antalet titlar. Vi hör av oss om det dyker upp något.

Jag hörde vad de tänkte: hans översättningar är helt okej fast kanske inget särskilt.

Jag såg framför mig hur jag snart skulle sitta och flytta runt pennor och gem på skrivbordet för att det skulle se ut som om jag hade något att göra.

I sista minuten ordnade det sig: ett nytt uppdrag dök upp.

Jag firade med en kaffe på kafét. Ägaren stod och torkade redan torra glas.

Jag ger stället max ett halvår till.

Kära dagbok!

(Publicerad i GP 30 november 2010)

Det var en gammal vän, vi hade inte setts på länge. Vi tog en kaffe och hon berättade att hon hade suttit uppe på natten och bränt gamla brev.

För att barnen inte skulle få läsa dem, förklarade hon.

Men så hemska kan väl inte de där breven ha varit? försökte jag.

Hon försäkrade att de kunde det.

Jag kom att tänka på mina dagböcker. Jag har fört dagbok sedan i tonåren, och jag gör det fortfarande. På vinden ligger en skaplig trave med fullskrivna svarta vaxduksböcker.

Från början handlade dagbokskrivandet om att bearbeta olycklig kärlek och andra tonårskriser. Med tiden har dagboken blivit en livsnödvändig samtalspartner. Att föra dagbok är mitt sätt att hålla kontakten med mig själv.

Det har funnits nätter där den där svarta vaxduksboken har känts som min enda vän.

För några år sedan fick jag dock en känsla av att någon stod och läste över axeln på mig när jag skrev. Det var mina barn. De hade knappt lärt sig gå, än mindre att läsa, men jag insåg att när jag en dag låg med näsan i vädret, så skulle de eventuellt börja bläddra i mina dagböcker.

Det tålde att tänkas på. Ville jag att de skulle känna till mina ungdomseskapader? Mina banala tankar, mina irrvägar i livet, mina ”briljanta” funderingar på fyllan? Och kanske ännu klurigare: ville jag att de skulle läsa saker jag skrivit om dem, eller om deras mamma, i stunder då jag varit trött och irriterad? Tänk om de misstolkade det? Tänk om de inte såg den underliggande kärleken?

Samtidigt ville jag inte börja censurera mig, då skulle hela vitsen försvinna. Det finns dagboksskrivare som använt koder, och Graham Greene skrev dubbla dagböcker – en tillrättalagd och en sann – men det är inget för mig.

Till slut skrev jag en dagboksanteckning som jag inledde på följande sätt: ”Hej mina barn i framtiden.”

Sedan förklarade jag att de fick ta sin far som han var – med vårtor och allt, som de säger i England. Därefter fortsatte jag att skriva lika ocensurerat som vanligt.

Vad barnen anser om detta får jag aldrig veta. Jag kommer ju att vara död när de eventuellt läser de där raderna. Men förhoppningsvis är de vuxna den dagen, och då har de väl hunnit gå igenom en del eskapader själva. I så fall vet de att människor är fulla av motstridiga känslor och egenskaper − somliga vackra, andra mindre vackra.

Men jag tänker på min vän. Kanske har hon helt enkelt levt ett mycket skandalösare och intressantare liv än jag, och måste därför censurera hårdare.