Vid Doktor Sydows gata

(Den här texten publicerades på Världens gång i augusti 2010. Den ingår i serien om spårvägens ändhållplatser.)

Jag är inte så hemma i södra Guldheden, så för att orientera mig kring ändhållplatsen för linje 10 har jag stämt träff med en guide. Hållplatsen heter Doktor Sydows gata och för enkelhetens skull har jag anlitat doktorn själv som ledsagare.

Hans fulla namn är Frans Edvard von Sydow och han väntar på mig vid vändslingan. Han är en reslig karl med kort blont hår och en särpräglad, långsmal mun. Trots att jag aldrig har träffat honom förr känns han på något vis bekant.

- God dag, herr överläkare, säger jag.

Jag tänker att det är bäst att vara noga med titulaturen, karln dog trots allt 1914 och sånt var viktigt på den tiden. Han muttrar något svårbegripligt till svar.

- Det måste vara trevligt att ha blivit gata just här, säger jag inställsamt. Tillsammans med alla kollegorna, menar jag. Doktor Forselius och Allard och Westring och allt vad de heter. Och Guldheden ligger ju nära Sahlgrenska, så det passar väl utmärkt.

Han fnyser lite. Kanske hör han dåligt, tänker jag. Jag höjer rösten.

- Jo, för herr överläkaren var ju med och planerade nya Sahlgrenska, det vet jag allt. Överläkaren satt ju i stadsfullmäktige också, jodå.

Varken smickret eller den höjda rösten verkar hjälpa. Han reagerar inte nämnvärt. Inte heller gör han min av att vilja visa mig runt. Jag ser mig omkring. Doktor Sydows gata är verkligen en slutstation. Inga bussar eller pendeltåg går vidare härifrån, här finns bara asfalterade gångbanor som slingrar sig fram mellan bostadshusen.

- Det är väldigt fint här, försöker jag. Jag tror verkligen att södra Guldheden har en strålande framtid. Man har aldrig låtit det här området förfalla. Det känns som ett charmigt femtiotalsområde här, inte som en sliten förort.

Ingen reaktion från von Sydow.

- Tänk på Kungsladugård, säger jag. Det var också en förort när det byggdes på tjugotalet. Men det låg inte längre från Göteborg än att det kunde växa ihop med stan på ett organiskt sätt. Det Majorna och Kungsladugård är idag, det kommer södra Guldheden att vara om 30 år, tro mig.

För att visa vad jag menar drar jag iväg honom till butikslängan vid Doktor Bex gata bredvid vändslingan.

- Titta här! En av Göteborgs allra coolaste byggnader. Titta på de lutande, kantiga formerna, kan det bli snyggare? Ädelfemtiotal. Och allt är uthyrt – två restauranger, frisör, Coop ... till och med en specialbutik för kviltning och lapptäcken! Jag lovar dig att det kommer att ligga ett espressokafé här inom högst några år. Arkitekten heter förresten Henning Orlando.

- Ingmar! hojtar doktor von Sydow plötsligt.

- Nej, Henning, säger jag. Henning Orlando, arkitekten. Ej att förväxla med den berömda cirkusdirektören med samma namn

- Ingmar Bergman! gastar von Sydow.

Då ser jag plötsligt. Den blonda snaggen, den ovanliga munnen. Det är inte Frans Edvard von Sydow, det är Max von Sydow, skådespelaren.

Hur har han kommit hit? Han har ju inget med det här att göra.