(Den här texten publicerades på Världens gång 14 augusti 2010, som en del i serien om spårvägens ändhållplatser. Jag hamnade i blåsväder för den och GP tog in en arg insändare veckan därpå.
Saken var den att texten var skriven i början av juni, men blev liggande på tidningen under hela sommaren. Under den tiden hann verkligheten förändras. Den beryktade krog som nämns i början hade tagits över av en ny, ambitiös krögare. Under sommaren målades stället om utvändigt och renoverades invändigt. Man har numera en schyst meny och vill bli en kvarterskrog i området, ett ställe där alla ska känna sig välkomna. Man vill absolut bli kvitt den gamla krogens rykte, så GP-artikeln kom verkligen olägligt.
Den nya restaurangen heter DM krog och jag kan personligen rekommendera den. Jag var där och tog ett snack med ägaren efter ståhejet, för att reda ut missförståndet. En text om det besöket kommer framöver i GP.
Kåseriet publiceras här i originalskick, men kom alltså ihåg att den andra och tredje meningen inte längre stämmer!)
Aprilgatans vändhållplats i Kortedala slösar inte precis med charmen. Det första man ser när man stiger av är en sliten röd träkåk som ser ut som en gammal sportstuga. Här ligger en av Göteborgs mest beryktade krogar, en sådan som folk varnar en för.
När man har gått förbi den kommer man upp till Årstidstorget, stans kanske fulaste torg. De flesta affärslokalerna står tomma och de som används är skyddade av kraftiga järngaller och jalusier. Här finns en närbutik och en tobaksaffär. Ingen av dem säljer eller kan ladda Västtrafikkort.
Dock finns här också en ny, fräsch vårdcentral, några föreningslokaler och ett bageri. Man vill gärna ge en medalj till bageriinnehavaren. Få saker håller en miljö levande som doften av nybakat bröd.
Det är linje 6 som vänder här. Hållplatsen invigdes 1957, då spårvägen drogs ut till Kortedala. Senare, 1970, förlängdes linjen ut mot det nybyggda Bergsjön. Dit ut går sjuan och elvan numera.
I april 1961 inträffade ett mycket ovanligt brott här: en spårvagnsstöld. En förare på linje 7 hade lämnat spårvagnen utan att ta med sig körhandtaget, och två ynglingar tog chansen. De hoppade in vid förarplatsen och fick fart på vagnen – förmodligen mer fart än de önskade. Vid Allhelgonakyrkan hoppade de av, men den tomma spårvagnen fortsatte att skena in mot stan, förbi Kviberg och SKF.
Händelsen fick ett tragiskt slut. Vid Gamlestadsbron spårade vagnen ur och välte en luftledningsstolpe, som träffade och dödade en mopedist.
Kortedala var Göteborgs första så kallade satellitstad. En hel stadsdel, genomplanerad och byggd från grunden, utan naturlig kontakt med resten av staden.
Många var överlyckliga över att få komma hit. Barnfamiljer kom flyttande från omoderna ettor i stan utan varmvatten eller toalett. Plötsligt bodde de i en tvåa eller till och med trea, med badrum och rejält kök. Kanske till och med balkong. Ett paradis.
Det var femtiotal, den tid då Sverige byggde nytt och allt verkade bli bättre. Till Kortedala flyttade mest arbetare. Från sjuttiotalet och framåt kom invandrare.
Idag ser vi sprickorna i den där satellitstadsdrömmen: betongkänslan, isoleringen från resten av stan, segregeringen. Och så på senare år: problemen med kriminella gäng.
En dag klättrar jag upp i en skogsbacke ovanför Aprilgatans hållplats. Det är en varm försommardag och det doftar starkt av tallbarr. Myror kryper över mina ben. Härifrån är det lätt att förstå stadsplanerarnas vision. Inga gator, inget buller. Huskropparna fritt utplacerade i terrängen, naturen in på knutarna. Det var nog inte så feltänkt. Kanske var det mest skalan som blev fel. Det blev för stort och anonymt.
Nere på Årstidstorget får en liten flicka hålla kopplet till familjens hund. En äldre man frågar vad hunden heter och om han får klappa den. En annan man morsar glatt på brevbäraren, som kör förbi på elmoppe.
Det är det vanliga, hyggliga vardagslivet, det som varken stadsplanerare eller kriminella gäng kan rå på.
måndag 27 september 2010
Vid Doktor Sydows gata
(Den här texten publicerades på Världens gång i augusti 2010. Den ingår i serien om spårvägens ändhållplatser.)
Jag är inte så hemma i södra Guldheden, så för att orientera mig kring ändhållplatsen för linje 10 har jag stämt träff med en guide. Hållplatsen heter Doktor Sydows gata och för enkelhetens skull har jag anlitat doktorn själv som ledsagare.
Hans fulla namn är Frans Edvard von Sydow och han väntar på mig vid vändslingan. Han är en reslig karl med kort blont hår och en särpräglad, långsmal mun. Trots att jag aldrig har träffat honom förr känns han på något vis bekant.
- God dag, herr överläkare, säger jag.
Jag tänker att det är bäst att vara noga med titulaturen, karln dog trots allt 1914 och sånt var viktigt på den tiden. Han muttrar något svårbegripligt till svar.
- Det måste vara trevligt att ha blivit gata just här, säger jag inställsamt. Tillsammans med alla kollegorna, menar jag. Doktor Forselius och Allard och Westring och allt vad de heter. Och Guldheden ligger ju nära Sahlgrenska, så det passar väl utmärkt.
Han fnyser lite. Kanske hör han dåligt, tänker jag. Jag höjer rösten.
- Jo, för herr överläkaren var ju med och planerade nya Sahlgrenska, det vet jag allt. Överläkaren satt ju i stadsfullmäktige också, jodå.
Varken smickret eller den höjda rösten verkar hjälpa. Han reagerar inte nämnvärt. Inte heller gör han min av att vilja visa mig runt. Jag ser mig omkring. Doktor Sydows gata är verkligen en slutstation. Inga bussar eller pendeltåg går vidare härifrån, här finns bara asfalterade gångbanor som slingrar sig fram mellan bostadshusen.
- Det är väldigt fint här, försöker jag. Jag tror verkligen att södra Guldheden har en strålande framtid. Man har aldrig låtit det här området förfalla. Det känns som ett charmigt femtiotalsområde här, inte som en sliten förort.
Ingen reaktion från von Sydow.
- Tänk på Kungsladugård, säger jag. Det var också en förort när det byggdes på tjugotalet. Men det låg inte längre från Göteborg än att det kunde växa ihop med stan på ett organiskt sätt. Det Majorna och Kungsladugård är idag, det kommer södra Guldheden att vara om 30 år, tro mig.
För att visa vad jag menar drar jag iväg honom till butikslängan vid Doktor Bex gata bredvid vändslingan.
- Titta här! En av Göteborgs allra coolaste byggnader. Titta på de lutande, kantiga formerna, kan det bli snyggare? Ädelfemtiotal. Och allt är uthyrt – två restauranger, frisör, Coop ... till och med en specialbutik för kviltning och lapptäcken! Jag lovar dig att det kommer att ligga ett espressokafé här inom högst några år. Arkitekten heter förresten Henning Orlando.
- Ingmar! hojtar doktor von Sydow plötsligt.
- Nej, Henning, säger jag. Henning Orlando, arkitekten. Ej att förväxla med den berömda cirkusdirektören med samma namn
- Ingmar Bergman! gastar von Sydow.
Då ser jag plötsligt. Den blonda snaggen, den ovanliga munnen. Det är inte Frans Edvard von Sydow, det är Max von Sydow, skådespelaren.
Hur har han kommit hit? Han har ju inget med det här att göra.
Jag är inte så hemma i södra Guldheden, så för att orientera mig kring ändhållplatsen för linje 10 har jag stämt träff med en guide. Hållplatsen heter Doktor Sydows gata och för enkelhetens skull har jag anlitat doktorn själv som ledsagare.
Hans fulla namn är Frans Edvard von Sydow och han väntar på mig vid vändslingan. Han är en reslig karl med kort blont hår och en särpräglad, långsmal mun. Trots att jag aldrig har träffat honom förr känns han på något vis bekant.
- God dag, herr överläkare, säger jag.
Jag tänker att det är bäst att vara noga med titulaturen, karln dog trots allt 1914 och sånt var viktigt på den tiden. Han muttrar något svårbegripligt till svar.
- Det måste vara trevligt att ha blivit gata just här, säger jag inställsamt. Tillsammans med alla kollegorna, menar jag. Doktor Forselius och Allard och Westring och allt vad de heter. Och Guldheden ligger ju nära Sahlgrenska, så det passar väl utmärkt.
Han fnyser lite. Kanske hör han dåligt, tänker jag. Jag höjer rösten.
- Jo, för herr överläkaren var ju med och planerade nya Sahlgrenska, det vet jag allt. Överläkaren satt ju i stadsfullmäktige också, jodå.
Varken smickret eller den höjda rösten verkar hjälpa. Han reagerar inte nämnvärt. Inte heller gör han min av att vilja visa mig runt. Jag ser mig omkring. Doktor Sydows gata är verkligen en slutstation. Inga bussar eller pendeltåg går vidare härifrån, här finns bara asfalterade gångbanor som slingrar sig fram mellan bostadshusen.
- Det är väldigt fint här, försöker jag. Jag tror verkligen att södra Guldheden har en strålande framtid. Man har aldrig låtit det här området förfalla. Det känns som ett charmigt femtiotalsområde här, inte som en sliten förort.
Ingen reaktion från von Sydow.
- Tänk på Kungsladugård, säger jag. Det var också en förort när det byggdes på tjugotalet. Men det låg inte längre från Göteborg än att det kunde växa ihop med stan på ett organiskt sätt. Det Majorna och Kungsladugård är idag, det kommer södra Guldheden att vara om 30 år, tro mig.
För att visa vad jag menar drar jag iväg honom till butikslängan vid Doktor Bex gata bredvid vändslingan.
- Titta här! En av Göteborgs allra coolaste byggnader. Titta på de lutande, kantiga formerna, kan det bli snyggare? Ädelfemtiotal. Och allt är uthyrt – två restauranger, frisör, Coop ... till och med en specialbutik för kviltning och lapptäcken! Jag lovar dig att det kommer att ligga ett espressokafé här inom högst några år. Arkitekten heter förresten Henning Orlando.
- Ingmar! hojtar doktor von Sydow plötsligt.
- Nej, Henning, säger jag. Henning Orlando, arkitekten. Ej att förväxla med den berömda cirkusdirektören med samma namn
- Ingmar Bergman! gastar von Sydow.
Då ser jag plötsligt. Den blonda snaggen, den ovanliga munnen. Det är inte Frans Edvard von Sydow, det är Max von Sydow, skådespelaren.
Hur har han kommit hit? Han har ju inget med det här att göra.
Att köpa gurka
Publicerad på Världens gång någon gång sommaren 2010.
(Trodde jag, ja, men den blev visst liggande längre än så. Den publicerades först 29 september.)
Jag går in i affären och köper en gurka. Jag väljer en som är stor och fast. Det är en väldigt fin gurka.
När jag kommer hem går jag ner i tvättstugan och kör gurkan i mangeln. Det skvätter gurkmos åt alla håll. Jag samlar ihop resterna i en plastpåse – det bli bara en grönvit sörja. Sedan går jag tillbaka till affären.
- Titta vad som hänt med min gurka, säger jag. Jag vill ha en ny.
- Har du köpt den här? frågar handlaren misstänksamt.
- Javisst, alldeles nyss. Här är kvittot.
Handlaren ser rådvill ut. Han verkar stressad, hans telefon ringer. Så rycker han på axlarna och går och hämtar en ny gurka åt mig.
Även denna gurka är ett fint exemplar. Lite längre och smalare än den förra. Svenskodlad. Jag går hem och manglar den.
- Igen? frågar handlaren när jag kommer tillbaka till affären nästa gång. Vad gör du med dem egentligen?
- Jag kör dem i mangeln, säger jag.
Handlaren blir nu väldigt otrevlig och använder flera förolämpande uttryck mot mig. Det känns obehagligt. Han föser ut mig ur affären med hjälp av en anställd.
Jag går in i affären snett över gatan och köper en ny gurka där. Och nu vill jag inte låta alltför kritisk, men denna gurka håller kanske inte riktigt den höga kvalitet som man har rätt att förvänta sig i vårt moderna samhälle. Den är lite blek, lite mjuk i ena änden.
Jag sparar kvittot.
Mangeln börjar bli väldigt kladdig. Jag manglar gurkan och sopar åter ner resterna i en plastpåse.
När jag kommer tillbaka till den andra affären väntar en otrevlig överraskning. Där står handlarna från båda butikerna och motar bort mig. Jag måste sluta med det här, säger de. Jag ska hålla mig borta från deras butiker.
De vägrar att låta mig byta till en ny gurka, trots att jag har kvitto.
På natten går jag dit och spikar igen dörrarna till bägge affärerna med virke jag köpt på Silvans bygg. Nästa morgon bildas en orolig kö utanför. Varken kunder eller personal kan komma in. Inga gurkor kan säljas.
Jag iakttar förvirringen på avstånd. Sedan sätter jag mig och ringer runt till landets största importörer av frukt och grönt.
- Skicka alla gurklaster till mig från och med nu, instruerar jag. Omdirigera alla lastbilar och fartyg. Javisst, allihop. Skicka allt till mig.
(Trodde jag, ja, men den blev visst liggande längre än så. Den publicerades först 29 september.)
Jag går in i affären och köper en gurka. Jag väljer en som är stor och fast. Det är en väldigt fin gurka.
När jag kommer hem går jag ner i tvättstugan och kör gurkan i mangeln. Det skvätter gurkmos åt alla håll. Jag samlar ihop resterna i en plastpåse – det bli bara en grönvit sörja. Sedan går jag tillbaka till affären.
- Titta vad som hänt med min gurka, säger jag. Jag vill ha en ny.
- Har du köpt den här? frågar handlaren misstänksamt.
- Javisst, alldeles nyss. Här är kvittot.
Handlaren ser rådvill ut. Han verkar stressad, hans telefon ringer. Så rycker han på axlarna och går och hämtar en ny gurka åt mig.
Även denna gurka är ett fint exemplar. Lite längre och smalare än den förra. Svenskodlad. Jag går hem och manglar den.
- Igen? frågar handlaren när jag kommer tillbaka till affären nästa gång. Vad gör du med dem egentligen?
- Jag kör dem i mangeln, säger jag.
Handlaren blir nu väldigt otrevlig och använder flera förolämpande uttryck mot mig. Det känns obehagligt. Han föser ut mig ur affären med hjälp av en anställd.
Jag går in i affären snett över gatan och köper en ny gurka där. Och nu vill jag inte låta alltför kritisk, men denna gurka håller kanske inte riktigt den höga kvalitet som man har rätt att förvänta sig i vårt moderna samhälle. Den är lite blek, lite mjuk i ena änden.
Jag sparar kvittot.
Mangeln börjar bli väldigt kladdig. Jag manglar gurkan och sopar åter ner resterna i en plastpåse.
När jag kommer tillbaka till den andra affären väntar en otrevlig överraskning. Där står handlarna från båda butikerna och motar bort mig. Jag måste sluta med det här, säger de. Jag ska hålla mig borta från deras butiker.
De vägrar att låta mig byta till en ny gurka, trots att jag har kvitto.
På natten går jag dit och spikar igen dörrarna till bägge affärerna med virke jag köpt på Silvans bygg. Nästa morgon bildas en orolig kö utanför. Varken kunder eller personal kan komma in. Inga gurkor kan säljas.
Jag iakttar förvirringen på avstånd. Sedan sätter jag mig och ringer runt till landets största importörer av frukt och grönt.
- Skicka alla gurklaster till mig från och med nu, instruerar jag. Omdirigera alla lastbilar och fartyg. Javisst, allihop. Skicka allt till mig.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)