(Publicerad i GP onsdag 21 december)
På morgonen när jag skulle skära itu en apelsin på mitten för att kunna pressa den till juice, slant kniven och jag skar mig i vänster pekfinger − en sådan där löjlig skada som man helst inte vill berätta om för någon. Jag satte på ett plåster. På skärbrädan blandades blod och apelsinsaft.
På jobbet några timmar senare körde jag fast på en rimmad vers som ingår i den bok jag håller på att översätta (en samling essäer och artiklar av amerikanen Jonathan Franzen).
Det är en ganska larvig Alla hjärtans dag-vers som bygger på en ordvits. Diktjaget önskar att hon vore a little rock, en liten sten, för då kunde hon en vacker dag växa upp och bli a little boulder. Här finns en dubbelmening: boulder betyder stenblock, men uttalas på samma sätt som bolder, djärvare. Och detta är just poängen: om hon vore lite djärvare skulle hon våga be den pojke hon beundrar om en dejt.
Jag skakade på huvudet – hur i all världen skulle jag kunna göra svenska av det?
För att få fart på hjärnan bestämde jag mig för att gå en sväng. Men först bytte jag plåster. Mitt lilla sår var förvånansvärt djupt och hade blött igenom det första.
Nere på gatan mötte jag den gamla tanten i grön basker med sin hund, en cavalier king charles spaniel. Själv tog jag en runda i Slottsskogen och satte mig sedan på ett kafé.
Medan jag smuttade på kaffet såg jag hur kaféinnehavaren ställde ut en skål med vatten utanför entrén. Strax kom tanten i den gröna baskern förbi med sin hund. Hon lät hunden dricka och vinkade glatt in mot kafét. När hon hade gått tog innehavaren bort skålen igen.
Jag hade sett den där tanten massvis av gånger, och jag hade ofta suttit på det här kafét. Men aldrig hade jag anat att det fanns ett samband mellan dem.
Jag funderade: kunde man få till något med yngre och äldre stenåldern, tro? Eller kunde man ha en liten sten som ville växa upp till ”en riktig klippa”? Där fanns ju faktiskt en dubbelmening som kanske skulle gå att använda.
På kvällen när jag lade mig i sängen bredvid min fru dunkade det lätt i det skadade fingret. Jag tänkte på kaféinnehavaren som ställde ut vatten speciellt åt tanten och hennes hund, och jag tänkte på hur sjutton jag skulle kunna få min lilla vers att rimma.
Men det sista jag tänkte innan jag somnade var: i natt ska jag läka mitt sår.
torsdag 22 december 2011
onsdag 23 november 2011
Först kommer metoden, sedan rättfärdigandet
(Publicerad i Göteborgs-Posten onsdag 23 november)
Vi är många som har följt programmet ”Barn till varje pris?” som har gått i SVT under hösten. Där har par och enskilda berättat om sin barnlängtan, och vi har fått en provkarta på de många metoder som idag finns för att åtgärda ofrivillig barnlöshet.
För att ta några exempel: Vi har sett ett par som låter en indisk surrogatmamma föda deras barn mot en ersättning på 40 000 kronor, en 22-årig kvinna som skaffar barn på klinik i Danmark eftersom hon inte vill vänta på en lämplig far och en mamma som har fyra söner och anser att hon borde ha rätt att välja en flicka nästa gång.
Programmet har utmanat många av mina åsikter, men jag skriver inte det här för att ha synpunkter på andras val. För min fru och mig gick det lätt att få barn på det gamla vanliga sättet. Vilka metoder vi hade varit beredda att ta till om det hade krånglat kan jag inte svara på.
Men jag tänker på två saker. Det ena är hur omöjligt det är att skilja natur från kultur i dagens värld. I programmet skildras barnlängtan som en stark biologisk drift – men denna drift kan bara tillfredsställas med alltmer komplicerad teknik: äggdonationer, embryoadoption och annat. Utan dessa onaturliga metoder, ingen naturlig lycka, tycks det.
Det andra jag tänker på är ett citat som jag stötte på för länge sedan. Jag minns inte upphovspersonen – Världens gång-läsarna får gärna hjälpa mig − och jag citerar här fritt ur minnet: ”Vi hyser i de flesta fall inte en åsikt emedan vi har blivit övertygade om att den är välgrundad, utan emedan vi hyser en åsikt försöker vi övertyga oss om att den är välgrundad.”
Jag minns att jag tyckte att det var lite väl krasst uttryckt. Men nu vet jag inte längre.
Om det hållits en folkomröstning för 50 år sedan, skulle vi då ha sagt ja till alla de här nya metoderna för att skaffa barn? Jag tvivlar på det.
Men när metoderna väl finns och man själv står där som barnlös, hur ska man då kunna säga nej? Och med beslutet redan fattat börjar sökandet efter goda argument för det.
Nästa steg är utan tvivel att vi kan välja inte bara kön på våra ofödda barn utan även olika begåvningar, som musikalitet, studiebegåvning och atletisk förmåga.
Vad anser vi om sådana val idag? Vad anser vi om 50 år?
Först kommer metoden, sedan rättfärdigandet av den.
Ett är i alla fall säkert: barnen är lika naturliga hur de än kommer till.
Vi är många som har följt programmet ”Barn till varje pris?” som har gått i SVT under hösten. Där har par och enskilda berättat om sin barnlängtan, och vi har fått en provkarta på de många metoder som idag finns för att åtgärda ofrivillig barnlöshet.
För att ta några exempel: Vi har sett ett par som låter en indisk surrogatmamma föda deras barn mot en ersättning på 40 000 kronor, en 22-årig kvinna som skaffar barn på klinik i Danmark eftersom hon inte vill vänta på en lämplig far och en mamma som har fyra söner och anser att hon borde ha rätt att välja en flicka nästa gång.
Programmet har utmanat många av mina åsikter, men jag skriver inte det här för att ha synpunkter på andras val. För min fru och mig gick det lätt att få barn på det gamla vanliga sättet. Vilka metoder vi hade varit beredda att ta till om det hade krånglat kan jag inte svara på.
Men jag tänker på två saker. Det ena är hur omöjligt det är att skilja natur från kultur i dagens värld. I programmet skildras barnlängtan som en stark biologisk drift – men denna drift kan bara tillfredsställas med alltmer komplicerad teknik: äggdonationer, embryoadoption och annat. Utan dessa onaturliga metoder, ingen naturlig lycka, tycks det.
Det andra jag tänker på är ett citat som jag stötte på för länge sedan. Jag minns inte upphovspersonen – Världens gång-läsarna får gärna hjälpa mig − och jag citerar här fritt ur minnet: ”Vi hyser i de flesta fall inte en åsikt emedan vi har blivit övertygade om att den är välgrundad, utan emedan vi hyser en åsikt försöker vi övertyga oss om att den är välgrundad.”
Jag minns att jag tyckte att det var lite väl krasst uttryckt. Men nu vet jag inte längre.
Om det hållits en folkomröstning för 50 år sedan, skulle vi då ha sagt ja till alla de här nya metoderna för att skaffa barn? Jag tvivlar på det.
Men när metoderna väl finns och man själv står där som barnlös, hur ska man då kunna säga nej? Och med beslutet redan fattat börjar sökandet efter goda argument för det.
Nästa steg är utan tvivel att vi kan välja inte bara kön på våra ofödda barn utan även olika begåvningar, som musikalitet, studiebegåvning och atletisk förmåga.
Vad anser vi om sådana val idag? Vad anser vi om 50 år?
Först kommer metoden, sedan rättfärdigandet av den.
Ett är i alla fall säkert: barnen är lika naturliga hur de än kommer till.
onsdag 26 oktober 2011
Allt ska de ha
(Publicerat i GP onsdag 26 oktober)
I en hemlig timme mellan eftermiddag och kväll, medan det sakta skymde utanför, satt jag på en bar nära Chapmans Torg i Majorna.
Den frid jag hoppats på stördes dock av en ganska ung man i randig skjorta vid bordet bredvid. Han lade högljutt ut texten om än det ena, än det andra, medan hans sällskap – en kvinna som uppenbarligen var hans fru och en manlig kompis – hummade och nickade beundrande åt allt han sa.
Vad mannen talade allra mest om var sin heta längtan efter att bli prenumerant på tidningen Connoisseur.
Detta är inte vilken tidning som helst. Connoisseur går endast ut till svenskar som har en årsinkomst på minst 1,2 miljoner kronor. Dessa rika människor får tidningen gratis, ingen annan tillåts prenumerera på den.
- Jag var så otroligt nära förra året, det fattades bara hundra tusen. Jag ska säga till revisorn att göra ett annat upplägg på deklarationen i år, för nu ska jag ha den. Nicke fick den förra året, det vet ni, va?
Så långt var det illa nog – jag var helt ointresserad av att lyssna på en ung strebers ambitioner om att tjäna ännu mer pengar än han redan gjorde. Men det skulle bli värre ändå. Efter en stund förstod jag nämligen att randiga skjortan och hans fru var nyinflyttade i kvarteret.
Jag rös där jag satt.
Jo, jag vet att allt förändras, och storstäder mest av allt. Jag har själv sett Haga gå från förfallet proggnäste till uppsnofsade shoppingkulisser. Jag har sett utdömda adresser på Långgatorna – som för tjugo år sedan inhyste sunkiga svartklubbar där jag tillbringade alltför många nätter – förvandlas till svindyra bostadsrätter.
Så är det, allt är i rörelse. Men Majorna. Här har det funnits plats för snedseglare och udda typer. Här har hyrorna varit så pass låga att ensamstående föräldrar kunnat hanka sig fram. Här finns småbutiker och arbetarkaféer kvar, här är tempot lite lägre, här kan alternativkulturen andas. Jag hamnade här av en slump i slutet av 90-talet – i Kungsladugård, för att vara exakt – och kände mig hemma från första dagen.
För femton år sedan skulle människor som drömmer om att få tidningen Connoisseur inte ens ha sneglat åt Chapmans Torg. Nu vill de ha det här också. Allt ska de ha.
Randiga skjortan pladdrade på, och jag flydde ut i mörkret och blåsten på Karl Johansgatan. Måtte det åtminstone gå långsamt, tänkte jag. Måtte Majorna få finnas kvar några år till.
I en hemlig timme mellan eftermiddag och kväll, medan det sakta skymde utanför, satt jag på en bar nära Chapmans Torg i Majorna.
Den frid jag hoppats på stördes dock av en ganska ung man i randig skjorta vid bordet bredvid. Han lade högljutt ut texten om än det ena, än det andra, medan hans sällskap – en kvinna som uppenbarligen var hans fru och en manlig kompis – hummade och nickade beundrande åt allt han sa.
Vad mannen talade allra mest om var sin heta längtan efter att bli prenumerant på tidningen Connoisseur.
Detta är inte vilken tidning som helst. Connoisseur går endast ut till svenskar som har en årsinkomst på minst 1,2 miljoner kronor. Dessa rika människor får tidningen gratis, ingen annan tillåts prenumerera på den.
- Jag var så otroligt nära förra året, det fattades bara hundra tusen. Jag ska säga till revisorn att göra ett annat upplägg på deklarationen i år, för nu ska jag ha den. Nicke fick den förra året, det vet ni, va?
Så långt var det illa nog – jag var helt ointresserad av att lyssna på en ung strebers ambitioner om att tjäna ännu mer pengar än han redan gjorde. Men det skulle bli värre ändå. Efter en stund förstod jag nämligen att randiga skjortan och hans fru var nyinflyttade i kvarteret.
Jag rös där jag satt.
Jo, jag vet att allt förändras, och storstäder mest av allt. Jag har själv sett Haga gå från förfallet proggnäste till uppsnofsade shoppingkulisser. Jag har sett utdömda adresser på Långgatorna – som för tjugo år sedan inhyste sunkiga svartklubbar där jag tillbringade alltför många nätter – förvandlas till svindyra bostadsrätter.
Så är det, allt är i rörelse. Men Majorna. Här har det funnits plats för snedseglare och udda typer. Här har hyrorna varit så pass låga att ensamstående föräldrar kunnat hanka sig fram. Här finns småbutiker och arbetarkaféer kvar, här är tempot lite lägre, här kan alternativkulturen andas. Jag hamnade här av en slump i slutet av 90-talet – i Kungsladugård, för att vara exakt – och kände mig hemma från första dagen.
För femton år sedan skulle människor som drömmer om att få tidningen Connoisseur inte ens ha sneglat åt Chapmans Torg. Nu vill de ha det här också. Allt ska de ha.
Randiga skjortan pladdrade på, och jag flydde ut i mörkret och blåsten på Karl Johansgatan. Måtte det åtminstone gå långsamt, tänkte jag. Måtte Majorna få finnas kvar några år till.
måndag 3 oktober 2011
Ett fiskben i halsen
(Publicerad på Världens gång i GP 1 oktober 2011)
Jag panerade koljafiléerna i ägg och ströbröd och stekte dem i smör tills de var färdiga, men inte en sekund längre. Potatismoset var redan framställt på bordet i en ångande kastrull, liksom hemlagad lingonsylt samt muskotnöt och rivjärn. Jag ropade på familjen att komma och äta
Det är en särskild glädje att servera mat som alla tycker om, så att man slipper gnäll och protester och bara kan njuta av att se hur alla tar för sig. I vår familj är panerad fisk med potatismos och lingon just sådan mat.
Själv tog jag genast till mig en av de tjockaste fiskbitarna, en sådan där som är maximalt saftig och aningen, aningen rå längst in – det är nämligen så vist ordnat att barnen föredrar de tunna, genomstekta bitarna. Jag tuggade och mumsade och njöt och sedan … ja, sedan svalde jag ju. Och jag kände genast hur ett fiskben satte sig på tvären i halsen.
Det verkade som en bagatell först. Jag sköljde med vatten, prövade med att äta morot, knäckebröd, äpple. Benet satt där det satt. Så småningom blev det obehagligt, och efter kontakt med sjukvårdsupplysningen tog jag en taxi till akuten. Taxichauffören menade att han lätt skulle kunna lösa problemet med hjälp av heimlichmanövern. Jag avböjde.
Men det var inte alls det här jag skulle berätta egentligen. Det är varken koljan, fiskbenet, eller heimlichmanövern jag vill säga något om.
Det är om känslan efteråt.
Känslan efter att läkaren hade plockat ut benet med något som liknade en lång grilltång. Efter att han hade visat upp det och jag generat hade mumlat något om att: ”Ja, det var säkert inte så allvarligt, det hade väl lossnat snart.” På vilket han hade svarat: ”Nä du, det här hade du dött av om du inte fått bort det.”
När jag gick ut i den mörka kvällen för att ta spårvagnen hem mådde jag precis som vanligt. Det kliade inte ens i halsen. Inget hade hänt. Samtidigt läkarens ord: ”Det där hade du dött av.”
Om jag åtminstone varit gipsad eller blåslagen. Så att det funnits något att visa upp, något att göra en story av. Hur ska man kunna förstå något som det inte går att göra en historia av?
Jag kände mig lurad på en sorts existentiell bävan. Mitt liv var räddat − men på ett så förbannat banalt sätt!
Nästa dag tog jag med en portion överbliven kolja till jobbet. Den smakade bra även mikrad, även om det förstås inte kan jämföras med nystekt.
Jag panerade koljafiléerna i ägg och ströbröd och stekte dem i smör tills de var färdiga, men inte en sekund längre. Potatismoset var redan framställt på bordet i en ångande kastrull, liksom hemlagad lingonsylt samt muskotnöt och rivjärn. Jag ropade på familjen att komma och äta
Det är en särskild glädje att servera mat som alla tycker om, så att man slipper gnäll och protester och bara kan njuta av att se hur alla tar för sig. I vår familj är panerad fisk med potatismos och lingon just sådan mat.
Själv tog jag genast till mig en av de tjockaste fiskbitarna, en sådan där som är maximalt saftig och aningen, aningen rå längst in – det är nämligen så vist ordnat att barnen föredrar de tunna, genomstekta bitarna. Jag tuggade och mumsade och njöt och sedan … ja, sedan svalde jag ju. Och jag kände genast hur ett fiskben satte sig på tvären i halsen.
Det verkade som en bagatell först. Jag sköljde med vatten, prövade med att äta morot, knäckebröd, äpple. Benet satt där det satt. Så småningom blev det obehagligt, och efter kontakt med sjukvårdsupplysningen tog jag en taxi till akuten. Taxichauffören menade att han lätt skulle kunna lösa problemet med hjälp av heimlichmanövern. Jag avböjde.
Men det var inte alls det här jag skulle berätta egentligen. Det är varken koljan, fiskbenet, eller heimlichmanövern jag vill säga något om.
Det är om känslan efteråt.
Känslan efter att läkaren hade plockat ut benet med något som liknade en lång grilltång. Efter att han hade visat upp det och jag generat hade mumlat något om att: ”Ja, det var säkert inte så allvarligt, det hade väl lossnat snart.” På vilket han hade svarat: ”Nä du, det här hade du dött av om du inte fått bort det.”
När jag gick ut i den mörka kvällen för att ta spårvagnen hem mådde jag precis som vanligt. Det kliade inte ens i halsen. Inget hade hänt. Samtidigt läkarens ord: ”Det där hade du dött av.”
Om jag åtminstone varit gipsad eller blåslagen. Så att det funnits något att visa upp, något att göra en story av. Hur ska man kunna förstå något som det inte går att göra en historia av?
Jag kände mig lurad på en sorts existentiell bävan. Mitt liv var räddat − men på ett så förbannat banalt sätt!
Nästa dag tog jag med en portion överbliven kolja till jobbet. Den smakade bra även mikrad, även om det förstås inte kan jämföras med nystekt.
onsdag 31 augusti 2011
Mitt skal är knäckt sedan länge
(Publicerad i GP onsdag 31 augusti 2011)
Sorg är en så stor känsla att man måste bli vuxen för att den ska få plats i en.
Jag var på några begravningar som barn. Äldre släktingar. Jag iakttog noga allt som hände, studerade prästen, gästerna, hur pratet gick vid kaffet efteråt. Att se vuxna människor gråta skrämde mig. Själv var jag alldeles tom och blank inombords. Försiktigt petade jag bort leverpastejen och saltgurkan från landgången.
Inte ens när mormor dog visste jag hur jag skulle härbärgera sorgen, trots att jag älskade henne mycket och jag hade hunnit bli så pass gammal som 15. Jag stod vid kanten av hennes grav och svajade. Livet hade inte knäckt mitt skal än, jag var fortfarande kvar i en sorts stumhet. Jag kunde inte se vad döden hade med mig att göra.
Upplevelsen av förlust kan förstås finnas hos minsta barn. Men själva sörjandet och dess uttryck, det är det man lär sig först med åren.
Ett spädbarn kan inte skilja ens på de enklaste känslor. Babyn vet inte om den är hungrig, sömnig eller har svid i ljumskvecken. Den vet bara att något är fel och har bara ett sätt att uttrycka obehaget på: att skrika.
Med tiden lär sig barnet att sortera känslorna och att rymma dem utan rädsla. Aha, det där är hunger, och det där är sveda. Ingen fara. Det går att bota med en macka eller lite salva. Ju äldre barnet blir, desto komplexare känslor lär det sig hantera.
Jag kan bara tala för mig själv. Under årens lopp har jag gjort mina förluster, som alla andra. Några gånger har jag även upplevt min egen kropps stora bräcklighet. Till slut har jag kunnat se: aha, det där är sorg. Det är inte samma sak som frustration, ensamhet, leda eller allmän nedstämdhet. Och när en känsla går att skilja ut på det viset, då går den också att få plats med och hantera. Det är min erfarenhet.
Numera är mitt skal knäckt sedan länge. Livet har brutit in i mig med sin fulla, skoningslösa kraft. Jag vet numera vad döden har med mig att göra.
I somras stod jag åter vid en nära anhörigs grav. Det var barn med på begravningen. Kanske skrämdes de av att se en vuxen människa gråta.
Sorg är en så stor känsla att man måste bli vuxen för att den ska få plats i en.
Jag var på några begravningar som barn. Äldre släktingar. Jag iakttog noga allt som hände, studerade prästen, gästerna, hur pratet gick vid kaffet efteråt. Att se vuxna människor gråta skrämde mig. Själv var jag alldeles tom och blank inombords. Försiktigt petade jag bort leverpastejen och saltgurkan från landgången.
Inte ens när mormor dog visste jag hur jag skulle härbärgera sorgen, trots att jag älskade henne mycket och jag hade hunnit bli så pass gammal som 15. Jag stod vid kanten av hennes grav och svajade. Livet hade inte knäckt mitt skal än, jag var fortfarande kvar i en sorts stumhet. Jag kunde inte se vad döden hade med mig att göra.
Upplevelsen av förlust kan förstås finnas hos minsta barn. Men själva sörjandet och dess uttryck, det är det man lär sig först med åren.
Ett spädbarn kan inte skilja ens på de enklaste känslor. Babyn vet inte om den är hungrig, sömnig eller har svid i ljumskvecken. Den vet bara att något är fel och har bara ett sätt att uttrycka obehaget på: att skrika.
Med tiden lär sig barnet att sortera känslorna och att rymma dem utan rädsla. Aha, det där är hunger, och det där är sveda. Ingen fara. Det går att bota med en macka eller lite salva. Ju äldre barnet blir, desto komplexare känslor lär det sig hantera.
Jag kan bara tala för mig själv. Under årens lopp har jag gjort mina förluster, som alla andra. Några gånger har jag även upplevt min egen kropps stora bräcklighet. Till slut har jag kunnat se: aha, det där är sorg. Det är inte samma sak som frustration, ensamhet, leda eller allmän nedstämdhet. Och när en känsla går att skilja ut på det viset, då går den också att få plats med och hantera. Det är min erfarenhet.
Numera är mitt skal knäckt sedan länge. Livet har brutit in i mig med sin fulla, skoningslösa kraft. Jag vet numera vad döden har med mig att göra.
I somras stod jag åter vid en nära anhörigs grav. Det var barn med på begravningen. Kanske skrämdes de av att se en vuxen människa gråta.
fredag 19 augusti 2011
Kaprifolen gör som den vill
(Publicerad i GP 7 augusti 2011)
På sommaren jobbar jag mycket med uppfostran. Jag lär växtligheten att fatta skillnaden mellan natur och kultur.
Det är ett sjå, tro mig.
Vår sommarstuga på Orust har till stor del skogstomt. Men där finns också en bit som är gräsmatta. Gränsen skog/gräsmatta är mycket tydligt dragen. Det är viktigt med tydliga regler.
Där till vänster, säger jag till växterna, råder natur. Där får ni växa som ni vill. Men här till höger råder kultur. Här bestämmer jag. Här vill jag ha halvdecimeterhöga grässtrån, inget annat.
Tydligt och lättfattligt, eller hur? Dessutom har jag ett utmärkt pedagogiskt verktyg till min hjälp: en gräsklippare.
Men tror ni grönskan fattar? Inte då.
Det räcker att jag är borta några dagar för att gränsen ska börja se suddig ut. Små tall- och björkskott sticker upp ur gräset. Kottar och avbrutna grenar ligger hur som helst. Och själva gräset har blivit tovigt och ovårdat.
Jag förklarar lugnt och sakligt en gång till. Där natur. Här kultur. Okej?
Men det är egentligen ännu mer komplicerat än så. För tråkigt nog behöver även själva naturen uppfostras.
I skogen kring vår stuga växer bland annat vildkaprifol. En underbar växt förstås. Blommornas doft i sommarnatten överträffar det mesta.
Men kaprifolen sprider sig okontrollerat. Den kväver andra växter. Som exempelvis de blåbärssnår som växer på tomten. Dessa vill jag till varje pris ha kvar: det är en fantastisk lyx att kunna tassa ut barfota och plocka färska blåbär till yoghurten på morgnarna.
Alltså förmanar jag kaprifolen: Åt det hållet kan du växa. Men inte åt andra. Blåbär här, kaprifol där, så ska det se ut i naturen. Inget jäkla kaos.
Och så visar jag häcksaxen för kaprifolen, för att den ska fatta att jag menar allvar.
Men inte ens hot hjälper. Kaprifolen gör som den vill. Jag klipper, den kommer tillbaka, på nätterna kväver den blåbärsbuske efter blåbärsbuske.
Jag är en tålmodig pedagog, men frågan är om inte naturen är obildbar.
På sommaren jobbar jag mycket med uppfostran. Jag lär växtligheten att fatta skillnaden mellan natur och kultur.
Det är ett sjå, tro mig.
Vår sommarstuga på Orust har till stor del skogstomt. Men där finns också en bit som är gräsmatta. Gränsen skog/gräsmatta är mycket tydligt dragen. Det är viktigt med tydliga regler.
Där till vänster, säger jag till växterna, råder natur. Där får ni växa som ni vill. Men här till höger råder kultur. Här bestämmer jag. Här vill jag ha halvdecimeterhöga grässtrån, inget annat.
Tydligt och lättfattligt, eller hur? Dessutom har jag ett utmärkt pedagogiskt verktyg till min hjälp: en gräsklippare.
Men tror ni grönskan fattar? Inte då.
Det räcker att jag är borta några dagar för att gränsen ska börja se suddig ut. Små tall- och björkskott sticker upp ur gräset. Kottar och avbrutna grenar ligger hur som helst. Och själva gräset har blivit tovigt och ovårdat.
Jag förklarar lugnt och sakligt en gång till. Där natur. Här kultur. Okej?
Men det är egentligen ännu mer komplicerat än så. För tråkigt nog behöver även själva naturen uppfostras.
I skogen kring vår stuga växer bland annat vildkaprifol. En underbar växt förstås. Blommornas doft i sommarnatten överträffar det mesta.
Men kaprifolen sprider sig okontrollerat. Den kväver andra växter. Som exempelvis de blåbärssnår som växer på tomten. Dessa vill jag till varje pris ha kvar: det är en fantastisk lyx att kunna tassa ut barfota och plocka färska blåbär till yoghurten på morgnarna.
Alltså förmanar jag kaprifolen: Åt det hållet kan du växa. Men inte åt andra. Blåbär här, kaprifol där, så ska det se ut i naturen. Inget jäkla kaos.
Och så visar jag häcksaxen för kaprifolen, för att den ska fatta att jag menar allvar.
Men inte ens hot hjälper. Kaprifolen gör som den vill. Jag klipper, den kommer tillbaka, på nätterna kväver den blåbärsbuske efter blåbärsbuske.
Jag är en tålmodig pedagog, men frågan är om inte naturen är obildbar.
Hat är den feges undanflykt
(Publicerad i GP 6 juli 2011)
En solig höstdag i Borås i slutet av 1970-talet insåg jag att jag var en dålig fotbollssupporter.
Jag stod som vanligt på J-läktaren på Ryavallen med gulsvart halsduk och en egenhändigt sydd Elfsborgsflagga, som en del av en tapper liten hejaklack. Jag var 13-14 år, Elfsborg mötte Landskrona Bois.
(Vad gäller fotbollslag fanns aldrig något val. Jag är uppväxt i Borås och pappa tog med mig på matcherna redan när jag var liten. Numera inser jag vilken tur jag haft. Jag trodde länge att alla fotbollslag strävade efter att spela vacker, vägvinnande fotboll längs marken, som Elfsborg. Med tiden förstod jag att det inte alls var så. I Göteborg har det ju till exempel inte funnits ett spelande lag sedan ... sedan ... ja, när? Öis under Erik Hamrén, kanske?)
Landskrona fick ett inkast och en av deras spelare sprang ut och hämtade bollen på löparbanan. Det var precis nedanför vår sektion. En kille bredvid mig ropade:
- Fy fan vad jag HATAR dig!
Jag hajade till. Spelaren var bara några meter bort – han hade hört vad som sagts, lika tydligt som om någon ropat samma sak åt honom i ett lunchrum eller en affär.
När matchen gick vidare vände sig killen mot mig, han märkte att jag hade reagerat.
− Ja vadå, hatar du honom inte då?
Och det var då jag insåg det. Jag var en dålig supporter. Eller åtminstone en omodern. För inte tusan kunde jag hata en människa för att han bar en tröja som inte var gul.
Under de där åren var jag en passionerad supporter. Jag levde för matcherna och stod alltid i klacken. Seger eller förlust styrde mitt humör dagarna efter. Och naturligtvis upplevde jag en stark rivalitet under spelets gång – det var ju match, tävling. Men hat? Nej, det gick inte att förstå.
Hat är förstås en legitim mänsklig känsla i vissa situationer, och ibland kan hatet även ha sin plats på en idrottsläktare. Det är klart att den tjeckoslovakiska publiken hatade det sovjetiska ishockeylandslaget vid VM i Prag 1972. Det var ju bara några år efter Sovjetunionens invasion. Det var på riktigt. Det var något helt annat än detta pinsamma, konstruerade hat som vi ser inom svensk fotboll idag.
Fotbollssupportrar brukar hävda att det inte finns någon kärlek utan hat. Eftersom de säger sig älska sitt lag måste de ha ett annat lag att hata, det är oundvikligt.
Men det är inte sant. Hat är den feges undanflykt. Hat är för latmaskar som inte kan eller vågar inse vidden av verklig kärlek − den som gör hela världen vacker oavsett vilket fotbollsslag som råkar vinna.
En solig höstdag i Borås i slutet av 1970-talet insåg jag att jag var en dålig fotbollssupporter.
Jag stod som vanligt på J-läktaren på Ryavallen med gulsvart halsduk och en egenhändigt sydd Elfsborgsflagga, som en del av en tapper liten hejaklack. Jag var 13-14 år, Elfsborg mötte Landskrona Bois.
(Vad gäller fotbollslag fanns aldrig något val. Jag är uppväxt i Borås och pappa tog med mig på matcherna redan när jag var liten. Numera inser jag vilken tur jag haft. Jag trodde länge att alla fotbollslag strävade efter att spela vacker, vägvinnande fotboll längs marken, som Elfsborg. Med tiden förstod jag att det inte alls var så. I Göteborg har det ju till exempel inte funnits ett spelande lag sedan ... sedan ... ja, när? Öis under Erik Hamrén, kanske?)
Landskrona fick ett inkast och en av deras spelare sprang ut och hämtade bollen på löparbanan. Det var precis nedanför vår sektion. En kille bredvid mig ropade:
- Fy fan vad jag HATAR dig!
Jag hajade till. Spelaren var bara några meter bort – han hade hört vad som sagts, lika tydligt som om någon ropat samma sak åt honom i ett lunchrum eller en affär.
När matchen gick vidare vände sig killen mot mig, han märkte att jag hade reagerat.
− Ja vadå, hatar du honom inte då?
Och det var då jag insåg det. Jag var en dålig supporter. Eller åtminstone en omodern. För inte tusan kunde jag hata en människa för att han bar en tröja som inte var gul.
Under de där åren var jag en passionerad supporter. Jag levde för matcherna och stod alltid i klacken. Seger eller förlust styrde mitt humör dagarna efter. Och naturligtvis upplevde jag en stark rivalitet under spelets gång – det var ju match, tävling. Men hat? Nej, det gick inte att förstå.
Hat är förstås en legitim mänsklig känsla i vissa situationer, och ibland kan hatet även ha sin plats på en idrottsläktare. Det är klart att den tjeckoslovakiska publiken hatade det sovjetiska ishockeylandslaget vid VM i Prag 1972. Det var ju bara några år efter Sovjetunionens invasion. Det var på riktigt. Det var något helt annat än detta pinsamma, konstruerade hat som vi ser inom svensk fotboll idag.
Fotbollssupportrar brukar hävda att det inte finns någon kärlek utan hat. Eftersom de säger sig älska sitt lag måste de ha ett annat lag att hata, det är oundvikligt.
Men det är inte sant. Hat är den feges undanflykt. Hat är för latmaskar som inte kan eller vågar inse vidden av verklig kärlek − den som gör hela världen vacker oavsett vilket fotbollsslag som råkar vinna.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)