(Publicerad på Världens gång i GP 1 oktober 2011)
Jag panerade koljafiléerna i ägg och ströbröd och stekte dem i smör tills de var färdiga, men inte en sekund längre. Potatismoset var redan framställt på bordet i en ångande kastrull, liksom hemlagad lingonsylt samt muskotnöt och rivjärn. Jag ropade på familjen att komma och äta
Det är en särskild glädje att servera mat som alla tycker om, så att man slipper gnäll och protester och bara kan njuta av att se hur alla tar för sig. I vår familj är panerad fisk med potatismos och lingon just sådan mat.
Själv tog jag genast till mig en av de tjockaste fiskbitarna, en sådan där som är maximalt saftig och aningen, aningen rå längst in – det är nämligen så vist ordnat att barnen föredrar de tunna, genomstekta bitarna. Jag tuggade och mumsade och njöt och sedan … ja, sedan svalde jag ju. Och jag kände genast hur ett fiskben satte sig på tvären i halsen.
Det verkade som en bagatell först. Jag sköljde med vatten, prövade med att äta morot, knäckebröd, äpple. Benet satt där det satt. Så småningom blev det obehagligt, och efter kontakt med sjukvårdsupplysningen tog jag en taxi till akuten. Taxichauffören menade att han lätt skulle kunna lösa problemet med hjälp av heimlichmanövern. Jag avböjde.
Men det var inte alls det här jag skulle berätta egentligen. Det är varken koljan, fiskbenet, eller heimlichmanövern jag vill säga något om.
Det är om känslan efteråt.
Känslan efter att läkaren hade plockat ut benet med något som liknade en lång grilltång. Efter att han hade visat upp det och jag generat hade mumlat något om att: ”Ja, det var säkert inte så allvarligt, det hade väl lossnat snart.” På vilket han hade svarat: ”Nä du, det här hade du dött av om du inte fått bort det.”
När jag gick ut i den mörka kvällen för att ta spårvagnen hem mådde jag precis som vanligt. Det kliade inte ens i halsen. Inget hade hänt. Samtidigt läkarens ord: ”Det där hade du dött av.”
Om jag åtminstone varit gipsad eller blåslagen. Så att det funnits något att visa upp, något att göra en story av. Hur ska man kunna förstå något som det inte går att göra en historia av?
Jag kände mig lurad på en sorts existentiell bävan. Mitt liv var räddat − men på ett så förbannat banalt sätt!
Nästa dag tog jag med en portion överbliven kolja till jobbet. Den smakade bra även mikrad, även om det förstås inte kan jämföras med nystekt.
måndag 3 oktober 2011
onsdag 31 augusti 2011
Mitt skal är knäckt sedan länge
(Publicerad i GP onsdag 31 augusti 2011)
Sorg är en så stor känsla att man måste bli vuxen för att den ska få plats i en.
Jag var på några begravningar som barn. Äldre släktingar. Jag iakttog noga allt som hände, studerade prästen, gästerna, hur pratet gick vid kaffet efteråt. Att se vuxna människor gråta skrämde mig. Själv var jag alldeles tom och blank inombords. Försiktigt petade jag bort leverpastejen och saltgurkan från landgången.
Inte ens när mormor dog visste jag hur jag skulle härbärgera sorgen, trots att jag älskade henne mycket och jag hade hunnit bli så pass gammal som 15. Jag stod vid kanten av hennes grav och svajade. Livet hade inte knäckt mitt skal än, jag var fortfarande kvar i en sorts stumhet. Jag kunde inte se vad döden hade med mig att göra.
Upplevelsen av förlust kan förstås finnas hos minsta barn. Men själva sörjandet och dess uttryck, det är det man lär sig först med åren.
Ett spädbarn kan inte skilja ens på de enklaste känslor. Babyn vet inte om den är hungrig, sömnig eller har svid i ljumskvecken. Den vet bara att något är fel och har bara ett sätt att uttrycka obehaget på: att skrika.
Med tiden lär sig barnet att sortera känslorna och att rymma dem utan rädsla. Aha, det där är hunger, och det där är sveda. Ingen fara. Det går att bota med en macka eller lite salva. Ju äldre barnet blir, desto komplexare känslor lär det sig hantera.
Jag kan bara tala för mig själv. Under årens lopp har jag gjort mina förluster, som alla andra. Några gånger har jag även upplevt min egen kropps stora bräcklighet. Till slut har jag kunnat se: aha, det där är sorg. Det är inte samma sak som frustration, ensamhet, leda eller allmän nedstämdhet. Och när en känsla går att skilja ut på det viset, då går den också att få plats med och hantera. Det är min erfarenhet.
Numera är mitt skal knäckt sedan länge. Livet har brutit in i mig med sin fulla, skoningslösa kraft. Jag vet numera vad döden har med mig att göra.
I somras stod jag åter vid en nära anhörigs grav. Det var barn med på begravningen. Kanske skrämdes de av att se en vuxen människa gråta.
Sorg är en så stor känsla att man måste bli vuxen för att den ska få plats i en.
Jag var på några begravningar som barn. Äldre släktingar. Jag iakttog noga allt som hände, studerade prästen, gästerna, hur pratet gick vid kaffet efteråt. Att se vuxna människor gråta skrämde mig. Själv var jag alldeles tom och blank inombords. Försiktigt petade jag bort leverpastejen och saltgurkan från landgången.
Inte ens när mormor dog visste jag hur jag skulle härbärgera sorgen, trots att jag älskade henne mycket och jag hade hunnit bli så pass gammal som 15. Jag stod vid kanten av hennes grav och svajade. Livet hade inte knäckt mitt skal än, jag var fortfarande kvar i en sorts stumhet. Jag kunde inte se vad döden hade med mig att göra.
Upplevelsen av förlust kan förstås finnas hos minsta barn. Men själva sörjandet och dess uttryck, det är det man lär sig först med åren.
Ett spädbarn kan inte skilja ens på de enklaste känslor. Babyn vet inte om den är hungrig, sömnig eller har svid i ljumskvecken. Den vet bara att något är fel och har bara ett sätt att uttrycka obehaget på: att skrika.
Med tiden lär sig barnet att sortera känslorna och att rymma dem utan rädsla. Aha, det där är hunger, och det där är sveda. Ingen fara. Det går att bota med en macka eller lite salva. Ju äldre barnet blir, desto komplexare känslor lär det sig hantera.
Jag kan bara tala för mig själv. Under årens lopp har jag gjort mina förluster, som alla andra. Några gånger har jag även upplevt min egen kropps stora bräcklighet. Till slut har jag kunnat se: aha, det där är sorg. Det är inte samma sak som frustration, ensamhet, leda eller allmän nedstämdhet. Och när en känsla går att skilja ut på det viset, då går den också att få plats med och hantera. Det är min erfarenhet.
Numera är mitt skal knäckt sedan länge. Livet har brutit in i mig med sin fulla, skoningslösa kraft. Jag vet numera vad döden har med mig att göra.
I somras stod jag åter vid en nära anhörigs grav. Det var barn med på begravningen. Kanske skrämdes de av att se en vuxen människa gråta.
fredag 19 augusti 2011
Kaprifolen gör som den vill
(Publicerad i GP 7 augusti 2011)
På sommaren jobbar jag mycket med uppfostran. Jag lär växtligheten att fatta skillnaden mellan natur och kultur.
Det är ett sjå, tro mig.
Vår sommarstuga på Orust har till stor del skogstomt. Men där finns också en bit som är gräsmatta. Gränsen skog/gräsmatta är mycket tydligt dragen. Det är viktigt med tydliga regler.
Där till vänster, säger jag till växterna, råder natur. Där får ni växa som ni vill. Men här till höger råder kultur. Här bestämmer jag. Här vill jag ha halvdecimeterhöga grässtrån, inget annat.
Tydligt och lättfattligt, eller hur? Dessutom har jag ett utmärkt pedagogiskt verktyg till min hjälp: en gräsklippare.
Men tror ni grönskan fattar? Inte då.
Det räcker att jag är borta några dagar för att gränsen ska börja se suddig ut. Små tall- och björkskott sticker upp ur gräset. Kottar och avbrutna grenar ligger hur som helst. Och själva gräset har blivit tovigt och ovårdat.
Jag förklarar lugnt och sakligt en gång till. Där natur. Här kultur. Okej?
Men det är egentligen ännu mer komplicerat än så. För tråkigt nog behöver även själva naturen uppfostras.
I skogen kring vår stuga växer bland annat vildkaprifol. En underbar växt förstås. Blommornas doft i sommarnatten överträffar det mesta.
Men kaprifolen sprider sig okontrollerat. Den kväver andra växter. Som exempelvis de blåbärssnår som växer på tomten. Dessa vill jag till varje pris ha kvar: det är en fantastisk lyx att kunna tassa ut barfota och plocka färska blåbär till yoghurten på morgnarna.
Alltså förmanar jag kaprifolen: Åt det hållet kan du växa. Men inte åt andra. Blåbär här, kaprifol där, så ska det se ut i naturen. Inget jäkla kaos.
Och så visar jag häcksaxen för kaprifolen, för att den ska fatta att jag menar allvar.
Men inte ens hot hjälper. Kaprifolen gör som den vill. Jag klipper, den kommer tillbaka, på nätterna kväver den blåbärsbuske efter blåbärsbuske.
Jag är en tålmodig pedagog, men frågan är om inte naturen är obildbar.
På sommaren jobbar jag mycket med uppfostran. Jag lär växtligheten att fatta skillnaden mellan natur och kultur.
Det är ett sjå, tro mig.
Vår sommarstuga på Orust har till stor del skogstomt. Men där finns också en bit som är gräsmatta. Gränsen skog/gräsmatta är mycket tydligt dragen. Det är viktigt med tydliga regler.
Där till vänster, säger jag till växterna, råder natur. Där får ni växa som ni vill. Men här till höger råder kultur. Här bestämmer jag. Här vill jag ha halvdecimeterhöga grässtrån, inget annat.
Tydligt och lättfattligt, eller hur? Dessutom har jag ett utmärkt pedagogiskt verktyg till min hjälp: en gräsklippare.
Men tror ni grönskan fattar? Inte då.
Det räcker att jag är borta några dagar för att gränsen ska börja se suddig ut. Små tall- och björkskott sticker upp ur gräset. Kottar och avbrutna grenar ligger hur som helst. Och själva gräset har blivit tovigt och ovårdat.
Jag förklarar lugnt och sakligt en gång till. Där natur. Här kultur. Okej?
Men det är egentligen ännu mer komplicerat än så. För tråkigt nog behöver även själva naturen uppfostras.
I skogen kring vår stuga växer bland annat vildkaprifol. En underbar växt förstås. Blommornas doft i sommarnatten överträffar det mesta.
Men kaprifolen sprider sig okontrollerat. Den kväver andra växter. Som exempelvis de blåbärssnår som växer på tomten. Dessa vill jag till varje pris ha kvar: det är en fantastisk lyx att kunna tassa ut barfota och plocka färska blåbär till yoghurten på morgnarna.
Alltså förmanar jag kaprifolen: Åt det hållet kan du växa. Men inte åt andra. Blåbär här, kaprifol där, så ska det se ut i naturen. Inget jäkla kaos.
Och så visar jag häcksaxen för kaprifolen, för att den ska fatta att jag menar allvar.
Men inte ens hot hjälper. Kaprifolen gör som den vill. Jag klipper, den kommer tillbaka, på nätterna kväver den blåbärsbuske efter blåbärsbuske.
Jag är en tålmodig pedagog, men frågan är om inte naturen är obildbar.
Hat är den feges undanflykt
(Publicerad i GP 6 juli 2011)
En solig höstdag i Borås i slutet av 1970-talet insåg jag att jag var en dålig fotbollssupporter.
Jag stod som vanligt på J-läktaren på Ryavallen med gulsvart halsduk och en egenhändigt sydd Elfsborgsflagga, som en del av en tapper liten hejaklack. Jag var 13-14 år, Elfsborg mötte Landskrona Bois.
(Vad gäller fotbollslag fanns aldrig något val. Jag är uppväxt i Borås och pappa tog med mig på matcherna redan när jag var liten. Numera inser jag vilken tur jag haft. Jag trodde länge att alla fotbollslag strävade efter att spela vacker, vägvinnande fotboll längs marken, som Elfsborg. Med tiden förstod jag att det inte alls var så. I Göteborg har det ju till exempel inte funnits ett spelande lag sedan ... sedan ... ja, när? Öis under Erik Hamrén, kanske?)
Landskrona fick ett inkast och en av deras spelare sprang ut och hämtade bollen på löparbanan. Det var precis nedanför vår sektion. En kille bredvid mig ropade:
- Fy fan vad jag HATAR dig!
Jag hajade till. Spelaren var bara några meter bort – han hade hört vad som sagts, lika tydligt som om någon ropat samma sak åt honom i ett lunchrum eller en affär.
När matchen gick vidare vände sig killen mot mig, han märkte att jag hade reagerat.
− Ja vadå, hatar du honom inte då?
Och det var då jag insåg det. Jag var en dålig supporter. Eller åtminstone en omodern. För inte tusan kunde jag hata en människa för att han bar en tröja som inte var gul.
Under de där åren var jag en passionerad supporter. Jag levde för matcherna och stod alltid i klacken. Seger eller förlust styrde mitt humör dagarna efter. Och naturligtvis upplevde jag en stark rivalitet under spelets gång – det var ju match, tävling. Men hat? Nej, det gick inte att förstå.
Hat är förstås en legitim mänsklig känsla i vissa situationer, och ibland kan hatet även ha sin plats på en idrottsläktare. Det är klart att den tjeckoslovakiska publiken hatade det sovjetiska ishockeylandslaget vid VM i Prag 1972. Det var ju bara några år efter Sovjetunionens invasion. Det var på riktigt. Det var något helt annat än detta pinsamma, konstruerade hat som vi ser inom svensk fotboll idag.
Fotbollssupportrar brukar hävda att det inte finns någon kärlek utan hat. Eftersom de säger sig älska sitt lag måste de ha ett annat lag att hata, det är oundvikligt.
Men det är inte sant. Hat är den feges undanflykt. Hat är för latmaskar som inte kan eller vågar inse vidden av verklig kärlek − den som gör hela världen vacker oavsett vilket fotbollsslag som råkar vinna.
En solig höstdag i Borås i slutet av 1970-talet insåg jag att jag var en dålig fotbollssupporter.
Jag stod som vanligt på J-läktaren på Ryavallen med gulsvart halsduk och en egenhändigt sydd Elfsborgsflagga, som en del av en tapper liten hejaklack. Jag var 13-14 år, Elfsborg mötte Landskrona Bois.
(Vad gäller fotbollslag fanns aldrig något val. Jag är uppväxt i Borås och pappa tog med mig på matcherna redan när jag var liten. Numera inser jag vilken tur jag haft. Jag trodde länge att alla fotbollslag strävade efter att spela vacker, vägvinnande fotboll längs marken, som Elfsborg. Med tiden förstod jag att det inte alls var så. I Göteborg har det ju till exempel inte funnits ett spelande lag sedan ... sedan ... ja, när? Öis under Erik Hamrén, kanske?)
Landskrona fick ett inkast och en av deras spelare sprang ut och hämtade bollen på löparbanan. Det var precis nedanför vår sektion. En kille bredvid mig ropade:
- Fy fan vad jag HATAR dig!
Jag hajade till. Spelaren var bara några meter bort – han hade hört vad som sagts, lika tydligt som om någon ropat samma sak åt honom i ett lunchrum eller en affär.
När matchen gick vidare vände sig killen mot mig, han märkte att jag hade reagerat.
− Ja vadå, hatar du honom inte då?
Och det var då jag insåg det. Jag var en dålig supporter. Eller åtminstone en omodern. För inte tusan kunde jag hata en människa för att han bar en tröja som inte var gul.
Under de där åren var jag en passionerad supporter. Jag levde för matcherna och stod alltid i klacken. Seger eller förlust styrde mitt humör dagarna efter. Och naturligtvis upplevde jag en stark rivalitet under spelets gång – det var ju match, tävling. Men hat? Nej, det gick inte att förstå.
Hat är förstås en legitim mänsklig känsla i vissa situationer, och ibland kan hatet även ha sin plats på en idrottsläktare. Det är klart att den tjeckoslovakiska publiken hatade det sovjetiska ishockeylandslaget vid VM i Prag 1972. Det var ju bara några år efter Sovjetunionens invasion. Det var på riktigt. Det var något helt annat än detta pinsamma, konstruerade hat som vi ser inom svensk fotboll idag.
Fotbollssupportrar brukar hävda att det inte finns någon kärlek utan hat. Eftersom de säger sig älska sitt lag måste de ha ett annat lag att hata, det är oundvikligt.
Men det är inte sant. Hat är den feges undanflykt. Hat är för latmaskar som inte kan eller vågar inse vidden av verklig kärlek − den som gör hela världen vacker oavsett vilket fotbollsslag som råkar vinna.
onsdag 8 juni 2011
I varje ögonblick står livet och väger
(Publicerad i GP onsdag 8 juni 2011)
För några veckor sedan tog jag tåget till Stockholm. Jag gick från Centralen till det stora förlagshuset på Sveavägen med manuset till min nya roman under armen.
Ingen behöver förstås bära med sig ett fysiskt manus längre, men jag gillade helt enkelt känslan. Jag hade bundit om pappersbunten med lite olikfärgade garntrådar som jag hittat i barnens pyssellåda. Det var en fin stund när jag klev in i foajén på Sveavägen med manusbunten i handen.
På förlaget var alla glada. På kvällen blev jag bjuden på middag. Familjen Lagercrantz var där.
Så, häromdagen, ringde förlaget. De hade nu läst manuset. Och de gillade det inte alls. Hade inte gripits det minsta av huvudpersonernas, som jag tyckte, fängslande öden. Som det såg ut nu var det inte ens nära en utgivning.
När jag lade på luren var jag iskall inombords.
Varför skriver man? Om jag för min del ska svara i ett ord så är det: frihet.
Som ung ville jag bort från väckarklockor och själlösa rutiner. Jag ville slippa de tunga jobb jag hade: lyften i långvården, trappspringet som brevbärare. Jag ville sitta på boulevarderna med ett glas och en anteckningsbok. Och jag trodde att jag hade något att bidra med.
Men allt man tror som ung är fel. Få yrken är så tunga som författarens, även rent fysiskt. Herregud, vad man får slita för att det ska bli bra.
Och friheten? Nej, ingen är så ofri som en författare. Man är helt beroende av
publiken, medierna, kritiken, förlaget. Man är i händerna på krafter som man inte styr själv.
Har förlaget fel om den här boken? Är den egentligen ett mästerverk? Tja, om jag säger så här: jag har samarbetat med min redaktör i över tio år och litar fullkomligt på henne. När hon säger att det inte håller, så gör det antagligen inte det.
Hon säger också att boken kan gå att rädda om man gör om den från grunden.
Säg att du har bakat en sockerkaka. När du tar ut den ur ugnen doftar den i ditt tycke underbart. Så kommer någon och säger: nädu, det där duger inte, förvandla tillbaka kakan till ägg, mjöl, socker, bakpulver och så vidare, och börja sedan om igen. Precis så enkelt är det att bygga om en roman.
Det handlar om flera års arbete till, förutom de som redan är nedlagda. Och även om jag bakar om texten finns inga garantier för att förlaget ska gilla den nya versionen.
Det är inte så länge sedan som Aftonbladet skrev om min förra bok att den var en ”stor roman”. Kändes fint. Kändes som att det hade lönat sig att skriva seriöst i alla dessa år, som att jag hade nått upp till en viss nivå.
Det hade jag inte. Man uppnår aldrig något. I varje ögonblick står livet och väger. Ibland är det underbart att veta det, ibland inte.
För några veckor sedan tog jag tåget till Stockholm. Jag gick från Centralen till det stora förlagshuset på Sveavägen med manuset till min nya roman under armen.
Ingen behöver förstås bära med sig ett fysiskt manus längre, men jag gillade helt enkelt känslan. Jag hade bundit om pappersbunten med lite olikfärgade garntrådar som jag hittat i barnens pyssellåda. Det var en fin stund när jag klev in i foajén på Sveavägen med manusbunten i handen.
På förlaget var alla glada. På kvällen blev jag bjuden på middag. Familjen Lagercrantz var där.
Så, häromdagen, ringde förlaget. De hade nu läst manuset. Och de gillade det inte alls. Hade inte gripits det minsta av huvudpersonernas, som jag tyckte, fängslande öden. Som det såg ut nu var det inte ens nära en utgivning.
När jag lade på luren var jag iskall inombords.
Varför skriver man? Om jag för min del ska svara i ett ord så är det: frihet.
Som ung ville jag bort från väckarklockor och själlösa rutiner. Jag ville slippa de tunga jobb jag hade: lyften i långvården, trappspringet som brevbärare. Jag ville sitta på boulevarderna med ett glas och en anteckningsbok. Och jag trodde att jag hade något att bidra med.
Men allt man tror som ung är fel. Få yrken är så tunga som författarens, även rent fysiskt. Herregud, vad man får slita för att det ska bli bra.
Och friheten? Nej, ingen är så ofri som en författare. Man är helt beroende av
publiken, medierna, kritiken, förlaget. Man är i händerna på krafter som man inte styr själv.
Har förlaget fel om den här boken? Är den egentligen ett mästerverk? Tja, om jag säger så här: jag har samarbetat med min redaktör i över tio år och litar fullkomligt på henne. När hon säger att det inte håller, så gör det antagligen inte det.
Hon säger också att boken kan gå att rädda om man gör om den från grunden.
Säg att du har bakat en sockerkaka. När du tar ut den ur ugnen doftar den i ditt tycke underbart. Så kommer någon och säger: nädu, det där duger inte, förvandla tillbaka kakan till ägg, mjöl, socker, bakpulver och så vidare, och börja sedan om igen. Precis så enkelt är det att bygga om en roman.
Det handlar om flera års arbete till, förutom de som redan är nedlagda. Och även om jag bakar om texten finns inga garantier för att förlaget ska gilla den nya versionen.
Det är inte så länge sedan som Aftonbladet skrev om min förra bok att den var en ”stor roman”. Kändes fint. Kändes som att det hade lönat sig att skriva seriöst i alla dessa år, som att jag hade nått upp till en viss nivå.
Det hade jag inte. Man uppnår aldrig något. I varje ögonblick står livet och väger. Ibland är det underbart att veta det, ibland inte.
onsdag 11 maj 2011
En ofelbar invandringspolitik!
(Publicerad i GP onsdag 11 maj 2011.)
Okej, säg att vi vill stoppa invandringen nu. Idag, genast. Det finns ju faktiskt folk som förespråkar det, somliga av dem sitter till och med i riksdagen. Så låt oss tänka tanken. Vad krävs egentligen?
Först och främst måste vi förstås göra något åt dagens snabba kommunikationer, som gör att folk kan komma hit från hela jorden.
En självklar första åtgärd blir därför att stänga av all flygtrafik till Sverige. Men många invandrare och flyktingar kommer land- eller sjövägen, så även tågtrafiken måste upphöra. Dessutom behöver vi spärra av Öresundsbron för ingående trafik och stänga alla hamnar för främmande fartyg.
Därefter har vi gränserna mot Norge och Finland. Det mest rationella är troligtvis att beväpna sjukpensionärer och arbetslösa och placera ut dem var hundrade meter.
Men tyvärr räcker nog inte detta. Se på USA – där bygger de till och med en mur längs gränsen till Mexiko, men inte tusan hjälper det. På något sätt tar sig de jäkla invandrarna igenom ändå!
Sanningen är att vi även måste göra något åt det moderna mediesamhället. Det är där problemets kärna finns.
Man tror det kanske inte, men det finns en dator med internetuppkoppling i minsta arabiska by och en TV med satellitkanaler i varje afrikansk avkrok.
Varje dag kan jordens fattiga se hur vi i den rika världen lever. Varje dag kan de på nätet och i TV studera skillnaden mellan deras levnadsstandard och vår. Det väcker en viss vrede. Det väcker vissa krav på rättvisa. Och det kan väcka en lust att själv ta sig till de rika länderna för att få en smula från vårt bord.
Alltså: internet och satellit-TV måste helt enkelt avskaffas. Det blir lite jobbigt eftersom det ju tyvärr drabbar även oss, men det måste göras. Vill vi stoppa invandringen kan vi inte ha okontrollerbar global tillgång till information – det är absolut grundläggande. Och telefoner, förresten, de måste naturligtvis också bort. Det är bara att klippa linjerna.
Återstår radio. Jag tror nog att vi kan behålla den, åtminstone så länge alla program sänds på svenska.
Egentligen låter det ju rätt mysigt. Tänk så sunt med ett samhälle där ung som gammal arbetar tillsammans i jordbruket! (Ja, för vi måste förstås odla vår egen mat om alla infartsvägar är avskurna.) Och tänk så härligt att efter en rejäl arbetsdag på potatisåkern sitta tillsammans, hela familjen, och lyssna på ett trevligt radioprogram!
Se där, det går ju! Det krävs inte så mycket egentligen. Med dessa enkla åtgärder kan vi stoppa all invandring redan idag!
Okej, säg att vi vill stoppa invandringen nu. Idag, genast. Det finns ju faktiskt folk som förespråkar det, somliga av dem sitter till och med i riksdagen. Så låt oss tänka tanken. Vad krävs egentligen?
Först och främst måste vi förstås göra något åt dagens snabba kommunikationer, som gör att folk kan komma hit från hela jorden.
En självklar första åtgärd blir därför att stänga av all flygtrafik till Sverige. Men många invandrare och flyktingar kommer land- eller sjövägen, så även tågtrafiken måste upphöra. Dessutom behöver vi spärra av Öresundsbron för ingående trafik och stänga alla hamnar för främmande fartyg.
Därefter har vi gränserna mot Norge och Finland. Det mest rationella är troligtvis att beväpna sjukpensionärer och arbetslösa och placera ut dem var hundrade meter.
Men tyvärr räcker nog inte detta. Se på USA – där bygger de till och med en mur längs gränsen till Mexiko, men inte tusan hjälper det. På något sätt tar sig de jäkla invandrarna igenom ändå!
Sanningen är att vi även måste göra något åt det moderna mediesamhället. Det är där problemets kärna finns.
Man tror det kanske inte, men det finns en dator med internetuppkoppling i minsta arabiska by och en TV med satellitkanaler i varje afrikansk avkrok.
Varje dag kan jordens fattiga se hur vi i den rika världen lever. Varje dag kan de på nätet och i TV studera skillnaden mellan deras levnadsstandard och vår. Det väcker en viss vrede. Det väcker vissa krav på rättvisa. Och det kan väcka en lust att själv ta sig till de rika länderna för att få en smula från vårt bord.
Alltså: internet och satellit-TV måste helt enkelt avskaffas. Det blir lite jobbigt eftersom det ju tyvärr drabbar även oss, men det måste göras. Vill vi stoppa invandringen kan vi inte ha okontrollerbar global tillgång till information – det är absolut grundläggande. Och telefoner, förresten, de måste naturligtvis också bort. Det är bara att klippa linjerna.
Återstår radio. Jag tror nog att vi kan behålla den, åtminstone så länge alla program sänds på svenska.
Egentligen låter det ju rätt mysigt. Tänk så sunt med ett samhälle där ung som gammal arbetar tillsammans i jordbruket! (Ja, för vi måste förstås odla vår egen mat om alla infartsvägar är avskurna.) Och tänk så härligt att efter en rejäl arbetsdag på potatisåkern sitta tillsammans, hela familjen, och lyssna på ett trevligt radioprogram!
Se där, det går ju! Det krävs inte så mycket egentligen. Med dessa enkla åtgärder kan vi stoppa all invandring redan idag!
onsdag 13 april 2011
"Jag trodde jag hade två barn, men det är nog tre"
(Publicerad i GP onsdag 13 april 2011)
Värkarna kom sent på kvällen. Vi ringde barnvakten som skulle ta hand om vår just nu sovande treåring, och när hon kom ringde vi efter taxi.
Allt var mycket lugnare än första gången. Min fru och jag var ärrade veteraner nu. Vi höll varandra i hand i baksätet.
Taxichauffören hade skönt sinne för situationen. Han blev varken stressad eller överdrivet glättig. Han verkade bara fyllas av samma högtidlighet och glädje som vi i baksätet. Vi satte kurs mot Mölndals sjukhus. Han körde inte för fort, vilket var en lättnad.
- Vilken grej ändå va, sa han vid ett rödljus. Ett nytt barn.
- Har du själv några? frågade jag.
- Om du hade träffat mig i förra veckan hade jag sagt två. Men nu måste jag nog säga tre.
Chauffören såg ut att vara i fyrtiofemårsåldern. För drygt tio år sedan, berättade han, hade han träffat kvinnan i sitt liv, och ganska snabbt hade de fått två döttrar. De bodde i hus i Utby och där trivdes de bra. Han körde egentligen mest lastbil, men ibland tröt uppdragen och då hoppade han in i taxisvängen.
För bara ett par dagar sedan hade han stått utanför Park Avenue och väntat på en körning. Han hade klivit ur bilen för att få lite luft. Då hade en kvinna som han kände igen kommit ut från hotellet. Han hade inte sett henne på tjugo år, men han såg direkt att det var hon. De hade varit ihop under en period.
- Eller ihop och ihop, sa chauffören, du vet hur det var när man var ung.
Jag sa att jag visste det.
- Vi snackade lite, det var bara kul att se henne, inget jobbigt eller så. Fast hon verkade ärligt talat lite besvärad. Hon hade nog kommit upp sig lite. Väldigt välklädd. Och naglar och ögonbryn och sånt, allt i topptrim, som det bara är när man har pengar. Det verkade som om hon väntade på någon. Och det gjorde hon också. Där kommer min son, sa hon.
- Jaha, sa jag.
- Och där kom jag själv gående. En tjugoårig jag. Jag såg mig i spegeln, jag lovar. Minus rynkor och gråa hår. Det var jag.
- Vad hände?
- Ingenting. Hon sa bara ”kul att ses”, och så gick de. Sonen kastade inte ens en blick på mig. Lika självupptagen som jag själv var i den åldern. Men, ja, jag har tydligen tre barn. Inte två som jag trodde.
Han svängde in vid entrén till BB och önskade oss lycka till. I hissen upp gick jag igenom en del gamla flickvänner. Sedan fick jag viktigare saker att tänka på. Bara två timmar senare var vi tvåbarnsföräldrar.
Värkarna kom sent på kvällen. Vi ringde barnvakten som skulle ta hand om vår just nu sovande treåring, och när hon kom ringde vi efter taxi.
Allt var mycket lugnare än första gången. Min fru och jag var ärrade veteraner nu. Vi höll varandra i hand i baksätet.
Taxichauffören hade skönt sinne för situationen. Han blev varken stressad eller överdrivet glättig. Han verkade bara fyllas av samma högtidlighet och glädje som vi i baksätet. Vi satte kurs mot Mölndals sjukhus. Han körde inte för fort, vilket var en lättnad.
- Vilken grej ändå va, sa han vid ett rödljus. Ett nytt barn.
- Har du själv några? frågade jag.
- Om du hade träffat mig i förra veckan hade jag sagt två. Men nu måste jag nog säga tre.
Chauffören såg ut att vara i fyrtiofemårsåldern. För drygt tio år sedan, berättade han, hade han träffat kvinnan i sitt liv, och ganska snabbt hade de fått två döttrar. De bodde i hus i Utby och där trivdes de bra. Han körde egentligen mest lastbil, men ibland tröt uppdragen och då hoppade han in i taxisvängen.
För bara ett par dagar sedan hade han stått utanför Park Avenue och väntat på en körning. Han hade klivit ur bilen för att få lite luft. Då hade en kvinna som han kände igen kommit ut från hotellet. Han hade inte sett henne på tjugo år, men han såg direkt att det var hon. De hade varit ihop under en period.
- Eller ihop och ihop, sa chauffören, du vet hur det var när man var ung.
Jag sa att jag visste det.
- Vi snackade lite, det var bara kul att se henne, inget jobbigt eller så. Fast hon verkade ärligt talat lite besvärad. Hon hade nog kommit upp sig lite. Väldigt välklädd. Och naglar och ögonbryn och sånt, allt i topptrim, som det bara är när man har pengar. Det verkade som om hon väntade på någon. Och det gjorde hon också. Där kommer min son, sa hon.
- Jaha, sa jag.
- Och där kom jag själv gående. En tjugoårig jag. Jag såg mig i spegeln, jag lovar. Minus rynkor och gråa hår. Det var jag.
- Vad hände?
- Ingenting. Hon sa bara ”kul att ses”, och så gick de. Sonen kastade inte ens en blick på mig. Lika självupptagen som jag själv var i den åldern. Men, ja, jag har tydligen tre barn. Inte två som jag trodde.
Han svängde in vid entrén till BB och önskade oss lycka till. I hissen upp gick jag igenom en del gamla flickvänner. Sedan fick jag viktigare saker att tänka på. Bara två timmar senare var vi tvåbarnsföräldrar.
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)