Den här sidan uppdateras inte längre, men äventyret fortsätter på min nya sajt. Välkommen dit!
fredag 26 mars 2021
Konsten att köa i Senegal (och på andra ställen)
(Publicerad i GP 5 december 2020)
I staden Rufisque,
strax utanför Dakar i Senegal, letade jag efter en bankomat.
Det var härom året.
Och Rufisque uttalas förresten ”Råfisk” av ortsbefolkningen. Om ni undrade.
Jag hittade bankomaten
och runt den stod sådär tjugo personer i en gles klunga. De verkade inte stå i någon
särskild ordning, men jag tyckte mig ändå förstå att de utgjorde en kö.
Men vad för slags kö?
Vilka regler gällde här?
Jo, det gick till så
att man hörde sig för vem som var sist. Någon i klungan svarade, i det här
fallet en medelålders man i gul skjorta. Och då gällde det för mig att memorera
den mannen och hans skjorta, för nu stod jag efter honom i kön.
En stund senare dök en
kvinna upp och frågade vem som var sist och jag sa att det var jag. Hon bar en grön
klänning som var mönstrad med röda geometriska figurer, men det behövde jag
inte memorera. Det var hon som måste komma ihåg mig.
Nu hade jag alltså min
plats i kön. Däremot var det oklart när jag skulle ha pengar i näven. Bankomaten
var nämligen tom.
Hur länge skulle det
dröja innan den fylldes på? Ja, det gick ju inte att veta. Det var bara att
vänta.
Kassakön på Hemköp.
Förr i tiden brukade jag
mest stå och irritera mig på att folk framför mig var så långsamma. Kan du inte
plocka upp varorna på bandet lite snabbare? Och betalkortet, kunde du inte haft
det redo?
Nu för tiden lyfter
jag inte ens blicken. Jag bara stirrar ner på markeringarna i golvet. Håll avstånd,
håll avstånd.
x x x
Första gången jag
köade till en krog och kom in.
Inte blev leggad och nekad.
Utan insläppt.
Ingen värme har varit
ljuvligare.
x x x
Man köar för att komma
fram till något.
Så om jag ställer mig
i bostadskön kommer jag väl fram till en bostad efter ett tag? Eller?
Vi har alla varit med
om att någon har smitit före i kön. Det väcker en väldigt speciell ilska.
Några tänker: sådär
ska jag också göra nästa gång, jag förtjänar inte att behöva köa bland en massa
losers.
Andra tänker att
samhället borde sluta dalta med folk som smiter före. Det behövs fler
kontrollanter och hårdare straff.
Ytterligare några börjar
fundera över hur man kan göra köer kortare och smartare och mer rättvisa.
Hur många som ingår i
varje grupp avgör hur samhället blir.
När familjen åkte till
England hade jag sagt till barnen, som fortfarande var små, att engelsmännen är
det artigaste folket i världen. De säger please hela tiden och vid
busshållplatserna står de inte utspridda som vi utan bildar kö på trottoaren.
När bussen kommer stiger de lugnt ombord, utan trängsel, i tur och ordning.
Sedan kom vi till
London. Och vid en busshållplats fick jag syn på just en sådan kö, och pekade
ut den för barnen.
Vi tittade allihop. Ja,
där stod de faktiskt, engelsmännen. I kö.
Det var egendomligt
tillfredsställande. Det värmer i hjärtat att få positiva fördomar bekräftade.
I bankomatkön i Rufisque
var det tillåtet att gå iväg en sväng utan att förlora sin plats, ungefär som
när musikfans köar utanför Ullevi och har rätt att gå iväg och äta och kissa
emellanåt.
När det kallades till
bön från minareten försvann åtminstone halva kön till moskén. Men när folk kom
tillbaka därifrån dök faktiskt en värdetransport upp och snart var bankomaten
påfylld.
En efter en gick vi
fram och gjorde våra uttag. Alla visste sin plats. Kön som såg ut som en klunga
fungerade perfekt.