(Publicerad i GP 24 oktober)
Häromdagen skickade jag en länk med en ny Demi Lovato-låt till min dotter.
När jag stoppade undan mobilen efteråt tänkte jag att det där var ju lite konstigt. Jag menar: Demi Lovato? En före detta tonårsstjärna som närmar sig trettio. Gillar jag hennes musik? Njae. Så varför?
År 2009 skaffade vi Disney
Channel till barnen. Det var en stor sak då. Varje eftermiddag när jag kom hem
satt min son och min dotter framför TV:n och kollade på Disneyserier, och jag
satte mig bredvid och de var fortfarande inte större än att de kröp tätt intill
mig.
Det var program som Hannah
Montana och Magi på Waverley Place. De där serierna var fulla av
barnstjärnor som senare skulle bli vuxenstjärnor, sådana som Miley Cyrus och
Selena Gomez.
Och så Demi Lovato då.
Hennes serie hette Sonnys chans.
Ett stort privilegium med
att ha barn är att man upp till en viss ålder har tillgång till deras inre värld.
Man ges tillträde till ömtåliga lekar, tankar och fantasier.
Under en period läste
vi till exempel Harry Potter-böckerna och min son gick ständigt omkring med trollstav
i handen och Harry Potter-glasögon på näsan. Det var som om Harry hörde till
familjen.
Och det var samma sak
med de där Disneystjärnorna: jag tyckte nästan att jag kände dem.
Efter Disneyåren blev Demi
Lovato popstjärna, men sedan gick det snett för henne: droger, ätstörningar, strul.
Det finns antagligen ingenting som kan sabba en människa så totalt som att ha
varit barnstjärna.
Demi drack, tog kokain
och annat. Tog en överdos till slut, men räddades till livet efter att snabbt
ha kommit till sjukhus.
Fast vid det laget
hade jag faktiskt glömt bort henne. En annan sorts verklighet än den Disney levererar
hade tagit över familjens liv. Vår son fick en hjärntumör och dog efter några
års sjukdom, och vi tre som fortfarande levde vacklade fram genom dagarna i ett
kompakt mörker; vi hade nog med att bara stå på benen.
En dag i förra veckan
dök Demi upp på min mobilskärm igen.
Den nya låten, Commander
in chief, var en protestlåt mot Donald Trump.
I texten vänder sig Demi
direkt till presidenten och läser lusen av honom som om hon talade till ett
sällsynt ouppfostrat barn. Hur uppför du dig egentligen? Hur kan du vara så självisk?
Varför ljuger du jämt?
Det är inte precis
första låten som attackerar Trump. Men när jag scrollade i kommentarerna blev
jag alltmer tagen.
Det vällde in meddelanden
från länder med auktoritära ledare. Unga människor i bland annat Turkiet, Ryssland
och Brasilien skickade hjärtskärande hälsningar till Demi och varandra: Så har
vi det också! En egoistisk gubbe utan respekt för demokratin styr även hos oss!
För dem handlade låten
lika mycket om Erdogan, Putin, Bolsonaro.
Minns ni optimismen
från internets barndom? Det där om hur mycket bättre världen skulle bli när
folk kunde kommunicera direkt med varandra?
Så blev det inte. I
stället fick vi övervakning, polarisering och kommersiell monokultur.
Men i Demi Lovatos
kommentarsfält var det som om den där gamla optimismen blommade upp igen.
Världen är här, allt är
samlat och det finns hopp.
Min dotter bor i
Stockholm nu, och min son kan jag bara besöka på Västra kyrkogården.
Men jag skickar en poplåt
med en före detta barnstjärna som haft ett tufft liv, och för ett ögonblick är allt
nära igen, barnen är hos mig, sitter tätt intill mig i soffan.
Låten Commander in chief hittar man här: https://www.youtube.com/watch?v=n9Y-lS1trhw
