(Publicerad i GP 8 januari 2020)
Taxichauffören
som körde oss från St Pancras-stationen i London hade en stickad mössa och var
så kort att jag undrade om hon skulle nå ner till pedalerna. Det tog bara några
minuter innan hon bad om ursäkt för brexit.
Det
var hon inte ensam om under våra veckor i London men det var inte det som fick
mig att le där i taxin.
Den
adress vi angav var en liten tvärgata i Stoke Newington i norra London, långt
från huvudstråken. Men hon styrde genast ut i den livliga trafiken, utan att titta
på kartan och utan att tveka.
För
att få köra klassisk svart Londontaxi måste man än idag lära sig samtliga 60 000
gator i staden utantill. Aspiranterna brukar behöva plugga i mellan två och fyra
år innan de klarar testet – det är alltså jämförbart med en
universitetsutbildning.
Man
kan förstås fråga sig varför när det finns gps. Då hamnar man ganska snart i
frågor kring vad mänsklig ansträngning har för värde över huvud taget.
Hjärnorna
hos Londons taxichaufförer skiljer sig från din och min hjärna. Deras
hippocampus, där den rumsliga orienteringsförmågan sitter, är mycket större.
Genom att skaffa sig så mycket kunskap har chaufförerna byggt om sina hjärnor,
precis som en elitidrottare bygger om sin kropp.
På
samma sätt som idrottaren med rätta är stolt över sin prestation kan
taxichauffören vara stolt över sin. Det vore förstås enkelt att installera gps
i Londons svarta taxibilar. Men vad händer då med denna mänskliga stolthet över
ett väl utfört arbete?
På
1800-talet började maskiner befria människan från det tyngsta arbetet.
Samtidigt växte det fram en stark tro på att maskinerna även skulle befria oss i
andligt hänseende.
Oscar
Wilde skrev till exempel 1891 att maskinerna i framtiden skulle ”utföra allt
nödvändigt och otrevligt arbete medan mänskligheten roar sig eller njuter av
kultiverade nöjen --- eller tillverkar vackra ting eller läser goda böcker
eller helt enkelt betraktar världen med beundran och förtjusning”.
Den globala medelklassen är idag mycket riktigt
befriad från hårt fysiskt arbete. Så är vi lyckliga? När vi skrollar i våra
flöden timme efter timme, betraktar vi då världen med beundran och förtjusning?
Taxichauffören var uppväxt i London men hade rötter i
Skottland. Om Skottland blev självständigt skulle hon flytta dit upp, sa hon.
När hon kom till vår gata gjorde hon faktiskt ett
misstag. Hon svängde åt det håll där husnumren gick uppåt i stället för åt
andra hållet, där de gick nedåt. Den extra svängen förlängde säkert resan med två,
tre minuter.
Den mänskliga faktorn. Jag kände mig tacksam över
den.
