(Publicerad i GP 11 december 2019)
Vi var tre översättare från
tre olika länder vid ett köksbord i Tyskland, och vi hade alla en personlig
koppling till Nobelfesten.
Köksbordet i fråga stod i
ett hus i den lilla staden Straelen, nära gränsen till Holland. Här kan litterära
översättare få bo nästan gratis – man får ett enkelt rum med säng, skrivbord
och uppkoppling, plus tillgång till ett kök där man kan laga sin egen mat.
Och inte minst: man får
arbetsro och umgänge med kollegor från hela världen.
Jag var där i oktober,
just under den period då de olika Nobelpristagarna utses. Och en kväll när jag
satt och pratade med en finsk och en rysk kollega vid det där köksbordet,
berättade den förstnämnda att hon faktiskt hade förhoppningar om att bli medbjuden
till årets Nobelfest.
Hon översatte nämligen Peter
Handke till finska, och under årens lopp hade hon blivit god vän med Handke och
hans familj.
Faktum var att hon hade
ringt honom dagen efter tillkännagivandet – inte i första hand för att
gratulera utan för att försäkra sig om att han stod fast vid deras överenskomna
arbetsmöte i december. Det gjorde han.
Så jag råkar veta att det
sista Peter Handke gjorde innan han for till Stockholm, där både festligheter och
protester väntade på honom, var att sitta ett par dagar i lugn och ro med sin
finska översättare och gå igenom kniviga partier i en text.
Min ryska kollega hade en
annan historia: hennes farfar hade fått Nobelpriset i ekonomi 1975. Det här var
dock på Sovjettiden, och för regimen innebar varje resa till väst en risk för
avhopp. Inte en chans att släkten skulle få följa med till Stockholm – den hölls
kvar hemma som gisslan. Nobelfesten förblev en hägring.
Och jag själv då? Vilken är
min koppling till ”festernas fest”?
Nej, jag har inga bekanta
eller släktingar som fått pris. Men till den här festen sökte man åtminstone
förr personal i hela landet. Under några år på 1980-talet tog min mamma och
några servitriskollegor till henne tåget från Borås till Stockholm för att
jobba.
För kring dessa potentater
– sovjetiska ekonomer och kontroversiella litteraturpristagare, kungar och
kulturprofiler – kretsar alltid okända människor som passar upp, och som städar
efter dem. En sådan var min mamma.
Vi såg på TV hur hon paraderade
med desserten nedför trappan i Blå salen, tillsammans med de andra servitriserna.
Ett kort ögonblick av glamour i ett slitsamt yrke.
Vem vet, kanske var min finska
kollega verkligen med på festen igår. Men den där kvällen vid köksbordet var vi
bara tre personer med varsin historia om en fest vi aldrig varit på.
