(Text publicerad i GP 13 november 2019)
Vilket är solochvårarens viktigaste
arbetsredskap? Nej, det är varken mustaschtrimmern, colognen eller en vältränad
kropp.
Det redskap han arbetar
med är fåfängan hos den kvinna han uppvaktar.
Och tänk på John Banville,
den stackars irländska författaren som under en halvtimme trodde att han hade
fått Nobelpriset. Någon skojare ringde upp honom från ett svenskt nummer samma
dag som pristagaren skulle tillkännages.
Det var ett elakt skämt,
men hur i all världen kunde Banville tro på uppringaren? Han är visserligen en
etablerad författare, men har aldrig varit nära att nämnas i
Nobelprissammanhang. Och nog för att Svenska Akademiens omdöme är ifrågasatt
numera, men Banville borde verkligen ha fattat att han inte kunde få världens
största litteraturpris.
Så varför gick han på det?
Av ren fåfänga. I sitt
hjärta visste han att han var värd Nobelpriset.
Hela den här inledningen
är tänkt att leda fram till en historia som inte är så märkvärdig, men som jag tycker
är fascinerande.
Jag kom i samspråk med en
åttioplussare som gärna ville berätta om hur mycket han använde Internet.
Genom sociala medier höll han
livlig kontakt med släktingar i USA. Och tack vare rapporteringen på en viss sajt
kunde han följa yngsta barnbarnets framgångar på handbollsplanen, mål för mål.
Mannen var uppenbart nöjd
med att han bemästrade webbens alla svårigheter, till skillnad från, som han
sa, ”en massa gamla gubbar och tanter som inte hänger med”. Det märktes att han
ville ha beröm, vilket jag gärna gav honom. Jag tvivlar starkt på att jag själv
kommer att hänga med i utvecklingen när jag är över åttio.
Men sedan sa mannen att han
hade fått mejl från en trevlig rysk kvinna vid namn Vera.
Det var en väldigt rar
flicka, och bra såg hon ut också. Tyvärr hade hon hamnat i vissa svårigheter
och behövde eventuellt lite hjälp.
Nu var jag tvungen att
harkla mig, och jag började säga något om nätbedrägerier och att den här Vera
kanske inte …
Mannen skrattade. Nej, han
fattade nog. Hon ville bara åt hans pengar.
Så lutade han sig fram och
sänkte rösten till en förtjust viskning man och man emellan:
- Men hur visste hon att
hon skulle kontakta just mig?
Och jag såg på honom att
bortom alla fakta och all kunskap så var han bottenlöst smickrad över att en
ung kvinna ville skriva till honom. Och innerst inne kunde han inte föreställa
sig annat än att hon noga hade valt ut honom på grund av hans personliga
egenskaper.
Ingen kraft är större än den mänskliga fåfängan.
