Den tecknande poeten

(Text publicerad i GP 18 september 2019)

Vid 55 års ålder anser jag att det är för tidigt att börja döstäda.

Vilket faktiskt är lite märkligt. Min mamma dog vid 48, min son vid 16, ändå tar jag tydligen för givet att jag ska bli minst 80. Människans inbilskhet vet inga gränser. Åtminstone inte min.

Hur som helst: det jag gjorde i somras kallar jag inte för att döstäda utan för att för-döstäda. Tolv stora kartonger med gamla prylar blev sex. Resten gick till tippen.

Många gamla minnen dök förstås upp. Teckningen nedan, till exempel. Den fick mig först att rynka pannan. Vad i all världen var detta?

Teckningen är som synes daterad 17 december 1987. På den tiden bodde jag i Stockholm. Sakta började jag minnas …

… en sen natt med snö när jag tillsammans med några kompisar hamnade på Café Bellman på Söder. Där kom vi i slang med ett gäng äldre konstnärstyper av den sort man kallar luggslitna.

En av dem var centralfiguren. Han drog in oss ungdomar i samtalet, var nyfiken på oss, ställde frågor och beställde öl, höll liv i kvällen fram till stängningsdags. Han satt dessutom och tecknade, och när natten var slut hade jag uppenbarligen med mig en teckning hem.

Låna ”Mellan våra ansikten”, står det skrivet på snedden, längst till höger. Och när jag gjorde det, på Bergshamra bibliotek, förstod jag att det var poeten Urban Torhamn jag hade pratat med.

Nu, i juli 2019, googlade jag på hans namn och hittade en intressant radiodokumentär av Hugo Lavett. Jag lärde mig att Torhamn var en av de mest hyllade svenska poeterna under 1960- och 70-talen och att han faktiskt var en av medlemmarna i den legendariska Metamorfosgruppen på 1950-talet.

I dokumentären kallas han för kroggeni, och jag kan intyga att han ännu 1987 kunde dominera och lysa upp ett sällskap.

Därefter gick det uppenbarligen sämre för honom. Han fick inte ut någon mer diktsamling och blev alltmer isolerad. När han dog 2010 publicerades inga minnesartiklar i pressen. Hans poesi hade fallit ur modet, hans namn var bortglömt.

Men poeters liv fortsätter även efter döden. Ord kan alltid återupptäckas. Titta bara, just nu hämtar jag upp de här vackra raderna ur glömskan:

Visste man något om sitt eget liv
vore man inte längre en blomma.

Men vet jag vad du tänker om mig
älskar jag dig ändå.

Det är ur samlingen Lisbet!.

Jag sparade förstås Torhamns teckning. Den sitter uppsatt på jobbet nu. Som en påminnelse om något, fast fråga mig inte om vad.

Kanske bara om att tiden går för oss alla och att jag inte får glömma att döstäda på allvar om några år.