(Publicerad i GP 1 maj 2019)
För några år sedan brukade jag träna på Slottsskogsvallens gym. Efter
att ha duschat stod jag ofta och tittade på de idrottshistoriska tidningsklipp
som var uppsatta utanför omklädningsrummen.
Där kunde man bland annat läsa om den skönlockige nyzeländaren
John Walker som satte världsrekord på en engelsk mil just på Slottsskogsvallen,
den 12 augusti 1975.
Som jag mindes det intervjuades Walker med en öl i
handen efter sitt lopp. Han framstod som en skön gamäng som berättade att han
brukade gå på diskotek med sina löparkonkurrenter mellan tävlingarna.
Jag kom att tänka på John Walker när jag nyligen såg
ett sorgligt inslag om ännu en elitidrottare som hoppat av karriären efter att
ha drabbats av psykisk ohälsa. Dagens idrottsmän och -kvinnor pressar både kropp
och psyke så hårt att det för vissa slutar med depressioner, utbrändhet och
ätstörningar.
Var inte idrotten lite lättsammare på John Walkers
tid ändå?
Jag bestämde mig för att ta en titt på de där tidningsklippen
igen, för att se om jag mindes rätt. Det visade sig att de hade flyttats till Idrottsmuseet
i Kviberg, där de hade placerats så högt upp på väggen att personalen fick ta
fram en stege åt mig.
På svajiga ben klättrade jag upp, och det jag läste
gjorde mig betänksam.
Det var visst inte en öl som John Walker hade
druckit efter sitt lopp. Det var ”10-12 flaskor mellanöl”. Därefter gick han på
lokal och beställde ännu mer öl.
Det hade förresten blivit några glas även dagen före
loppet.
Det där lät inte som en välförtjänt segerbira utan mer
som alkoholproblem. Hade John Walker blivit alkoholist senare i livet?
Nej, det verkar inte så. Internet meddelar att Walker
idag, vid 67 års ålder, är aktiv i kommunpolitiken hemma i Nya Zeeland. Han joggar
fortfarande, trots att han har drabbats av Parkinsons sjukdom.
John Walkers världsrekord var det näst sista på
Slottsskogsvallen. Det sista – det tror jag vi kan säga med säkerhet – sattes
av den östtyske kulstötaren Udo Beyer tre år senare, 1978. Beyer har senare
erkänt att han var dopad under hela sin elitkarriär.
För alla var ju inte gamänger på sjuttiotalet. Öststaternas
statsunderstödda dopning pågick för fullt. Det var knappast en lättsam tid
trots allt.
Jag skulle unna både Udo Beyer och dagens utbrända
idrottare att få sätta sig ner och ta ett glas med John Walker. Visst, nyzeeländaren
överdrev kanske drickandet. Men han har en del att lära ut.
Träna hårt, satsa allt när du tävlar. Men för tusan,
ta sedan en bärs och stick ut och dansa.
