(Publicerad i GP 17 oktober 2018)
Idag blir det
litteraturundervisning. Vårt textexempel är låten Sjätte september med Flamingokvintetten, utgiven första gången på
LP:n ”Flamingo 6” (1975).
Text och musik: Peter
Himmelstrand. (Hela texten finns nedan.)
Jag menar att alla som
försöker skriva, oavsett genre, har något att lära av den här låttexten. Och
nej, jag är inte ironisk.
Vad är det som gör detta
till en så fin text? Låt oss börja med hantverket.
1. Historieberättandet. Författaren
ger oss en tydlig historia med början, mitten och slut. Vi får en
långfilm på tolv
rader. Det är skickligt gjort och skapar en sorts belåten mättnad hos
lyssnaren.
(Det finns en fjärde vers
också, men den upprepar bara ett par av de tidigare raderna.)
2. Antydningarna. Författaren
ger oss en skiss snarare än noggrant utmejslade detaljer. Det fina med den
metoden är att lyssnaren själv får fylla i det som fattas. Vi får till exempel inte
veta vilken låt det är som är kärleksparets egen. Därmed kan varje lyssnare tänka
på en låt som är betydelsefull för just henne eller honom.
3. Konkretionen. Redan titeln
förankrar låten i en vardaglig almanacksverklighet. Sedan har vi den stora
förlovningsmiddagen med släkten. Här placeras vi med några få ord i en stabil,
troligtvis borgerlig miljö där man inte slarvar med det formella. (Men vår
sympati ligger hos det unga kärleksparet, som smiter iväg och går på dans.)
Lägg märke till att punkt
tre kan sägas stå i motsats till punkt två. Så är det ofta med bra texter, de växlar
mellan olika sorters knep.
4. Upprepningarna. Från
antiken (minst) till nobelpristagaren Bob Dylan (och vidare) är detta det
vanligaste tricket i all muntligt framförd dikt. Refränger, omkväden, återkommande
fraser – det är sånt, tillsammans med rimmen, som gör att en text fastnar i minnet.
I det här fallet är det orden ”Sjätte september” som upprepas. De inleder varje
vers och knyter snyggt ihop texten på sista raden.
Vi måste förstås säga
något om innehållet också. Det är utan tvivel ganska banalt. Vilket är helt i
sin ordning.
För våra liv, det som
räknas av dem, är ju banala. Det är kärlek, sorg, uppbrott, glädje, förtvivlan.
Stora drömmar och ibland våldsamma krascher.
Sjätte september balanserar
på den gräns där det kitschiga möter det sublima.
Om du skriver, sök dig
till den gränsen. Det är mitt råd.
Hötorgspoesi vid
bråddjupet.
Melodin får andra uttala
sig om, jag kan bara text. Men jag konstaterar att sångaren Hasse Carlsson
fraserar väldigt fint.
Och en bra dikt blir inte sämre
för att man kan dansa till den.
Sjätte september, minns du
den kvällen, det var rätt längesen
Men det var vår kväll,
kvällen vi möttes, och jag minns allting än
Minns hur dom spela, minns
hur vi dansa, kyssen på vägen hem
Minns när jag vakna och
hur jag genast ringde till du vet vem
Sjätte september, det var
den dagen när vi förlova oss
Först en stor middag,
mammor och pappor, ringar och tal förstås
Mitt i ståhejet smet vi
iväg sen, till där vi mötts en gång
Dansade kära sen vi bett
bandet spela vår egen sång
Sjätte september, det är
väl löjligt, fick jag ditt sista brev
Och jag ska aldrig
någonsin glömma raderna som du skrev
Att det var över, allt det
vi trott på, allt det som var förut
Sjätte september, det var
den dagen sagan om oss tog slut
Text och musik: Peter
Himmelstrand
