Torr och våt översättning

(Det här är inte en av mina vanliga GP-texter utan en lång essä om olika strategier som en litterär översättare kan tillgripa. Den publicerades i översättarnas tidning Med andra ord, nr 94, mars 2018.)

1. Torr översättning

På somrarna löser min fru och jag korsord. Vi köper en korsordstidning, sätter oss på sommarstugans altan med varsin kopp kaffe och bläddrar fram de svåraste kryssen. De som är märkta med fem ugglor.

Egentligen är vi inte fullt så skickliga. Det vore nog klokt av oss att värma upp med ett tre- eller fyruggligt. Men det går vår ära förnär. Bara det svåraste duger.

Alltså sitter vi där och stirrar bistert ner i tidningen. På en lång stund kan vi inte fylla i ett enda ord. Det är svårt att utan hjälpande bokstäver förstå att ”har en som harvar” ska bli ”traktorkort”. Eller att det ur en mångtydig bild ska falla ut en mening som ”drömscenario för prinsessan på ärten”.

Så vi börjar med någon liten faktakunskap. Någon rysk flod eller grekisk gud. Ett par ifyllda ord räcker för att öppna associationsbanorna. En lodrät tanke visar sig stämma med en vågrät chansning. Kaffet skvalpar lätt på det rangliga altanbordet när rutorna fylls i. Pulsen stiger. Vi är igång.

Så fungerar korsordslösning. Och så fungerar även torr översättning.

Sommaren 2015 slöt jag avtal med Volante förlag om att översätta boken The Cosmic Cocktail av Katherine Freese. Det var ett olyckligt avtal för bägge parter. För mig för att jag inte kunde ett dyft om bokens ämne – astrofysik i allmänhet och mörk materia i synnerhet – och för förlaget för att … ja, för att de därmed hade anlitat en översättare som inte begrep boken.

Läsaren undrar förstås hur jag över huvud taget kunde komma i fråga för uppdraget. Vi kan väl säga så här: en förlagsmänniska som fått nej på andra håll och som ville få översättningen utlagd före semestern, fick kontakt med en översättare som var i desperat behov av ett jobb. Det var en litterär motsvarighet till sista dansen på Finlandsfärjan. Vi hade båda hoppats på något bättre, men insåg att vi fick ta vad som fanns.

Där satt jag alltså då med ett manus som var en motsvarighet till ett femuggligt korsord. Och jag måste klara mig ensam. Min fru kunde inte hjälpa mig med detta.

Kosmisk cocktail, som boken heter på svenska, är en populärvetenskaplig framställning, men inte av det slaget som vem som helst kan plocka upp och börja läsa. Vissa förkunskaper inom fysik och astrologi krävs nog för att man ska ha behållning av boken. Texten är faktaspäckad och ganska tungfotad. Katherine Freese är ingen popularisator av den där typen som fångar lekmannen med pedagogisk briljans och svindlande metaforer.

Här ett typiskt stycke ur originalet:

SUSY doubles the numbers of particles in nature. If SUSY is right, then every particle we know about has a supersymmetric partner (Figure 5.4). The photon’s partner is the photino; the partners of the quarks are called squarks; and the W particle has a partner called a Wino (pronounced “weeno,” as opposed to the name given to someone who overindulges in wine). All SUSY particles undergo the same weak interactions as their ordinary partners. Yet SUSY particles are heavier than their counterparts.

The lightest supersymmetric particle (LSP) would be a good WIMP dark matter candidate. All SUSY particles heavier than the LSP are short lived and would decay via a chain of reactions to ever lighter ones until they reach the LSP. This particle is stable against further decay. The best bet for the LSP would be a SUSY particle called the neutralino --- They are also their own antiparticles and would naturally annihilate among themselves in the early Universe, just as required for the WIMP miracle that predicts the correct dark matter abundance today. (Not 1).

För att över huvud taget förstå det här behöver man hyggligt känna till åtminstone följande begrepp: SUSY, weak interaction, WIMP, dark matter, antiparticle och WIMP miracle. Det gjorde inte jag. Så hur skulle jag kunna översätta det?

I ett annat sammanhang skulle man kunna kalla det här projektet för ett litterärt experiment: låt en svårbegriplig facktext silas genom en översättares sinne och se vad som kommer ut på andra sidan. Men det här var inget experiment. Det var ett betalt uppdrag för ett kommersiellt förlag där resultatet förväntades bli en gedigen fackbok.

Metoden jag använde var alltså torr översättning, vars grundprincip är densamma som korsordslösningens: börja med det lilla du förstår. Texten innehöll trots allt många helt normala meningar. (”Idag har både den teoretiska förståelsen och instrumentens känslighet förbättrats enormt.” ”Till slut fick Einstein medge att Hubble hade rätt.”) Börja där. Lös dem först. Ta reda på vad du inte förstår genom att fylla i det du förstår.

När det var gjort hade jag flera hyfsat stora områden med fast mark, en sorts grammatiska öar omgivna av ett mörkt, outgrundligt hav av okända termer och begrepp. Mellan öarna fanns här och där små klivstenar, mer eller mindre stabila. Det säger sig självt att vid torr översättning vill man inte dratta i.

Nästa steg var att säkra alltmer fast mark mellan öarna, och därmed vidtog den rena faktainsamlingen – tidskrävande sökningar i böcker, sajter och tidskrifter. Lägg märke till att faktamaterialet i huvudsak måste vara på svenska för att översättaren ska ha nytta av det, vilket var ett nog så stort problem i det här fallet. Eftersom författaren befann sig vid själva forskningsfronten – det gjordes ändringar i originaltexten in i det sista för att hon skulle få med de senaste upptäckterna – hade svenska begrepp och termer ofta inte hunnit etableras.

För att klara den här torrläggningen jobbade jag med en sorts mikroförståelse. Jag såg i realtid till att ha tillräcklig kännedom om sakförhållandena (eller rättare sagt om hur man benämner sakförhållandena) för att klara mig fram till nästa kommatecken. Efter att ha passerat kommatecknet var jag tvungen att orientera mig på nytt för att finna vägen fram till den hägrande punkten i slutet av meningen. Och efter punkten var jag återigen tvungen att ta ut nya koordinater.

När jag zoomade ut kunde jag upprätthålla förståelse på menings- och styckenivå, ibland kanske på sidnivå. Men knappast mer än så.

På det sättet gnatade jag metodiskt vidare tills jag hade byggt mig en hel, sammanhängande ö med en svensk flagga på. En ö som föreföll att vara åtminstone hyggligt lik den amerikanska ö som låg bredvid.

Jaha, tänker läsaren, så kan man förstås jobba. Men om översättaren inte har förstått sin text (och det hade jag alltså inte), hur blir det då med kvaliteten? Det måste väl finnas massvis av fel i en sådan översättning?

Nja, det är det som är så förbryllande och på sätt och vis illavarslande: genom att alltså bara hitta de rätta svenska termerna och foga samman dem till grammatiskt korrekta meningar, fick jag faktiskt en text som till 99 procent visade sig vara korrekt.

Samtidigt som det i någon mening var tillfredsställande att märka att jag kunde översätta en bok som jag inte förstod, var det också bekymmersamt. Det är som när man fyller i de sista rutorna i korsordet inte för att man fattar, utan för att andra alternativ är uteslutna. Det är frustrerande att inte förstå sin egen lösning.

Som alla inser saknar min översättning av Kosmisk cocktail minsta tillstymmelse till djup. Den är bara yta. Därmed uppstår ännu en fråga: Hur ska en läsare kunna utvinna förståelse ur en sådan text? Kan förståelse över huvud taget överföras om överföraren själv inte har förstått?

Förr skulle jag tveklöst ha svarat nej på den frågan. Jag har alltid föreställt mig att översättaren måste tillgodogöra sig texten på djupet för att kunna göra ett bra jobb. Översättaren, brukade jag pompöst säga, är den som vet mest om en text, mer än både läsaren och författaren. Men det kanske inte är så? I det här projektet var jag ju den som visste minst! Det verkar ju gå alldeles utmärkt att bara översätta ord för ord och sedan fixa till meningsbyggnaden.

Det slår mig att jag har arbetat som en dator. Jag har inte gjort någon som helst tolkning, bara kopplat samman en för mig okänd begreppsvärld med kända grammatiska mönster. Jag är kanske den första människan som har utfört en maskinöversättning.

Medan datorerna blir alltmer mänskliga har jag blivit alltmer datorlik.

Nå, datorer kan såvitt jag vet inte ljuga. Och jag har så här långt faktiskt ljugit för läsaren, eller åtminstone undanhållit en sak. Som översättare är man inte den isolerade hero som jag har framställt det som. I projektet fanns även en förträfflig redaktör och – framför allt – en helt ovärderlig faktagranskare, vars namn sannerligen förtjänar att nämnas: Mikael von Strauss, teoretisk fysiker baserad i Paris. Det manus som jag så småningom skickade till förlaget var så fullt av frågor till honom i form av digitala kommentarer att han måste ha bleknat när han klickade upp dokumentet. Men han arbetade sig plikttroget igenom mina frågor, och efter ett flertal vändor fram och tillbaka hade vi en slutprodukt.

Jag må ha träffat rätt till 99 procent, men 1 procent fel i en sådan här text hade varit ett rent haveri.

Fackgranskaren blev garanten för att min ytliga översättning överensstämde med den djupa verklighet som texten behandlar. Han var den människa som korrigerade datorns misstag.

Varför kallar jag den här sortens översättning för torr?

En anledning är att den framstår som en rent intellektuell övning. Intuition och känsla är verktyg som får ligga kvar i skrivbordslådan. Här handlar det om att metodiskt få bitarna på plats. Att hålla balansen.

Utgå från det du förstår och vidga metodiskt den sfären. Improvisera aldrig.

En annan anledning är att om man trots all försiktighet ändå trampar fel och ramlar i vattnet, så kan det bli ödesdigert. När – om – man kravlar sig upp på fast mark igen kommer man inte att ha den minsta aning om var man befinner sig. De misstag man riskerar att göra i ett sådant läge kan föra ens text långt bortom all räddning.

Får du yrsel av att översätta sådant som övergår ditt förstånd? Släpp genast de tankarna. Täta bara läckorna överallt, håll skorna blankputsade, det här är inget jobb för den som har existentiella dubier.

2. Våt översättning

Vid våt översättning gäller naturligtvis det motsatta. Översättaren måste genast kasta av sig kläderna och hoppa i vattnet med ett ljudligt plask.

För att förklara den våta översättningens princip vill jag som exempel använda Eleanor Cattons debutroman The Rehearsal, på svenska Repetitionen (2011). Det är en roman som arbetar med flera olika nivåer både i språk och intrig; den är med andra ord ett konstverk. Ett helt annat slag djur än Kosmisk cocktail.

Repetitionen kretsar kring ett eventuellt sexövergrepp på en flickskola. Författaren ser till att det förblir osäkert exakt vad som hände. Kanske förgrep sig läraren verkligen på eleven, kanske var det bara ett rykte. Kanske var elev och lärare stormande kära och planerade en romantisk flykt tillsammans. Eller kanske hände inget alls men skolan kände sig pressad att agera av uppjagade föräldrar.

I boken pågår repetitionerna inför en teateruppsättning, och författaren drar hårt på teatermiljön. Boken är full av maskspel, tjuvlyssningssituationer, förväxlingar och andra teaterknep, och där finns en återkommande sammanblandning av teater och verklighet som bidrar till att hålla läsaren i ovisshet om vad som egentligen händer. Dessutom är allt skrivet på en kvick, uppfinningsrik och väldigt njutbar prosa.

Inom parentes är det intressant att Catton några år senare tilldelades Bookerpriset för sin andra roman, Himlakroppar. Det är en brett upplagd historisk roman i nyzeeländsk guldgrävarmiljö, full av ”färgstarka personer” och ”mustiga miljöer”. Precis en sådan bok som litterära juryer älskar. Och visst, det är en utmärkt roman. Men den saknar debutens charm och egensinne.

Här är två stycken som är ganska typiska för The Rehearsal:

”Stanley walked out of his final audition feeling light headed. He paused at the fountain in the foyer to steady himself and gripped the basin with both hands. He breathed quietly for a moment, looking past the porcelain masks into the foggy middle-distance of a recent memory, and after a moment he realised he was being observed.”

”Sometimes, for her own amusement, the saxophone teacher tries to imagine what it would be like if the casting were to change. She imagines the girl who is playing Bridget in the coveted role of Isolde, and in her mind’s eye she converts the girl, ironing out her lanky nothing-hair into a glossy sheet that falls sheer from a centre part, rosying her cheeks and transforming her expression into the careless wounded look that has become Isolde’s signature.” (Not 2)

Eftersom styckena är hämtade från olika kapitel har jag aldrig sett dem intill varandra förut, men jag upptäcker genast sammanhang och korrespondenser. Vi har förstås teatermiljön. I det övre stycket: antagningsprovet och porslinsmaskerna. I det nedre stycket: när saxofonläraren jämför två av sina elever gör hon det genom att föreställa sig att de spelas av olika skådespelare som skulle kunna byta plats. Vi har också blickarna: Stanley upptäcker att han är iakttagen, medan saxofonläraren iakttar. Detta säger i sin tur mycket om deras personligheter: Stanley är en osäker yngling som drömmer om att bli upptäckt, medan den desillusionerade saxofonläraren skarpt dömer ut de flesta av sina elever.

Det här är förstås ett av de sätt som bra litteratur fungerar på: den upprättar en egen pärmomsluten värld där varje del samspelar med varje annan del. Allt hänger samman inom ramen för en överenskommen textverklighet. Inom denna ram kan en uppmärksam läsare ständigt hitta nya saker, samtidigt som en annan uppmärksam läsare kan hitta helt andra saker.

Och jag hoppas att det är uppenbart att det är just på grund av detta som översättaren måste klä av sig och plumsa i.

Våt översättning handlar om att koppla på kroppen och sinnesorganen. Översättaren måste vältra sig i textvattnet, sparka upp kaskader med fötterna, simma under vattnet och frustande komma upp till ytan. Är vattnet salt eller sött? Är bottnen lerig eller stenig? Befinner vi oss i ett stojigt badhus eller på en enslig skärgårdsklippa?

Översättaren måste tåla en kallsup eller två. Hen får absolut inte vara rädd för att öppna ögonen under vattnet.

Med en text som Cattons blir detta själva arbetsmetoden: att vistas under textytan så länge att man genomgår en shakespearesk sea change  (Not 3) och blir ett med texten. Till slut har författarens personliga ordval och speciella tilltal blivit en del av ens levda erfarenhet, och översättningen blir ett sätt att efter bästa förmåga uttrycka den erfarenheten. En tolkning, således.

Författaren har skapat ett vatten. Jag badar i det och försöker återberätta hur det känns. Och min förmåga att återberätta beror till stor del på vilka andra författarvatten jag har badat i sedan jag började läsa. Jag menar bada.

Det är inte så svårt eller mystiskt som det låter. Det jag gör rent praktiskt är bara att gå till jobbet varje dag och slå på datorn och börja röra fingrarna över tangentbordet. Jag jobbar mig ner under ytan med hjälp av Word, internet och lexikon. Jag måste förstås arbeta i badbyxor men annars är det inte särskilt märkvärdigt.

Men det kan kännas märkvärdigt. Ibland är det som att kunna andas under vatten. Ibland är det som att läsa på riktigt för första gången.

Det finns garanterat saker som jag har missförstått i min tolkning av Repetitionen; det finns säkert rena misstag också. Men tack vare den våta översättningens metod har jag en taktil förståelse för texten som gör att jag kan försvara mina val. Jag har levt den här boken.

Skönlitteratur utgör dessutom ett väldigt speciellt referenssystem. En författare kan till exempel medvetet laborera med vaghet och osäkerhet. En författare är även fri att skriva ”fel”, och översättaren måste då tolka det felet efter bästa förmåga. Alla inblandade kan sedan säga: nu är det upp till läsaren att förhålla sig till resultatet – alla läsningar är bra läsningar! Detta kan låta banalt och självklart för oss som jobbar med litteratur men om man tänker efter: i hur många branscher går det egentligen till så?

Inte inom astrofysiken, det är ett som är säkert.

Skönlitteraturen är helt enkelt ganska våt och klibbig i sig. En svårbestämd massa där det som lockar läsaren ofta är just det undflyende, det som man bara nästan lyckas greppa. Inte för att det gör uppdraget lättare för översättaren. Det betyder bara att ett misstag i en roman är något annat än ett misstag i en vetenskaplig text.

Repetitionen är, det törs jag säga, en stabil översättning. Den står pall för en kritisk läsning. Kosmisk cocktail är däremot bara kulisser som skulle rasa vid minsta vindstöt. Ändå vill jag påstå att både torr och våt översättning är metoder som fungerar. Jag använde i det här fallet den torra översättningen som en nödmetod, men om bokens ämne hade legat närmare mina egna intressen hade jag kunnat skapa en helt gedigen torr översättning

3. Torr och våt översättning

Det verkar som om jag har formulerat en mycket prydlig teori här, vilket också var min avsikt. Torr översättning: intellekt, kyla, i huvudsak en metod för saklitteratur. Våt översättning: sinnlighet, djärvhet, i huvudsak en metod för skönlitteratur.

Två tydligt åtskilda alternativ, precis vad som behövs för att göra en teori framgångsrik. När jag satte mig för att skriva såg jag framför mig en text som skulle bli obligatorisk läsning på alla översättarutbildningar. Jag såg välbetalda föreläsningsturnéer till prestigeuniversitet över hela världen.

Men ju längre jag skrev desto mer började jag tvivla på mina idéer. Jag insåg att verklig översättning inte går att dela upp på det här förenklade, teoretiska sättet. Framför allt insåg jag att min teori inte stämmer med min praktiserade verklighet. I den är översättning en skitig verksamhet där allt blandas samman i en enda kreolsk röra, där allt är tillåtet och jag själv smyger som en spion kors och tvärs över hårdbevakade gränser.

När jag så torrt och rationellt översatte Kosmisk cocktail läste jag också massvis av populärvetenskap – jag badade i det språket i avsikt att tillägna mig det. Och när jag så flummigt plaskade mig fram till den rätta känslan i Repetitionen var jag också noga med att få alla musik- och teatertermer rätt, och det krävdes definitivt ett nyktert och kyligt intellekt för att bena ut bokens ibland väldigt långa och invecklade meningar.

Det vill säga: med bägge texterna växlade jag oavbrutet mellan torra och våta strategier utan att ens tänka på det.

Om översättning vore en idrott skulle det vara en av de där moderna sporterna där olika grenar kombineras. Som swimrun, där man springer en sträcka i terräng, hoppar ner i en sjö eller i havet och simmar en bit, varefter man kravlar sig upp på land igen och fortsätter springa. Torrt och vått om vartannat. Eller som parkour, där man tar sig fram i stadsmiljö genom att efter bästa förmåga klättra, hoppa, springa och balansera.

Minst en sak skiljer dock översättning från sport: i översättning är det tillåtet att fuska. Eller rättare sagt, det finns inget fusk. Det spelar ingen roll om du hittar din lösning i en manual för gräsklipparmotorer eller i en dikt av Södergran. Du kan sno ett uttryck som du hörde på spårvagnen för en kvart sedan eller ett som din kompis brukade använda när ni var små. Herregud, det spelar inte ens någon roll om det är du eller din brorsa som gör översättningen, bara resultatet blir bra.

Jag beklagar om jag lurade någon att tro att översättning är en rätlinjig verksamhet där man kan välja mellan väl definierade arbetsmetoder. Det enda jag kan säga till mitt försvar är att jag själv suggererade mig till att tro på det. Ja, jag vet inte, såna där idéer kan dyka upp ibland – tankar om att allt här i världen går att separera och sortera.

I den levande praktiken blandas allt hela tiden: intellekt och sinnesförnimmelser, ny kunskap och gamla minnen, knastertorr grammatikkunskap och stänkande improvisationer. Att översätta är att delta i ett kombinerat swimrun- och parkourlopp där allt slags fusk uppmuntras, och där man samtidigt som man simmar, hoppar, klättrar och springer måste lösa ett femuggligt korsord.

Johan Nilsson

Not 1. I min svenska översättning:

Susyteorin fördubblar antalet partiklar i naturen. Om teorin stämmer har alla kända partiklar en supersymmetrisk partner (Figur 5.4). Fotonens partner kallas fotino, kvarkarnas kallas skvarkar och W-bosonens partner heter Wino. Susypartiklarna är underkastade samma svaga växelverkan som sina vanliga partners. Trots det är Susypartiklarna tyngre än dessa partners.

Den lättaste supersymmetriska partikeln (LSP) är samtidigt en wimp och skulle vara en bra kandidat till mörk materia. Alla Susypartiklar som är tyngre än LSP är kortlivade och skulle via en kedja av reaktioner sönderfalla till allt lättare partiklar tills endast LSP-partiklar återstod. Den här partikeln är stabil mot fortsatt sönderfall. Det troligaste verkar vara att LSP är en Susypartikel vid namn neutralino --- Neutralinon är också sin egen antipartikel och skulle naturligt annihilera sig själv i universums barndom, vilket är förutsättningen för wimpmiraklet som gör att förekomsten av wimpar och mörk materia stämmer överens idag.

Not 2: I min svenska översättning:

Stanley kände sig yr när han kom ut från det sista antagningsprovet. Han stannade till vid fontänen i foajén för att lugna sig, och fattade tag om handfatet med bägge händerna. Han andades snabbt en stund, blickade förbi porslinsmaskerna och in i ett dimmigt men färskt minne, tills han efter en stund la märke till att han var iakttagen.

För att roa sig själv försöker saxofonläraren ibland föreställa sig hur det skulle vara om man ändrade rollbesättningen. Hon föreställer sig flickan som spelar Bridget i den eftertraktade rollen som Isolde, och för sin inre syn gör hon om flickan, slätar ut hennes stripiga intetsägande hår till ett glansigt skynke som faller brant från en mittbena, ger henne rouge på kinderna och förändrar hennes min så att hon får det där likgiltiga, sårade utseendet som har blivit Isoldes kännetecken.

Not 3:

Från William Shakespeare, The Tempest:

Full fathom five thy father lies,

Of his bones are coral made,

Those are pearls that were his eyes,

Nothing of him that doth fade,

But doth suffer a sea-change,

into something rich and strange,

Sea-nymphs hourly ring his knell,

Ding-dong.

I engelskan har sea-change med tiden kommit att stå för en genomgripande förändring vilken som helst. De svenska Shakespeareöversättarna har haft problem med denna kärnfulla havsförvandling. Ingen har vad jag vet fått till en klangfull ett-till-ett-lösning utan har fått pröva olika omskrivningar.

Några exempel på översättningar av de tre rader som i originalet börjar ”Nothing of him …”:

C.A. Hagberg: I hafvet inget faller,/som ej förvandlas i dess flod/Till någon kostelig klenod.”

Britt G. Hallqvist och Claes Schaar: ”Intet bleknar och förfaller – havet kan förvandla allt/till en kostbar ny gestalt.”

Jan Ristarp: ”Inget som var hans i glömska faller,/nej, det havsomdanas där/till det som rikt och märkligt är.” 

26,2 grader

(Publicerad i GP 4 april 2018)

På vintern brukar jag simma en gång i veckan i Valhallabadet. Det är en skön start på dagen, och om man tar en bastu efteråt blir det som en vaccination mot vinterkylan och mörkret.

Innan jag hoppar i måste jag dock, nyduschad, gå från herrarnas omklädningsrum, genom den vackra gamla simhallen med 25-metersbassängen och hopptornet, och in i den nya hallen.

Under den promenaden fryser jag så jag huttrar, och sedan kommer det allra värsta: att hoppa ner i det kalla bassängvattnet. Efter några längder har jag fått upp värmen, men just köldchocken när man hoppar i … Brrr!

Hur kallt är det egentligen i bassängen? Max 20 grader, skulle jag gissa.

Eller – det var vad jag trodde fram till nyligen, då en arbetskamrat påstod att vattnet i bassängen håller 26 grader.

Jag trodde honom inte alls, det var ju omöjligt. Nästa vecka frågade jag en badvakt. Han pekade på en skylt som tydligen hade suttit där hela tiden. 26,2, stod det. Jaha. Så pass.

Efter det har jag aldrig mer frusit när jag hoppar i.

Att vi människor är lättpåverkade är inte precis någon nyhet. Den som gillar populärvetenskap kan hitta många roliga undersökningar i ämnet.

Chefer som fått hålla i en mugg varmt kaffe före en anställningsintervju blir till exempel mycket mer positiva till den arbetssökande som de träffar än chefer som fått hålla i en kall läskburk. (Kanske något att tänka på om du söker jobb!)

Ett annat exempel: om en skolklass gör ett matteprov kommer pojkarna i genomsnitt att prestera bättre än flickorna. Men om läraren före provet informerar klassen om att provet är konstruerat så att det ger lika bra resultat för båda könen – då kommer flickor och pojkar att prestera lika bra i genomsnitt, trots att det är samma prov som förut.

I det första fallet styrs resultatet av en förväntan på att flickor ska vara mindre duktiga på matematik, i det andra fallet av en förväntan på att pojkar och flickor ska vara lika duktiga.

Tja, det där är ju inte så lustigt egentligen. Var och en kan fundera på hur förväntningar utifrån kön och klass påverkar oss i livet.

Fast det finns även fördelar med att vara lättpåverkad. Själv njuter jag av att slippa frysa i bassängen. 26,2, det är ju som Medelhavet i augusti!

Förresten hörde jag just idag om en färsk undersökning. Den visar att människor som börjar dagen med att läsa ett kåseri i tidningen är 3,27 gånger lyckligare än de som inte gör det. Jag lovar, det är vetenskapligt bevisat! Erkänn att du redan känner effekten!