(Publicerad i GP 13 december 2017)
När du betraktar en digital bild kan du inte se att den är uppbyggd av
små, små korn: pixlar. Men så är det naturligtvis. Om du förstorar bilden
tillräckligt mycket ser du inte längre motivet. Du ser bara en grynig massa av
prickar vars små färgskiftningar bygger upp bilden.
Det är samma sak med en människa. Om du kunde zooma in din vän tillräckligt
mycket skulle du inte längre se hennes yttre egenskaper. Du skulle se det
biologiska livets pixlar, det vill säga generna. Långa dubbelspiraler fyllda
med information där minimala skillnader i koden skapar livets mäktiga variation.
Anledningen till att jag skriver det här är att folk ibland frågar mig
hur det är att översätta olika författare. Är det inte svårt att växla mellan helt
olika litterära stilar?
Jo. Ja. Men samtidigt inte.
Jag ska försöka förklara.
Jag har texten framför mig. En helhet, ett konstnärligt verk. Kanske
skrivet i drastisk, korthuggen stil. Eller i blommig och svulstig. Det spelar förstås
stor roll för min upplevelse som läsare. Men för mitt arbete som översättare
saknar det betydelse.
Den nivå där jag konkret jobbar är pixelnivån, dna-nivån. Hela dagarna ägnar
jag mig närsynt åt textens minsta beståndsdelar. Jag ser till att syftningar och
metaforer hänger ihop, jag justerar adjektivens nyanser, jag placerar ut strategiska
kommatecken och flyttar på otympliga bisatser.
Efter 60 översatta böcker upplever jag att all text, om man tittar
tillräckligt noga på den, är mer eller mindre identisk. Det är korn att ordna i
mönster. På kornnivån finns ingen skillnad mellan herrgårdsromaner, pornografi
och Nobelpristagare (ja, jag har översatt alla tre).
Texten och världen som kod, som information. Som föränderliga pixlar och enkelt
manipulerbar massa.
När en genetiker klipper och klistrar i generna så förändrar det förstås obönhörligen
den individ som dessa gener sitter i. Och på samma sätt är mitt ordnande med
textkornen inget abstrakt arbete: det får konkreta konsekvenser på den nivå och
i den verklighet där läsaren så småningom ska möta texten.
Det är ingen oskyldig lek. Såväl genetisk manipulation som
textmanipulation kan få ohyggliga konsekvenser.
När arbetet är avslutat har även min text, översättningen, i lyckliga
fall blivit ett konstnärligt verk. Den korthuggna eller blommiga stilen finns på
plats, utan att jag direkt satt och tänkte på att vara korthuggen eller
blommig. Hur gick det till? Tja, inte vet jag. Jag försökte bara ordna mina
korn.
