Publicerad i GP 15 november 2017
Det finns en lustig sak som kan inträffa i slutet av ett maratonlopp.
Nämligen att …
Vänta, vi bryter där. Läs den första meningen igen.
Visst ger den på ett ledigt sätt intryck av att vara skriven av en garvad
maratonveteran? En med kanske sådär 25 lopp bakom sig?
I själva verket sprang jag mitt första maraton för två månader sedan, i
Helsingborg.
Sedan dess har jag på ett ytterst diskret och subtilt sätt fört in samtalet
på maratonlöpande när jag har kunnat. ”Jaså, du äter en banan? De brukar förresten
dela ut bananer när man springer maraton.” ”Skönt att det är fredag, det känns
som när man ser målet i ett maratonlopp.”
Att springa långt har kommit med åren för min del. Ju äldre jag har
blivit, desto längre har jag sprungit. Jag är 53 nu, hur långt jag kommer att
springa när jag är 80 vågar jag knappt tänka på.
Uthållighet är en av få fysiska förmågor som förbättras med åren. Allt
som har med snabbhet och explosivitet att göra tillhör ungdomen. Men seghet och
envishet, där har vi äldre ofta en fördel.
Sedan är det ju njutningen också. Löpningens verkliga guld kommer man
enklast åt om man springer sakta och länge, helst ute på vindlande stigar i
naturen. Jag talar om själsfriden, flowet, den inre musiken.
Man blir faktiskt ödmjuk av långdistanslöpning också, eftersom man lär
känna sina egna gränser.
Hur som helst är det faktiskt sant att det hände en lustig sak i slutet
av mitt – ja, ja! – enda maratonlopp.
Någon gång efter trettio kilometer orkade jag inte längre hålla reda på mina
planerade kilometertider, eller vid vilken passering jag hade tänkt äta min
medhavda kexchoklad. Jag gick in i ett tillstånd där allt bara handlade om att
sätta den ena foten framför den andra.
När jag såg mig omkring märkte jag att det var samma sak för de flesta.
Under första halvan av loppet var det mycket småprat och skämt mellan löparna,
nu var folk sammanbitna och tysta, var och en inne i sin egen bubbla.
På en raksträcka blev jag omsprungen. Det kändes som om det tog en
evighet för kvinnan att komma upp jämsides och maka sig förbi. Som de flesta i
det här skedet orkade hon egentligen inte accelerera.
Till slut var hon ändå ett par meter framför mig.
Herregud, så sakta hon springer, tänkte jag. Man kan knappt kalla det
löpning. Det är skrattretande. En gammal gubbe med rullator skulle kunna gå
fortare.
Och sedan slog det mig förstås. Om hon springer så sakta … då springer ju jag ännu saktare.
Som sagt: man lär sig ödmjukhet.
Men jag tog mig i mål.
