Publicerad i GP 18 oktober 2017
På ett nattåg genom Europa viskade en kvinna tröstande i mitt öra medan
ljusen från sydtyska städer glimmade förbi. Jag anade inte då att jag skulle
återse samma kvinna ett drygt år senare, i Filadelfiakyrkan i Halmstad.
Om vi börjar med nattåget.
Det var förra sommaren, sträckan var Hamburg-Basel och jag, som inte åkt nattåg på decennier, hade glömt hur trånga de där sovkupéerna är. Min fru och dotter somnade snart, jag låg vaken och försökte andas lugnt men kände hur väggarna kröp närmare. Luften var kvav, värmen smutsig och torr.
Jag fumlade upp mobilen och satte i hörlurarna.
Någon hade tipsat om en artist vid namn Marie Danielle, en amerikansk singer-songwriter. Jag klickade fram hennes hittills enda album, och det visade sig att hon gjorde musik som passade perfekt för att hålla hotande panikkänslor i schack.
Hennes röst var mörk och aningen sträv. Hon sjöng om hårda erfarenheter på ett sätt som fick mig att minnas min ungdom, när jag trodde att all smärta var romantisk. Nu vet jag bättre, men Danielle hade ett rakt och lite dröjande tilltal som fängslade mig. Hon gick in i hjärtat.
Albumet gick på repeat hela natten. På återvägen några veckor senare var det samma sak. Marie Danielle blev min talisman.
På nätet hittade jag nästan ingenting om henne. Att döma av hur få lyssningar hon har på Spotify kan jag mycket väl vara hennes största fan i hela världen.
Därför blev jag ganska förvånad när jag härom veckan fick se att hon skulle spela i Halmstad, som förband till något slags countryrockband. I Filadelfiakyrkans kafé, av alla ställen.
Jag tog tåget dit förstås. Slog mig ner på tredje bänkraden, fem meter från scenen, bland en publik på kanske hundra personer. Jag var faktiskt lite nervös. Pirrig.
Marie Danielle kom in i svart klänning och jeansjacka och hon spelade sina sånger och vi fick ögonkontakt. Vi gick ut på en liten italiensk krog efteråt och jag berättade allt för henne och hon tog min hand, och dagen efter skickade hon en ljudfil med en låt som hon hade skrivit bara till mig.
Nej, herregud, vad tror ni egentligen?
Det var en kort spelning. Hon var ensam med akustisk gitarr, vilket inte gjorde låtarna rättvisa. Publiken satt tyst och väntade på huvudbandet. Hon nämnde en ny cd, sådär som artister gör.
Både hon och publiken kommer nog att glömma den här spelningen. Bara jag kommer att minnas.
Jag kunde lätt ha gått fram till henne efteråt, men avstod.
Men när tåget for hem genom det halländska höstmörkret var det nästan som att åka nattåg genom Europa.
Marie Danielle på scen i Halmstad
